sekundär ved och tillväxt utåt. Den omfattar två familjer, Calamariaceæ, hvars förnämsta typ är Calamites (se d. o.), och Protocalamariaceæ, representerad genom Asterocalamites (se d. o.). A. G. N. Calamariidæ, zool. Se Calamaria. Calamatta, Luigi, italiensk kopparstickare, f. 1802, kom 1822 till Paris, blef 1837 professor i Bruxelles och sedermera i Milano, där han dog 1869. Till en början graverade han efter moderna mästare, t. ex. Ingres (Ludvig XIII:s bön, ett exemplar i nationalmuseum), Ary Scheffer och Delaroche, samt utgaf åtskilliga porträtt, af hvilka hans blad efter Napoleon I:s dödsmask är det mest bekanta. Senare vände han sig till de äldre italienske mästarna: Rafael (Freden, Madonna da Foligno), Leonardo da Vinci (Mona Lisa Gioconda), Giulio Romano m. fl. Calame [kalam], Alexandre, schweizisk landskapsmålare, lärjunge af Diday, f. 1810, d. 1864 i Mentone, vann utomordentligt bifall genom sina färg- och fantasirika framställningar af alpvärlden. De fyra dagstiderna och De fyra årstiderna, åtta landskap, räknas till hans mest betydande arbeten. Hans uppfattning af alpnaturen utmärker sig för storhet och käckhet. För sin stora popularitet hade han emellertid att tacka förnämligast sina litografier och raderingar. I Berlins nationalgalleri och flera museer i Tyskland är C. godt representerad. Han var mycket ansedd och eftersökt äfven som lärare. Bland hans lärjungar var Edvard Bergh. Jfr E. Rambert, "A. Calame, sa vie et son oeuvre" (1884). [**ligatur oe] (G--g N.) Calamianes, en till Filippinerna hörande ögrupp, mellan Palawan och Mindoro, består af de större öarna Linapacan, Barragon l. Calamian och Busuanga samt de mindre Coron Pequeña, Iloë och Cuyos-öarna, med en sammanlagd areal af 1,600 kvkm. Öarna äro delvis bergiga och mycket bördiga, men osunda. Hufvudprodukter äro kokosnötter, ris, kaffe, sockerrör, tobak. På Calamians nordkust ligger hufvudorten, Culion. Befolkningen består af tagaler, malajer, kineser och blandade. Med norra delen af Palawan bildar ögruppen provinsen C., 3,452 kvkm. Omkr. 15,000 inv. Calamin, miner. Se Kalamin. Calamintha Lam., bot., växtsläkte af fam. Labiatæ, utaf hvilket i Sverige finnes en art, C. acinos (harmynta), en liten, på torra ställen lefvande ört med små, vanligen violetta blommor i talrika kransar. Af C. alpina Lam. erhålles det som medel mot bröstsjukdomar bland Alpernas befolkning berömda schweizerteet. G. A. (G. L--m.) Calamites Suckow, paleobot., ett till de fräken-artade kärlkryptogamernas klass (Equisetales) och kalamariacéernas familj (Calamariaceæ) hörande släkte från devoniska, stenkols- och permiska perioderna, hvars lämningar i synnerhet äro vanliga i de produktiva stenkolsbäddarnas mellersta och öfre afdelning. Från ett underjordiskt krypande eller uppstigande ledadt rhizom, hvars från lederna utgående krans- eller knippevis ställda birötter nedträngde i den sumpiga marken, uppstego de raka stammarna, hvilka stundom voro trädartade, ända till 20--30 meter höga. De voro ledade, med ihåliga mellanleder (internodier), skilda genom en tvärvägg (diafragma) vid leden, samt uppburo vid lederna grenar, efter hvilkas ställning man särskilt olika undersläkten. Än (Calamitina eller Calamophyllites) voro grenarna vid leden tättställda, bildande en krans, men endast förekommande vid vissa leder, skilda genom ett bestämdt antal internodier, än (Eucalamites) förekomma glest, men regelbundet ställda grenar vid hvarje led, än åter (Stylocalamites) äro grenarna sparsamma, enstaka, utgående från sinsemellan aflägsna leder. De grenar, som utgå från rhizomen, tilltaga hastigt i tjocklek uppåt och äro därför vid basen omvändt kägelformade, hvilket stundom föranledt förväxling mellan bas och stamspets. Grenarna, som själfva äro ledade, uppburo vid lederna de kransställda, ennerviga bladen, hvilka än äro smala, framåtriktade (Asterophyllites, se d. o.), än äro utbredda i samma plan (Annularia, fig. 1). Dessa båda typer uppfattades förr som särskilda släkten; hos den senare äro bladen vid basen stundom med hvarandra förenade, ehuru i mindre grad än hos Equisetum; vid stammens tillväxt i tjocklek blifva dock bladen fullständigt åtskilda. Bladbärande grenar af Calamites sammanfattas stundom under benämningen Calamocladus. Med hänsyn till stammarnas anatomiska byggnad kan Calamites jämföras med en Equisetum, hvars kärlknippen tänkas hafva

Fig 1. Annularia stellata.
(Bladbärande gren).

sekundär ved med tillväxt utåt. Mycket små grenar
öfverensstämma i det närmaste med Equisetum, ty hos
dem saknas ännu den sekundära veden, hvilken först
under tillväxten tillkommer, så att en äldre stam
visar en krets af kollaterala kärlknippen, skilda genom
primära märgstrålar och tagande sin början kring

Fig. 2. Calamodendron. Tvärsnitt af en stamdel i stark
förstoring, p märg, px protoxylam, x vedknippe, f den
primära märgstrålens prosenkymatiska del, mr dess
parenkymatiska del.

en hålighet, motsvarande karinalhålan hos
Equisetum. Veden består af trakeider med trapp- eller
nätformiga förtjockningar, märgstrålarna visa den
egendomligheten, att cellerna äro utdragna i vertikal

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.