tillgifvet, hvilket visade sig bl. a. därigenom att han sistnämnda år valdes till pontifex maximus och 62 till prætor. Efter preturens nedläggande erhöll han såsom ståthållare (proprætor) förvaltningen af det bortre Hispanien, till hvilken provins hans många fordringsegare dock endast mot borgen af den rike Crassus tilläto honom att afresa. C:s ståthållarskap utmärkte sig både genom lyckliga krigsföretag mot bergfolken i Lusitanien (nuv. Portugal) och genom en kraftfull styrelse samt ändamålsenliga förbättringar i rättegångs- och skatteväsendet, men han försummade likväl ej att i den rika provinsen samla stora skatter såväl för sin egen räkning som för statskassans. Efter sin återkomst till Italien (60) valdes han till konsul för år 59 med stor majoritet. Samtidigt ingick han med Pompejus och Crassus det s. k. första triumviratet (se Triumvirat). Under sitt konsulat genomdref han flera lagar -- hvilka dels lände det allmänna till båtnad, dels tjänade att än ytterligare tillvinna honom folkets och Pompejus' bevågenhet -- bl. a. den juliska åkerlagen, hvarigenom 20,000 fattiga medborgare, till större delen Pompejus' veteraner, fingo jordbesittningar i närheten af Capua. Före konsulatets nedläggande lät C., genom folkbeslut, för fem år tilldela sig ståthållarskapet i det cisalpinska Gallien och Illyrien jämte en krigsmakt af tre legioner, hvartill senaten, som gärna såg C. aflägsnad från Rom och upptagen af ett långvarigt och farligt krig, själfmant lade äfven det transalpinska Gallien och en fjärde legion. Intet uppdrag kunde för C. vara mera välkommet än detta, genom hvilket han fick tillfälle att förstora sitt redan i Hispanien vunna fältherrerykte samt utbilda och underhålla en stark och honom oinskränkt tillgifven krigsmakt, utan att längre aflägsna sig från Rom, än att han kunde leda de politiska händelsernas utveckling därstädes. Före sin afresa lyckades han att under lämpliga förevändningar aflägsna sina båda farligaste motståndare, Cicero och Cato. Fälttåget i Gallien varade i nio år. C. tillbakaslog först helvetiernas anfall, förjagade sedan, efter blodiga strider, den mäktige germanske höfdingen Ariovistus, hvilken öfvergått Rhen och inblandat sig i Galliens angelägenheter, samt hade därefter att genomgå de största svårigheter och faror, under ständiga fejder med de upproriska galliska folkstammarna, hvilka i avern-fursten Vercingetorix hade en tapper och skicklig [arverner] ledare. Efter dennes tillfångatagande i Alesia (52) lyckades det honom slutligen att genom okuflig energi och öfverlägsen fältherreskicklighet bringa kriget till slut och lägga hela Gallien såsom en tryggad besittning under Roms välde. Äfven utom Galliens gränser spridde han skräcken för de romerska vapnen, dels genom infall i Germanien (55 och 53) -- för hvilket ändamål en pålbrygga slogs öfver Rhen, i närheten af nuv. Koblenz -- och dels genom två expeditioner (55 och 54) till det förut nästan okända Britannien. Under det han var sysselsatt med dessa krigsföretag, blef ställningen i Rom icke obetydligt förändrad. Förhållandet mellan Pompejus och C. blef alltmera spändt, ju mera de närmade sig det af dem båda eftersträfvade målet, enväldet öfver den romerska världen. Äfven yttre band, hvilka bidragit att upprätthålla vänskapen dem emellan, brusto, då C:s dotter Julia, hvilken sedan år 59 varit förmäld med Pompejus, afled (54) och då Crassus, tredje mannen i triumviratet, stupade i partiska kriget (53). För året 52 lät Pompejus välja sig till ensam konsul, men för att alldeles utestänga C. antog han sedermera till ämbetsbroder sin nye svärfader, Metellus Scipio, därmed fullbordande sin återgång till optimaternas parti. Under de två följande åren sökte Pompejus, genom sina vänner och efterträdare i konsulatet, utverka C:s återkallande från prokonsulatet och krigsbefälet i Gallien, i ändamål att därigenom försvaga hans politiska inflytande. C., hvilken i det längsta önskade bevara freden, erbjöd sig själfmant att nedlägga sitt befäl, med villkor att Pompejus gjorde detsamma. Därpå ville denne likväl ej gå in och lyckades slutligen (49) genomdrifva ett senatsbeslut, hvarigenom förklarades, att C. skulle anses såsom fäderneslandets fiende, om han icke genast afskedade sin krigshär. Nu tände C. det borgerliga krigets låga. Under utropet Jacta alea esto! (Tärningen vare kastad!) öfvergick han med sina trupper den lilla floden Rubico, som bildade gränsen mellan hans provins och Italien. Detta steg väckte i Rom den största häpnad. Pompejus, som alltid underskattat sin store medtäflares djärfhet och förmåga, var icke beredd på motstånd. Med sina politiske vänner och ungefär 30,000 man drog han sig öfver Brundisium undan till Dyrrhachium i Illyrien. Sålunda föll hela Italien utan svärdsslag i C:s händer. Denne skyndade därefter till Hispanien för att trygga sitt välde i västern, innan han skred till den afgörande kampen mot Pompejus. Efter att på fyrtio dagar hafva vunnit detta syftemål, återvände han till Rom, där han emellertid valts till diktator. Under elfva dagars uppehåll därstädes ordnade han de inre angelägenheterna, vidtog flera populära lagstiftningsåtgärder samt nedlade diktaturen och lät i stället välja sig till konsul. I början af år 48 gick han att uppsöka sin motståndare. Ehuru underlägsen i stridskrafter, lyckades han landsätta sina trupper vid Oricum i Epirus. Hans försök att öfverrumpla Pompejus' högkvarter i Dyrrhachium blef dock tillbakaslaget. Äfven i andra träffningar hade han motgång, och dessutom led han brist på lifsmedel. Ur detta brydsamma läge räddade han sig genom en djärf marsch, öfver de höga epirotiska bergen, till Tessalien, hvarigenom han sattes i stånd både att skaffa lifsmedel åt sin här och att tvinga fienden till en drabbning. Pompejus följde nämligen efter ill Tessalien, och på slätterna vid Farsalos stod i juni s. å. ett slag, som för lång tid afgjorde världens öde. Ehuru Pompejus hade mer än dubbelt så stor krigshär som C. (omkr. 45,000 man mot 22,000) och däribland ett utmärkt rytteri, kunde han ej hålla stånd mot den senares krigskonst och segervana veteraner. Hans här upplöste sig i vild flykt, och dess läger togs med storm. Pompejus själf flydde till Egypten, där han vid landstigningen mördades af konung Ptolemaios' utskickade. Kort därefter anlände C., åtföljd endast af en ringa styrka. När man bragte honom Pompejus' hufvud och signetring, lär han hafva fällt tårar öfver lyckans obeständighet. I Alexandria undgick han med knapp nöd ett af den nedrige Ptolemaios och hans handtlangare ställdt försåt; men sedan han hunnit erhålla förstärkningar, gjorde han sig till herre öfver platsen, och då Ptolemaios kort därefter omkom, insatte C. till drottning öfver Egypten dennes Ord, som saknas under C, torde sökas under K.