uteslutande i tropikerna, men många af dess arter äro dock af stor betydelse äfven för invånarna i nordligare luftstreck. Som läkemedel användas Cassia (sennablad), Krameria, Copaifera (kopaivabalsam) m. fl. Genom ätliga frukter utmärka sig Ceratonia (Johannisbröd), Tamarindus o. a., medan färgämnen erhållas af Cæsalpinia (bresilja), Hæmatoxylon (kampeschträ) och andra. Som prydnadsväxter spela de i Europa mindre roll (Gleditschia, Cercis), medan många arter, såsom af släktena Amherstia, Cassia, Poinciana, utgöra de berömdaste skönheterna i tropikernas trädgårdar. G. A. (G. L--m.) Cæsalpinus l. Cesalpino, Andrea, italiensk filosof, botanist och fysiolog, f. i Arezzo 1519, d. i Rom 1603, var uppsyningsman öfver botaniska trädgården i Pisa och sedan lifmedikus hos påfven Klemens VIII. Hans förnämsta naturhistoriska verk äro De plantis libri XVI (1583) och Quæstionum medicarum libri II (1598), hvilket senare arbete innehåller en märklig framställning om lilla blodomloppet. C. har äfvenledes äran att vara den vetenskapliga växtsystematikens grundläggare (jfr Botanik). Hans mest betydande filosofiska verk är Quæstionum peripateticarum libri V (1571). Såsom filosof är han en af renässanstidens främste aristoteliker, men han utvecklar den averroistiska uppfattningen (se Averroës) af aristotelismen till en utprägladt panteistisk åsikt. Jfr C. J. Sundström, "Framställning af hufvudpunkterna i Andreæ Cæsalpini filosofi", 1860. S--e. Cæsar, familjenamn för en gren af den iuliska ätten i Rom, hvilken berömde sig af att härstamma från Æneas' son Ascanius (Iulus). En medlem af samma gren var Gajus Julius C. (se nedan). Såsom dennes adoptivson bar äfven Octavianus, sedermera kejsar Augustus, namnet C., och efter honom upptogs det af alla de romerske kejsarna, såsom en deras värdighet utmärkande titel. I flera språk öfvergick detta namn slutligen till appellativ för att beteckna den högsta världsliga maktens innehafvare (grek. kaiser, ty. kaiser, sv. kejsare, ry. tsar m. fl.). Gajus Julius C., romersk fältherre, statsman och skriftställare, den egentlige grundläggaren af det romerska kejsardömet, ehuru han icke brukar räknas bland kejsarna, föddes år 100 (enligt Mommsen 102) f. Kr. och tillhörde den urgamla iuliska släkten, som berömde sig af att härstamma från Æneas' son Ascanius (Iulus). Hans fader var pretorn Gajus Julius C. Förnämligast genom sin moders, Aurelias, försorg erhöll den unge C. en vårdad uppfostran. Särskildt vinnlade han sig om den för en romersk statsman så viktiga talarkonsten. Under hans ungdom inträffade svåra politiska stormar: det s. k. marsiska kriget (bundsförvantskriget) och inbördeskriget mellan Marius och Sulla. C:s fränder tillhörde i allmänhet optimaternas (aristokratiens) klass och stodo såsom sådana på Sullas sida. Men Marius var gift med en faster till C. och hade efter sin seger öfver sullanerna (86 f. Kr.) hedrat sin unge släkting genom att låta välja honom till flamen dialis (Jupiterspräst). C. var således nära förbunden med båda partierna och hade godt tillfälle att öfvertyga sig om bådas svagheter. Detta i förening med samhällets redlösa belägenhet under partiyrans stormar torde tidigt nog hafva i hans sinne bragt till mognad ärelystna framtidsplaner. Vid sjutton års ålder gifte sig C. med Cornelia, Cinnas dotter. Detta äktenskap bragte honom i konflikt med Sulla, som förklarade honom i akt, då han vägrade skilja sig från sin unga maka. Ehuru sedermera benådad, fann C. likväl rådligast att lämna Italien för att undgå den fruktansvärde diktatorns ovilja. Under denna bortovaro deltog han med utmärkelse i belägringen af Mitylene samt i kriget mot sjöröfvarna i Asien. Efter Sullas död (78) återvände han till Rom och uppträdde där såsom rättegångstalare mot flera af det sullanska partiets män (bl. a. Dolabella och Antonius). År 76 lämnade han ånyo Italien, dels för att undgå sina politiske motståndares hat, dels för att hos retorn Molon på Rhodos fullkomna sig i talarkonsten. Medan han var borta -- under resan blef han tillfångatagen af

Porträttbyst af Cæsar, nu i British museum.

sjöröfvare, men räddade sig genom djärfhet och
själsnärvaro --, valdes han till pontifex, och kort
efter sin återkomst (73) utsågs han till
krigstribun. I de följande årens politiska och
krigiska tilldragelser tyckes han icke hafva tagit någon
verksam del, men genom frikostiga utdelningar af
penningar och lifsmedel tillvann han sig folkets
välvilja. Roms förnämste partichef vid denna tid var
Pompejus, hvilken, vid sin återkomst (70) från ett
ärorikt fälttåg i Hispanien, i förening med M.
Crassus tillträdde konsulatet. Till honom slöt sig
C., men förstod att slugt begagna honom för sina
egna ändamål, i det han uppmuntrade och
understödde sådana företag, hvilka ådrogo Pompejus
optimaternas ovilja, medan C. själf skördade frukten
af den genom samma åtgärder förvärfvade
folkynnesten, hvilken Pompejus icke förstod att
tillgodogöra sig. År 68 erhöll C. kvesturen i Hispanien,
och efter tilländalupet ämbetsår återvände han till
Rom, där han, liksom förut, bekämpade optimaterna
och med skenbar oegennytta främjade Pompejus'
högtsträfvande planer. Såsom ædilis curulis (65) befäste
han sig ytterligare i folkets ynnest, genom
hufvudstadens prydande medelst storartade byggnadsverk
och genom den slösande prakt, hvarmed han
anställde de offentliga spelen, och för bestridande af
dessa utgifter åsamkade han sig oerhörda skulder.
Sina politiska syften lade C. i dagen äfven genom
att på Kapitolium återupprätta Marius' af Sulla
kullstörtade segerstoder. Redan år 68 hade han, i det
liktal han på Forum höll öfver sin gemål Cornelia
och sin faster Julia, lofprisat de båda folkledarna
Cinna och Marius. Hos optimaterna väckte dessa
tilltag en gränslös förbittring, så att man t. o. m.
beskyllde C. för delaktighet i den år 63 kväfda
catilinariska sammansvärjningen. Folket var honom
emellertid på grund af samma åtgärder oinskränkt

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.