Ord, som saknas under C, torde sökas under K (Christian under Kristian, Convergens under Konvergens o. s. v.). - C är den tredje bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet. Tecknet, närmast hämtadt från det latinska alfabetet, hade ursprungligen ljudvärdet g. Så i den latinska bokstafsradens källa, det grekiska alfabetet, i hvilket under det grekiska språkets klassiska period c förekom under den äldre spetsiga formen [**] (G), och så i alla europeiska alfabets urkälla, det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, där c hade den omvända, spetsiga formen [**]. Redan i de äldsta kända latinska inskrifterna har emellertid c ljudvärdet icke allenast af g, utan äfven af k, hvilket senare dessutom i några ord hade sitt eget tecken, K. Sedan antoge romarna den af C medelst en nederst till höger anbragt krok bildade bokstafven G såsom tecken för ljudet g, hvarefter c slutligen blef ensamt tecken för det vanliga k-ljudet, utom i några förkortningar, såsom C. = Gaius, Cn. = Gneus. Från det latinska alfabetet upptogs c jämte k såsom tecken för k-ljudet i de äldsta romanska, germanska och keltiska skriftspråkens alfabet. I de nyromanska språken (liksom i några nyare keltiska språk) har c som tecken för k-ljudet så godt som utträngt k, medan i de nygermanska, med undantag af engelskan, motsatsen är förhållandet. Ett nygermanskt språk, nyisländskan, saknar alldeles bokstafven c; detsamma är förhållandet med några finsk-ugriska språk, såsom finskan och estniskan. I de äldsta nordiska handskrifterna, såväl svenska som isländska, norska och danska, finner man c jämte k (och q) såsom tecken för k-ljudet, men såsom sådant brukas det förstnämnda numera endast i några namn (såsom Carl, Oscar, bättre Karl, Oskar) och utländska lånord, i hvilka dock k vunnit allt större insteg, samt dessutom i svenskan i förbindelsen ck, hvilken i dansk-norskan motsvaras af kk. Redan omkring ett årtusende före våra äldsta handskrifters tillkomst träffas ett närmast om det latinska c (i inskrifter äfven med formen <) erinrande tecken i Norden, nämligen typen < i inskrifter med det äldsta, samgermanska runalfabetet. Där har < sjätte platsen i run-futharken (runalfabetet; se Futhark och Runa) och är likaledes tecken för k-ljudet, medan g-ljudet däremot återgifves med tecknet [**] (se G). Af tecknet < uppkom sedermera genom flera mellanformer det i yngre runalfabetet brukliga tecknet [**], hvilket, liksom c i de latinska inskrifterna, var tecken för både k- och g-ljuden, till dess däraf, alldeles som i latinet af c, ett nytt tecken för g bildades, nämligen den stungna runan [**]. I många språk har c helt andra ljudvärden än k. Äfven dessa leda sitt ursprung från latinet, men från ett efterklassiskt latinskt uttal, hvarigenom det med c tecknade k-ljudet framför lena vokaler genom assibilation (se d. o.) fick ljud af tj (tsj), senare äfven af ts eller s, i de romanska språken. Till följd däraf är c ofta tecken för nämnda och liknande ljud. Så är uti italienskan och rumänskan c, som framför hårda vokaler i dessa språk utmärker k-ljud, framför len vokal tecken för ett ljud mellan tj och tsj. Sistnämnda ljudvärde eger ock c i sanskrit, då detta språk omskrifves med latinska bokstäfver. I flera romanska munarter, liksom i tyska ord, som lånats från dessa eller från latinet, utmärker c framför len vokal ljudet ts (z). Samma ljudvärde har c alltid i ungerskan (äldre cz), lapskan och många slaviska språk, såsom polskan, tjechiskan, kroatiskan (c är i slaviska språk aldrig tecken för k; man märke, att sålunda i slaviska ord ck ej uttalas som i svenskan, utan som tsk, hvadan t. ex. det bömiska namnet Palacky uttalas som Palatski). I spanskan är c framför hårda vokaler tecken för k, men utmärker framför lena vokaler ett läspande s-ljud. I franskan, portugisiskan och engelskan samt i holländskan, danskan och svenskan är c i många latinska och romanska lånord, framför lena vokaler, tecken för vanligt (icke tonande) s-ljud. I de äldsta nordiska handskrifterna är detta ursprungligen romanska bruk af c som tecken för s och ts endast undantagsvis förekommande. För att beteckna nu nämnda eller andra assibilerade ljud nyttjar man i många språk sådana bokstafstecken, som bildats af c och vissa tillsatta märken (s. k. diakritiska tecken). De viktigaste bland dem äro: 1) c, som utmärker ett ljud mellan tj och tsj och [**] förekommer i många slaviska språk, såsom tjechiskan och kroatiskan, några finsk-ugriska språk, såsom lapskan, votiskan och vepsiskan, samt vid omskrifning af avestiska med latinska bokstäfver; 2) ç, i franskan och portugisiskan framför hårda Ord, som saknas under C, torde sökas under K.