ertappad redan i Turin). Emellertid debuterade han
1607 med ett (klent) porträtt af hertig Karl III,
och då denne året därpå dog, fick C. den nye
hertigens tillstånd att åtfölja en särskild ambassad till
Rom. Där blef han elev af en underordnad fransk
artist Thomassin, som fabriksmässigt dref
gravöryrket med hjälp af gesäller; förgäfves sökte C. få
arbeta på den skicklige och spirituelle
målaren-gravören Ant. Tempestas ateljé -- C. hade för
dålig artistisk underbyggnad för att där bli antagen,
men Tempestas arbeten hade dock på honom stort
inflytande. 1611 flyttade han till Florens, där han
inträdde i den fint bildade och mångsidigt
begåfvade Giulio Parigis verkstad och genast kom i gunst
vid det toskanska hofvet samt fick en pension och
fri bostad (änkestorhertiginnan var lothringska). Det
var i Florens, som C. från en vanlig,
handtverksmässig illustratör utvecklades till en berömd konstnär,
för storhertig Cosimo II:s räkning med sin radernål
och genom oupphörliga tekniska framsteg
förevigande dennes lysande hoffester och tidens
karnevalsupptåg. Efter Cosimos 1621 timade död återvände
C. till Nancy, där han alltsedan i egenskap af
hertigens uppburne "kalkograf" var verksam, med
undantag af ett besök i Brabant 1625 och en vistelse
i Frankrike 1629--30. I Nancy fick C. till en början
nöja sig med att utföra mycket anspråkslösa
arbeten, att gravera för myntverket och plåten till hertig
Karls kista, men i dennes efterträdare Karl III erhöll
han en frikostig gynnare, och främmande furstar
sträfvade nu att få sina hoffester och krigsbedrifter
förhärligade genom C:s radernål. Så tillkommo
Den
stora karusellen i Nancy (10 blad),
Eröfringen af
Breda, Ön Rés befrielse och
La Rochelles eröfring
(1629) -- de två sistnämnda utförda för Ludvig
XIII, hvilken kallat C. till Paris. Fastän
konstnären där öfverhopades med ärebetygelser, återvände
han redan 1630 till Nancy. Ingen af de målningar,
som sedan gammalt tillskrifvas C., torde vara af
hans hand, och de matta teckningar, som i Albertina
i Wien och vårt nationalmuseum tillskrifvas honom,
härröra sannolikt från efteraparen Stefano della
Bella. Så mycket högre skattas de af C. utförda
raderingarna. Rik på idéer, rask och snillrik i
dessas återgifvande, förstod han såsom få att i det
minsta format utveckla stor elegans och
sammantränga en mängd föremål utan att förvirra ögat.
Naturen sökte han återgifva sådan han såg den
kring sig; men stundom måste dock korrektheten i
former underordna sig under ett något maniereradt
sträfvande efter det pikanta. C:s teckningar bindas
icke af konstens stränga lagar, utan äro snarare
reflexer af de underliga uppenbarelser, som hans
rika fantasi framkallade. Han är emellertid alltid
originell och frisk. Hans blad (omkr. 1,400 till
antalet) äro merendels etsade på hård lackerfernissa,
i motsats till de italienske raderarnas mjuka fernissa.
Deras innehåll är i högsta grad växlande: scener
ur den heliga historien och ur den italienska
commedia del'arte, baletter, karnevalsupptåg, hoffester,
belägringar och andra krigsscener, kostymbilder,
landskap m. m. Bland hans mest berömda verk må
nämnas
Misères de la guerre (2 serier, publicerade
1633, samma år som Lothringen eröfrats af
fransmännen),
Supplicium sceleri frenum och
Den hel.
Antonius' frestelser (se illustr. sp. 999--1000).
Jfr Ed. Meaume, "Recherches sur la vie et les
ouvrages de Jacques Callot" (Paris 1860), O.
Levertins ypperliga karakteristik af C. i "Ord och
bild" (1903) och en artikel af densamme om C.
tillskrifna handteckningar i "Zeitschrift f. bild.
kunst" (1904)."
O. G--g.
Calluna vulgaris L.,
Ljung,
bot., en lågväxt,
mycket grenig buske med vidt krypande, vresig
eller i flera riktningar vriden, svart och mycket
hård rot samt de små öfvervintrande, barrlika bladen
sittande motsatta i fyra rader, hvarigenom de tätt
bladklädda yngre grenarna få fyrsidig form. -- De
vackert rosenröda eller stundom hvita blommorna
äro små, talrika, ordnade i ensidiga klasar och
kvarsitta vissnade öfver vintern. Ljungen blommar senast
bland våra buskar (i slutet af juli och i augusti).
Dess blommor besökas flitigt af bin, men sägas lämna
en mörkfärgad honung. Vanliga ljungen hör till de
mest sällskapliga växter samt bekläder somligstädes
i mellersta och nordliga Europa vida landsträckor
-- "ljunghedar" --, såsom i norra Tyskland, å
Jylland och i Skåne. Den ger en torftig, enformig
prägel åt landskapet, som endast under ljungens
blomningstid visar en öfvergående fägring. Ljungen,
liksom i allmänhet dess samsläktingar inom fam.
Ericaceæ (se d. o.), innehåller garfämne och kan
därför användas till läderberedning samt lämnar
under olika behandling flera slags vackra bruna,
gula, rödaktiga färger åt ylle och silke. I skoglösa
trakter är ljungen ofta det enda bränsle, som
fattigman kan skaffa sig. Ljungens ymniga förekomst
utvisar vanligen en mager jordmån; men genom
densamma bildas under årtusendens lopp mylla genom
rötters och stammars förmultning, och ljungen
förbereder sålunda i tidernas längd jordmån för ädlare
växtlighet. Sällan får dock ljungen i fred för
människor och betande djur utöfva denna verksamhet.
-- Om Klockljungen se Erica.
O. T. S.*
Callus (lat.), nybildning vid benbrott. Jfr
Benbrott.
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
