riktning i stället för i horisontal; barken var mycket voluminös, stammens yta glatt eller försedd med långsgående strimmor. Jämte denna typ med smala primära märgstrålar (Arthropitys), hvars ved i det hela taget företer en ganska stor analogi med veden hos vissa barrträd, t. ex. idegranen (Taxus), finnas andra, såsom den ännu föga kända Arthrodendron, hvars primära märgstrålar uppbyggas af prosenkymartade celler, samt Calamodendron (fig. 2), hos hvilken de primära märgstrålarna hafva en ännu mera invecklad byggnad. Endast midtpartiet af dessa utgöres nämligen af parenkym, under det att den öfriga delen närmast veden består af en prosenkymatisk väfnad. Bladen hos denna typ uppgifvas äfven vara olika de vanliga, i det att de äro mera glest ställda, långa, gräslika, med flera parallella nerver.

Fig. 3. Stenkärna (utfyllning
af märghålan) af Calamites.
1/2 nat. storl.

De cylindriska birötterna hos Calamites voro oledade,
icke ihåliga, med stora lakuner i
barkregionen, ett bevis för att växten lefde på sumpmark.
De exemplar af Calamites, som äro vanliga vid
stenkolsgrufvor och i museer och som skenbart visa en
räfflad, tydligt ledad stam (fig. 3), äro icke

Fig. 4. Genomskärning af en Calamites-stam.
x vedknippen, mr primära märgstrålar.

stenvandlingar af sådana, utan endast utfyllningar af
märghålan. Mycket unga stammar eller grenspetsar hade
ännu den fina märgväfnaden i behåll, men i mån
som tillväxten fortgick, försvann denna eller
bildade på sin höjd ett tunt skikt närmast vedringens
innersida. Genomskärning af en dylik stams
vedcylinder har det utseende, som fig. 4 visar, hvaraf framgår,
att kärlknippena (x) skjuta in mot håligheten, under
det att den inre begränsningen af de primära
märgstrålarna (mr) visar en buktning utåt, beroende på
väfnadens mindre motståndskraftiga natur. När växten
efter sin död inbäddats i slam, har detta inträngt i
den inre håligheten och utfyllt densamma, hvarvid
en afgjutning med räfflad yta uppstått, där ribborna
motsvara märgstrålarna, fårorna kärlknippena.
Liksom hos Equisetum grena sig dessa vid leden och
förena sig med motsvarande grenar från
angränsande internodium, hvilket föranleder, att fårorna
på dylika afgjutningar vid leden alternera (fig. 3),
hvarigenom de lätt skiljas från motsvarande
afgjutningar af Asterocalamites (se d. o.).

Sporangierna hos Calamites voro liksom hos
Equisetum samlade i axlika ställningar, stundom ända till 30
centimeter långa, hvilka i många fall synas varit
samlade på särskilda grenar. Flera olika typer kunna
särskiljas, hvilka alla afvika från Equisetum
därigenom, att axet icke uppbygges af enbart fertila blad

Fig. 5. Parti af en Calamostachys (förstorad).

Fig. 6. Parti af Palæostachya (förstorad), br sterila
blad, sp sporofyller, sm sporangier.

(sporofyller), utan af växlande kretsar af sterila och
fertila. (Hos Asterocalamites utgöres däremot axet
enbart af sporofyller.) De sterila bladen i axet
voro sinsemellan vid basen förenade och i spetsen
uppåtböjda, hvarigenom de fertila bladkretsarna
skyddades och doldes. Sporofyllerna voro sköldlika
och uppburo på sin undre, mot axeln vända sida
fyra sporangier, hos hvilka man i somliga fall
iakttagit sporer af endast ett slag, medan man hos andra
ax funnit två slags sporer, så att sporangierna
i nedre delen af axet innehålla megasporer, i de
öfre däremot mikrosporer. Några forskare äro
benägna att antaga, att det senare förhållandet var
regel, hvarigenom sålunda ännu en olikhet mot
Equisetum skulle förefinnas. De viktigaste i fråga om
sporangieaxen särskilda typerna äro Calamostachys
(fig. 5), med sporofyllerna ställda midtemellan tvenne
sterila bladkransar, och Palæostachya (fig. 6), med
sporofyllerna fästa omedelbart öfver eller i axeln af
en steril krans -- somliga forskare undvika därför
uttrycket sporofyll och ersätta det med sporangiofor.
Andra typer äro Macrostachya och Huttonia, stora

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.