1500-talet var det hufvudstapelplats för Spaniens sjöfart med kolonierna. Engelsmännen eröfrade och brände C. 1596, men belägrade det förgäfves 1628 och 1702. 1809--12 var staden säte för en insurrektionsjunta, hvarför den 1810--12 hölls innesluten af fransmännen; där antogs Spaniens nya konstitution, 18--20 mars 1812. I C. utbröt revolutionen 1820, och staden eröfrades 1823 af den franska

Situationsplan af Cádiz.

ockupationsarmén. 1868 var C. utgångspunkten för
den revolution, som störtade Isabella II. Efter den
federativa republikens införande (1873) blefvo de
socialistiske intransigenterna herrar öfver staden,
hvilken dock s. å. befriades af
regeringstrupperna.
(J. F. N.)

Cadmea, det latinska namnet på borgen
Kadmeia.

Cadmium, kem. Se Kadmium.

Cadogan [kädå'g*n], George Henry, earl
C., engelsk politiker, f. 1840, invaldes 1873 i
underhuset som konservativ medlem för Bath, men
ärfde redan s. å. sin faders titel och plats i
öfverhuset. Lord C. tillhörde Disraelis andra ministär
som understatssekreterare för krigsärenden 1875--78
och för kolonialärenden 1878--80. I Salisburys
andra ministär innehade han posten som lord privy
seal, sedan 1887 med säte i kabinettet, och 1895
inträdde han ånyo i kabinettet under Salisbury,
denna gång som lordlöjtnant på Irland. C. afgick
i juli 1902, samtidigt med att Salisbury trädde
tillbaka och ministären rekonstruerades under Balfours
presidium. Som irländsk lordlöjtnant vann han
aktning genom sin takt och moderation.

Cadol [kadå'l], Victor Édouard, fransk
publicist och dramatiker, f. 1831 i Paris, hade
egentligen endast en stor framgång, nämligen med
lustspelet Les inutiles (1868;
"De onyttige"), hvilket i Paris
uppfördes 200 gånger å rad. C.
är äfven författare till noveller.

Cadore [kadår], Jean
Baptiste Nompère de
Champagny, hertig af C., fransk
statsman. Se Champagny.

Cadoriska alperna (it. Alpi
cadoriche) är namnet på den
sydligaste delen af
Syd-Tyrolens dolomitalper mellan Val
Sugana i s. och Ampezzodalen
i n. ö. Deras högsta topp är
Cima Rosella (3,054 m.).

Cadorna. 1. Carlo C.,
italiensk politiker, f. 1809, d.
1891, var advokat i Casale, då
han 1848 invaldes i sardinska
deputeradekammaren och som
undervisningsminister inträdde i
Giobertis ministär. 1849 föll
det på hans lott att efter
nederlaget vid Novara förhandla om
stillestånd och fred med
Österrike. Han utgick sedan ur
ministären, slöt sig nära till Cavour
och var inom deputeradekammaren
en af ledarna för dennes
parti, öfvergick till senaten
1858, var en kort tid 1859
undervisningsminister under
Cavour och blef efter freden i
Villafranca s. å. medlem af
statsrådet. C. gjorde sig känd
som duglig stadsprefekt i Turin
1865--68 och som
inrikesminister i Menabreas kabinett
under oroligheterna i Romagna
1868--69. Åren 1869--75 var
han italienskt sändebud i London och fungerade
sedan till sin död som statsrådets president.
Han sysslade flitigt med historiskt och politiskt
författarskap, särskildt i tidskriften "Nuova
antologia".

2. Raffaele C., den förres broder, italiensk
general, f. 1815, blef vid krigsutbrottet 1848
ingenjörkapten och sändes i ett militäriskt uppdrag
till Milano, hvars provisoriska regering utnämnde
honom till major. Efter nederlaget vid Novara
(1849) tjänstgjorde han först i fransk-algeriska
armén och deltog sedan i Krimkriget (1855). Under
1859 års krig var han öfverstelöjtnant i sardinska
generalstaben, och efter fredsslutet blef han
general. 1861 vardt han militärbefälhafvare på Sicilien
och sökte såsom sådan förgäfves utrota
röfvarväsendet därstädes. 1866 förde han befäl under
Cialdini och intog 20 sept. 1870 Rom, hvars civil-
och militärguvernör han sedermera var, tills staden

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.