publicerade aldrig något under sitt verkliga namn. Hennes fader, som var tysk konsul i Cadiz, hade ett lefvande intresse för gammal spansk litteratur och gaf sin dotter en synnerligen vårdad uppfostran, som för spanska förhållanden på den tiden kan kallas lysande. Den sköna Cecilias hem i Sevilla var under hennes andra äktenskap samlingsplatsen för den förnäma och intelligenta sevillanska societeten samt för framstående utlänningar, såsom baron Taylor, William Stirling, Washington Irving m. fl. C. blef andra gången änka 1835, efter ett lyckligt äktenskap, och lefde i sträng tillbakadragenhet, tills hon ingick sitt tredje gifte, mer af medkänsla för lidandet än af kärlek. Hon stod i nära förhållande till

hertiginnan af Montpensier, som genom henne utöfvade
en storartad välgörenhet, såväl som till spanska
kungahuset, hvarigenom hon i Sevillas Alcázar erhöll
fri bostad för sina återstående dagar. Denna bostad
innehade hon dock endast i tolf år, tills revolutionen
1868 fördref henne därifrån. Hon framlefde ännu
därefter nio år, innan hon slöt ett lif, som fyllts
af religiös entusiasm, brinnande tro och trösterik
lefnadsvishet, egenskaper, som genomsyra alla hennes
skrifter. -- Af de två riktningar, som märkas i den
moderna spanska sederomanen, gick C. i spetsen för
den ena, en ljus realism med romantisk färgläggning.
Hennes första litterära produkt skrefs på tyska för
en litterär tidskrift i Hamburg 1831 och öfversattes
af författarinnan för "Semanario pintoresco español"
aderton år därefter under titel: Sola, cuadro de
costumbres sevillanas, skildrande en händelse, som då
väckt mycket uppseende i Sevilla. Denna novell
finnes ej införd i hennes samlade arbeten.
Samtidigt härmed syntes 1849 i "El heraldo de
Madrid" de första kapitlen af La Gaviota
(Fiskmåsen), där sydspanska förhållanden träda lefvande
fram i ypperlig lokalfärg. Romanen, som snart
utkom i bokform, gjorde mycken lycka in- och
utomlands, i synnerhet som skildringen af själfva folkets
lif var något nytt. Till hennes större romaner
räknas ytterligare Clemencia (1852), ett stycke af
hennes eget lif, Elia ó la España treinta años ha
och Lágrimas, där hennes intransigenta katolicism
skarpt framträder, samt La familia de Alvareda, en
folklifsbild full af behag och gripande tragik, med
mästerligt tecknade figurer. Ett mindre omfång ega
sju berättelser från tiden 1852--61: Cosa
cumplida . . . solo en la vida, Un servilón y un
liberalito, teckningar från de politiska striderna under
Ferdinand VII, Un verano en Bornos, full af godt
lynne och fina karaktärsteckningar, Lady Virginia,
en kärlekshistoria med skarp antiprotestantisk
tendens, Una en otra, medelklasslif i en landsortsstad
(i brefform), Con mal y con bien á los tuyos te ten,
historien om en tjurfäktares dotters sorgliga öde, och
Pobre Dolores!, interiör från fiskarlifvet. Alla dessa
benämnas af författarinnan "novelas de costumbres".
En annan klass af sina publikationer kallar hon
"Relaciones" och "Cuadros de costumbres" (bilder
ur hvardagslifvet). Deras antal är stort: Las dos
Gracias, Vulgaridad y nobleza, La farisea, La
noche de Navidad, Paz y luz, Callar en vida y
perdonar en muerte, Simón Verde, El último
consuelo, Obrar bien . . . que Dios es Dios, Más honor
que honores m. fl. Hennes skrifter äro öfvervägande
tendensskrifter, krig på lif och död mot alla
revolutionära idéer, mot all frihet, som ej kan rymmas
inom den katolska kyrkans sfär, men på samma
gång ge de ett mäktigt intryck af den skönhet och
poesi, som genomgår det spanska folkets samlif och
sedvanor och särskildt Syd-Spaniens folklif, som före
henne varit en okänd värld. Af C. finnes något
öfversatt i samlingen "Spanska berättelser" (1876).
Se Figueroa, "Fernán Caballero y la novela en su
tiempo" (1886), José Maria Asensio, "Fernán
Caballero", och A. Hillman, "Den spanska
sederomanens återuppståndelse i XIX:e årh." (Nord.
tidskr. 1897).
Ad. H--n.

Caballero [kavaljerå], Manuel Fernandez,
spansk tonsättare, f. 1835 i Múrcia, elev af
Soriano-Fuertes och Eslava vid Madrids konservatorium, har
i sitt fädernesland alltifrån 1856 varit en bland de
mest omtyckte kompositörer af "zarzuelas"
(operetter). Han har skrifvit ett mycket stort antal
sådana, förutom andlig musik.

Caballero y Morguez [kavaljerå i må'rges],
Fermín, spansk författare, journalist och politiker, f.
1800 i Barajas de Melo (Cuenca), d. 1876 i
Madrid. Såväl i pressen som i cortes var C. en af de
fruktansvärdaste motståndarna till "los moderados"
och Martínez de la Rosas kabinett och bistod
verksamt Mendizábal i dennes liberala reformer och
åtgärder mot klostren. C. var ock två gånger
inrikesminister. I hans stora litterära produktion
intages största platsen af statistiska och geografiska
arbeten, därnäst litterärbiografiska monografier,
vittnande om stor kunskapsrikedom och kritisk skärpa.
Los españoles pintados por si mismos (1843)
förskaffade honom många ovänner. C. var äfven en
framstående kännare af Cervantes och publicerade
1840 ett arbete kalladt La perícia geográfica de
Cervantes.
Ad. H--n.

Cabalministären. Se Cabalen.

Caban, bot. Se Baphia.

Cabanas [-va'njas]. 1. Departement i
centralamerikanska republiken Salvador, med omkr. 35,000
inv. Dess hufvudstad är Sensuntepeque, med omkr.
7,000 inv. -- 2. Hamnplats på norra kusten af
Cuba, 35 km. v. om Habana.

Cabane [kaba'n], fr., kajuta; ett litet slags
flodfartyg med lätt brädtak.

Cabanel, Alexandre, fransk målare, f. 1823,
d. 1889, tillbragte åren 1846--50 i Rom och blef
1863 medlem af Institutet samt professor vid école
des beaux-arts, hvars direktör han sedan blef. Han
var den akademiska riktningens mest framskjutne
målsman, hans konst blef inkarnationen af den under
kejsardömet erkända och uppburna smaken. Hans
temperamentslöst, med glatt pensel och klara färger,
men med fin smak och på grundlag af gedigna
studier, alltid med fullt behärskande af
uttrycksmedlen målade bibliska, mytologiska, historiska
motiv äro typiska för hela den franska Rom-skolan på
hans tid. B. målade redan före sin vistelse i Rom
Kristus i örtagården (1844), Kristus inför pretorn

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.