Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 947-948 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cadoudal ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uteslutande i tropikerna, men många af dess arter äro
dock af stor betydelse äfven för invånarna i
nordligare luftstreck. Som läkemedel användas Cassia
(sennablad), Krameria, Copaifera (kopaivabalsam)
m. fl. Genom ätliga frukter utmärka sig Ceratonia
(Johannisbröd), Tamarindus o. a., medan färgämnen
erhållas af Cæsalpinia (bresilja), Hæmatoxylon
(kampeschträ) och andra. Som prydnadsväxter spela
de i Europa mindre roll (Gleditschia, Cercis), medan
många arter, såsom af släktena Amherstia,
Cassia, Poinciana, utgöra de berömdaste skönheterna
i tropikernas trädgårdar.
G. A. (G. L–m.)

Cæsalpinus l. Cesalpino, Andrea, italiensk
filosof, botanist och fysiolog, f. i Arezzo 1519,
d. i Rom 1603, var uppsyningsman öfver botaniska
trädgården i Pisa och sedan lifmedikus hos påfven
Klemens VIII. Hans förnämsta naturhistoriska verk
äro De plantis libri XVI (1583) och Quæstionum
medicarum libri II (1598), hvilket senare arbete
innehåller en märklig framställning om lilla
blodomloppet. C. har äfvenledes äran att vara den
vetenskapliga växtsystematikens grundläggare (jfr
Botanik). Hans mest betydande filosofiska verk
är Quæstionum peripateticarum libri V (1571).
Såsom filosof är han en af renässanstidens främste
aristoteliker, men han utvecklar den averroistiska
uppfattningen (se Averroës) af aristotelismen till
en utprägladt panteistisk åsikt. Jfr C. J. Sundström,
"Framställning af hufvudpunkterna i Andreæ
Cæsalpini filosofi", 1860.
S–e.

Cæsar, familjenamn för en gren af den iuliska
ätten i Rom, hvilken berömde sig af att härstamma
från Æneas’ son Ascanius (Iulus). En medlem af
samma gren var Gajus Julius C. (se nedan).
Såsom dennes adoptivson bar äfven Octavianus,
sedermera kejsar Augustus, namnet C., och efter
honom upptogs det af alla de romerske kejsarna, såsom
en deras värdighet utmärkande titel. I flera språk
öfvergick detta namn slutligen till appellativ för att
beteckna den högsta världsliga maktens innehafvare
(grek. kaiser, ty. kaiser, sv. kejsare, ry. tsar m. fl.).

Gajus Julius C., romersk fältherre,
statsman och skriftställare, den egentlige grundläggaren
af det romerska kejsardömet, ehuru han icke
brukar räknas bland kejsarna, föddes år 100 (enligt
Mommsen 102) f. Kr. och tillhörde den urgamla
iuliska släkten, som berömde sig af att härstamma
från Æneas’ son Ascanius (Iulus). Hans fader var
pretorn Gajus Julius C. Förnämligast genom sin
moders, Aurelias, försorg erhöll den unge C. en
vårdad uppfostran. Särskildt vinnlade han sig om
den för en romersk statsman så viktiga talarkonsten.
Under hans ungdom inträffade svåra politiska
stormar: det s. k. marsiska kriget (bundsförvantskriget)
och inbördeskriget mellan Marius och Sulla. C:s
fränder tillhörde i allmänhet optimaternas
(aristokratiens) klass och stodo såsom sådana på Sullas
sida. Men Marius var gift med en faster till C.
och hade efter sin seger öfver sullanerna (86 f.
Kr.) hedrat sin unge släkting genom att låta
välja honom till flamen dialis (Jupiterspräst). C. var
således nära förbunden med båda partierna och
hade godt tillfälle att öfvertyga sig om bådas
svagheter. Detta i förening med samhällets redlösa
belägenhet under partiyrans stormar torde tidigt nog
hafva i hans sinne bragt till mognad ärelystna
framtidsplaner. Vid sjutton års ålder gifte sig C. med
Cornelia, Cinnas dotter. Detta äktenskap bragte
honom i konflikt med Sulla, som förklarade honom i
akt, då han vägrade skilja sig från sin unga maka.
Ehuru sedermera
benådad, fann C. likväl
rådligast att lämna Italien
för att undgå den
fruktansvärde diktatorns
ovilja. Under denna
bortovaro deltog han med
utmärkelse i belägringen
af Mitylene samt i kriget
mot sjöröfvarna i Asien.
Efter Sullas död (78)
återvände han till Rom
och uppträdde där såsom
rättegångstalare mot
flera af det sullanska
partiets män (bl. a.
Dolabella och Antonius). År
76 lämnade han ånyo
Italien, dels för att
undgå sina politiske
motståndares hat, dels för
att hos retorn Molon på
Rhodos fullkomna sig i
talarkonsten. Medan han
var borta – under
resan blef han
tillfångatagen af

Porträttbyst af Cæsar, nu i British museum.

sjöröfvare, men räddade sig genom djärfhet och
själsnärvaro –, valdes han till pontifex, och kort
efter sin återkomst (73) utsågs han till
krigstribun. I de följande årens politiska och
krigiska tilldragelser tyckes han icke hafva tagit någon
verksam del, men genom frikostiga utdelningar af
penningar och lifsmedel tillvann han sig folkets
välvilja. Roms förnämste partichef vid denna tid var
Pompejus, hvilken, vid sin återkomst (70) från ett
ärorikt fälttåg i Hispanien, i förening med M.
Crassus tillträdde konsulatet. Till honom slöt sig
C., men förstod att slugt begagna honom för sina
egna ändamål, i det han uppmuntrade och
understödde sådana företag, hvilka ådrogo Pompejus
optimaternas ovilja, medan C. själf skördade frukten
af den genom samma åtgärder förvärfvade
folkynnesten, hvilken Pompejus icke förstod att
tillgodogöra sig. År 68 erhöll C. kvesturen i Hispanien,
och efter tilländalupet ämbetsår återvände han till
Rom, där han, liksom förut, bekämpade optimaterna
och med skenbar oegennytta främjade Pompejus’
högtsträfvande planer. Såsom ædilis curulis (65) befäste
han sig ytterligare i folkets ynnest, genom
hufvudstadens prydande medelst storartade byggnadsverk
och genom den slösande prakt, hvarmed han
anställde de offentliga spelen, och för bestridande af
dessa utgifter åsamkade han sig oerhörda skulder.
Sina politiska syften lade C. i dagen äfven genom
att på Kapitolium återupprätta Marius’ af Sulla
kullstörtade segerstoder. Redan år 68 hade han, i det
liktal han på Forum höll öfver sin gemål Cornelia
och sin faster Julia, lofprisat de båda folkledarna
Cinna och Marius. Hos optimaterna väckte dessa
tilltag en gränslös förbittring, så att man t. o. m.
beskyllde C. för delaktighet i den år 63 kväfda
catilinariska sammansvärjningen. Folket var honom
emellertid på grund af samma åtgärder oinskränkt

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>