och i vågrätt läge uppbär en belastning vid den andra änden. Om belastningen ej öfverskrider en viss gräns, återtager bjälken sin förra form, sedan kraften upphört att verka. Under böjningen utsträckas de öfre fibrerna och de undre förkortas; vid midten af bjälkens höjd gifves det fibrer, som hvarken förlängas eller förkortas. Dessa fibrers läge bestämmes af neutralytan: ju längre från den en fiber är belägen, dess mera utsträckes eller samrnantryckes den. Om bjälken är understödd vid båda ändarna och belastad vid midten af längden, komma i stället de öfre fibrerna att förkortas och de undre att utsträckas. Nedböjningen af en bjälke blir dess större, ju större belastningen är och växer proportionellt med kuben på bjälkens längd. G. R. D.* 2. Fys. (Ljusets böjning). Se Diffraktion. 3. Språkv. Inom språkvetenskapen menas med böjning (flexion) bildandet af de olika former, som tillsammans utgöra ett s. k. paradigm, d. v. s. en grupp af ord, som uttrycka hvar sin grammatiska kategori (se d. o.), men ega samma speciella betydelseinnehåll. Redogörelsen för dessa olika former kallas böjningslära och är den ena hufvuddelen af formläran. - Paradigmet består af minst två former, af hvilka den ena kallas grundform (eller oböjd form), den (eller de) andra dennas böjningsform (resp. -former). Som grundform betraktas lämpligen den kortaste formen, t. ex. af substantiverna den form, hvilken står som uppslagsord i lexikon ("nominativen"), och af verben imperativen. Om alla formerna visa hufvudsaklig öfverensstämmelse inbördes i fråga om ljuden, sägas de vara af samma stam, t. ex. gata, gatas, gator-, åka, åkte, åkande; lejon, lejoninna, och böjningen kallas enstammig (homoklitisk, homotematisk). Om man åter inom samma paradigm har två eller flera stammar, t. ex. han, hon, honom, henne, kallas böjningen flerstammig (heteroklitisk, heterotematisk). Böjningsformerna utgöras i de flesta fall af stam jämte ändelse eller af stam jämte "hjälpord", t. ex. häst-ar, har döda-t. En sådan böjning kallas yttre, och de affix, som därvid nyttjas, kallas böjningselement (flexiv). En del böjningsformer bildas utan sådana tillägg, t. ex. man: män; spring: sprang; hvardera: hvartdera, detta kallas inre böjning. Stundom kunna båda slagen förekomma i samma ord, t. ex. moder: mödrar. Äfven böjningsformer kunna böjas, d. v. s. att ett ord kan samtidigt uttrycka flera grammatiska kategorier, t. ex. åk-ande-s, mödrar-na-s, hvarvid (primär) stam jämte böjningselement bildar en ny (sekundär) stam, till hvilken nya böjningselement fogas. Böjningen är i vårt språk af två väsentligt olika slag, nämligen konjugation l. verbalböjning, då paradigmet innehåller former med finit (se d. o.) betydelse, och deklination l. nominalböjning, då paradigmet saknar sådana. Från syntaktisk synpunkt indelas böjningen i oberoende och beroende. Oberoende är en böjning, som ej beror på satssammanhanget, beroende åter en böjning, som förorsakas af sammanhanget med ett annat ord, det s. k. hufvudordet eller styrande ordet, till hvilket det böjda står som biord. I ordfogningen 'vilda hästar' är 'häst-ar' oberoende böjning, medan däremot :vild-a' är beroende. Adjektivet är nämligen böjdt, emedan det står som bestämning till ett substantiv i pluralis. Den beroende böjningen är af två slag, dels rektion, då biordets böjning uttrycker något, som rör detta själf, t. ex. kungens män, dels kongruens, då biordets böjning anger en beskaffenhet hos hufvudordet, t. ex. gammalt folk. - Med regelbunden böjning menas en sådan, som uppträder i ett jämförelsevis stort antal fall, med oregelbunden (sällsynt i andra än mycket ofta använda ord) en sådan, som finnes endast i ett fåtal fall, t. ex. liten, bestämd form lilla. - Numera mindre använda äro termerna stark och svag böjning, hvilka infördes af Grimm. Med starka substantiv menade han dem, hvilkas stam ursprungligen slutat på vokal eller annan konsonant än -n, med svaga dem, hvilkas stam slutat på -n; med starka verb sådana, som bildade preteritum medelst inre böjning, med svaga sådana, som bildade preteritum medelst suffix. - Se rörande böjningen i svenskan de utförliga redogörelserna i språklärorna, t. ex. hos Noreen-Sehwartz, Bråte och Beckman samt A. Noreen, "Inledning till modersmålets formlära" (1899; 2:a uppl. 1903). R-n B. Böjningselement. Se Böjning 3. Böjningsform. Se Böjning 3. Böjningsfärger, fys. Se Diffraktion. Böjningsgaller, fys. Se Diffraktion. Böjningsgitter, fys. Se Diffraktion. Böjningshållfasthet, mek., den största böjningspåkänning per ytenhet, som ett material förmår uppbära utan att brista. För mjukt järn och stål är böjningshållfastheten tillnärmelsevis lika stor som sträckhållfastheten. Prima tackjärn för byggnadsändamål bör hafva en böjningshållfasthet af minst 25 kg. per kvmm. För ekvirke är böjningshållfastheten 600-700 kg. per kvcm., för furu 300-500 kg. per kvcm. och för gran något lägre än för furu. Granit har en böjningshållfasthet af omkr. 90 kg. per kvcm. G. D. Böjningslära. Se Böjning 3. Böjningsmaskin, maskinb., maskin för böjning eller bockning af bleck, plåt eller stänger af metall. Böjningsmoment, mek., momentet af den kraft, som åstadkommer en bjälkes böjning, äfvensom den därmed lika stora summan af momenten hos de spänningar, som i en tvärskärning till bjälken uppstå genom böjningen. Jfr Moment. Böjningsspektrum, fys. Se Diffraktion. Böjningsspråk, språkv. Se Monosyllabiska språk. Böjyk-dere l. Bujukdereh ("stor dal"), by nära Konstantinopel, i ett naturskönt läge vid Bosporen. Sommarresidens för de europeiska sändebuden. Bökel, Willem, holländsk fiskare. Se Beukelsz. Böl-apa. zool. Se Vrålaporna. Bölare, krigsv., namn på ett fordom brukligt artillerivapen. Jfr Artilleri. Böld, patol., dets. som bolde (se d. o.). Böldpest. Se Pest. Bolle, Sören, norsk sektstiftare, blef 1734, 20 år gammal, student från Aarhus skola och