(1845) och sedan inom samma ämneskrets Johannes döparen, Moses död, Kristen martyr och Den helige Ludvigs förhärligande (1855) samt Maria Magdalena. Vid sidan af kyrkliga ämnen började han äfven vända sig till moderna och romantiska, såsom Othello berättar om sina strider, Florentinsk poet (1861), en vacker existensbild från renässansens dagar, Francesca da Rimini och Paolo Malatesta (1879, betydligt teatralisk i kompositionen). Jämte alster inom dessa sfärer af måleri märkas dekorativa verk. Det första af dessa var ett offentligt uppdrag att i Hôtel de ville i Paris måla De tolf månaderna i medaljonger, hvilka han utförde tillsammans med Benouville (1854);

vidare må nämnas hans dekorering af Hôtel
Péreire i Paris, utförd i 18:e århundradets franska
stil, Floras triumf, plafond i Louvre (1873),
och Ludvig den helige, för Pantheon (1878).
Den art af måleri, hvarmed C. tillvann sig
publikens högsta bifall, var dock framställningen
af den nakna människokroppen, helst den kvinnliga.
Dit hör framför allt Venus' födelse (utställd 1863,
Luxembourgmuseet -- Venus hvilar i sin snäcka,
omfladdrad af amoriner, hela taflan är målad ljust
i ljust utan skuggor). Det förlorade paradiset (1867,
Adam och Eva i öfvernaturlig storlek, i Münchens
Maximilianeum) är hållen i en fadd färgskala och
saknar inre storhet. Till samma grupp höra Venus
(1875) och Lucretia och Tarquinius (1877) m. fl.
Af hans senaste verk må anföras Phèdre (1880,
Montpelliers museum) samt Cleopatra (1887,
Antwerpen). -- C. var mycket anlitad som porträttmålare
och målade bl. a. Napoleon III. Eljest var det
hufvudsakligen mondäna damer han porträtterade, med
smekande pensel och elegant färghållning. Bland
hans damporträtt är ett af Kristina Nilsson i Ofelias
roll. C. blef öfverhopad af utmärkelser och var
under kejsardömet så godt som medelpunkten i den
officiella konstvärlden.
C. R. N.
G--g N.

Cabanholts (Cambalholz). Se Baphia.

Cabanis [kabani's], Pierre Jean George,
fransk läkare och filosof,
f. 1757, d. 1808, blef
genom madame
Helvétius förtrolig bekant med
den tidens utmärktaste
filosofer i Frankrike, slöt
sig med hänförelse till
revolutionen 1789, blef
under direktorium
medlem af "de
femhundrades råd" och
utnämndes af Napoleon till
senator. På
tjänstemannabanan avancerade han
till professor i
sundhetslära vid "école

centrale" i Paris och föreståndare för kliniken vid
"école de santé". Hans förnämsta arbete är
Rapports du physique et du moral de l'homme
(1802). Såsom psykolog var C. lärjunge af
Condillac, men modifierar dennes lära på viktiga
punkter. Enligt Condillac skulle människan
endast passivt mottaga de yttre sinnesintrycken och
hela hennes själslif bestå i dessas omedelbara eller
medelbara verkningar. C. däremot hänvisade därjämte
till de inre organiska processerna och de viktiga
insatser, som de mot dem svarande förnimmelserna
göra i vårt själslif, och därvid inverka enligt hans
åsikt äfven hjärnans och nervernas egna tillstånd.
Så uppstår en allmän lifskänsla, som fanns redan
före fostrets födelse och sålunda går före alla de
yttre sinnesintrycken. Därmed stå i nära samband
instinkterna, som äro uttryck af en ursprunglig kraft
hos vår organism. Ehuru C. på ett enskildt ställe
i sitt hufvudarbete låter tanken utsöndras af hjärnan
såsom gallan af lefvern, är han dock icke egentligen
materialist. Särskildt har han i ett senare arbete,
Lettre sur les causes premières (1824), bestämdt
brutit med materialismen. Hans **uvres complètes [**U+0152]
utkommo 1823--25.
S--e.

Cabanis [kabani's], Jean Louis, tysk
ornitolog, f. 1816, i Berlin, blef 1849 förste
uppsyningsman öfver fågelsamlingen i Berlins museum. Han
uppställde ett naturligt ornitologiskt system. Tillika
utarbetade han bl. a., tillsammans med Tschudi,
den ornitologiska afdelningen i dennes "Fauna
peruana". 1853 upprättade han "Journal für
ornithologie".

Cabanis [kabani's], Richard. Se
Schmidt-Cabanis.

Cabanyes [kava'njes], Manuel de, spansk
skald, f. 1808 i Villanueva y Geltrú (Barcelona),
d. 1833 i Granada (Barcelona). C. besatt stor
kunskap i såväl klassiska som moderna språk; hans
finbildade smak och starka själfkritik verkade
hindrande på hans litterära produktion, som präglas af
formell fulländning och djup pessimism. Hans
förnämsta arbeten äro: La independencia de la poesia,
Á Cintio, på elfvastafvig vers, och Preludios de mi
lira (1833), som alla erhållit varmt loford af
berömda kritiker. Hans staty är rest i
Villanueva.
Ad. H--n.

Cabaret [kabbarä], fr., värdshus, krog;
utskänkningsställe, där man får höra deklamation,
vissång o. s. v.; smörgårdsbordsställ, på fot vridbart
och i solfjädersform afdeladt fat för smärre
påläggsrätter.

Cabarrus [kabary'], François, grefve de C.,
spansk statsman af fransk härkomst, f. 1752 i
Bayonne, d. 1810 i Sevilla, egnade sig först åt
köpmansyrket och vann anseende hos spanska regeringen
genom sin 1779 gillade plan att sätta i omlopp
räntebärande pappersmynt. 1782 blef han direktör
i den äfvenledes på hans förslag upprättade
statsbanken i Madrid, utnämndes till statsråd, men föll
i onåd och häktades 1790, misstänkt för försnillning.
Han frigafs emellertid 1794, fick sig stor
skadeersättning tillerkänd och steg snart till höga ämbeten
och värdigheter. C. deltog 1797--98 som Spaniens
ombud i kongresserna i Lille och Rastatt, var 1808
finansminister under Ferdinand VII, åtföljde denne
till Bayonne, men öfvergick till fransmännen efter
deras ockupation af Spanien och var äfven under
Josef Bonaparte finansminister och direktör för
statsbanken. -- C:s dotter Thérèse (f. 1773, d. 1835)

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.