Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1003-1004 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Calluna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Calm., mus., förkortn. för calmato (se d. o.).

Calman Lévy [kalmã’ levi], franskt bokförlag.
Se Lévy (Calman).

Calmato (it.), mus., lugnt.

Calmet [kalmä], Augustin, fransk teolog och
historiker, f. 1672, blef 1688 benediktinmunk, 1718
abbot i Nancy och 1728 i Senones. Död 1757 i
Paris. Hans förnämsta verk äro La sainte bible en
latin et en français avec un commentaire littéral et
critique (23 kvartband, 1707–16; nya upplagor
1724 och 1729), Dictionnaire historique et critique,
chronologique, géographique et littéral de la bible
(1722–28; senaste uppl. 1845–46), som anses
vara det första bibellexikon, och Histoire
ecclesiastique et civile de la Lorraine (1728 ff.), hvilket arbete
vittnar om grundlig historisk forskning.
(J. P.)

Calmon [kalmå’], Marc Antoine, fransk
politiker och nationalekonomisk skriftställare, f.
1815, d. 1890, utnämndes efter det fransk-tyska
krigets slut af sin vän Thiers till
understatssekreterare i inrikesministeriet och något senare till
Seine-prefekt, men afgick vid Thiers’ fall 1873.
S. å. invaldes han i nationalförsamlingen, hvarest
han anslöt sig till vänstra centern, och 1875 valdes
han till senator på lifstid. C. var författare till
åtskilliga arbeten i finansvetenskap, bl. a. Les
impôts avant 1789 (1865), Histoire parlementaire des
finances de la restauration (2 bd, 1868–70) och
Histoire parlementaire des finances de la monarchie
de juillet (3 bd, 1895–96, ett 4:e bd 1899 utg. af
Calmon-Maison), samt utgaf Thiers’ parlamentstal
(i 15 bd, 1879–83) med inledning. Han var från
1872 ledamot af franska institutet.
(E. Hkr.)

Calo (it., af calare, släppa ned, sjunka), hand.,
sjunkande, fallande; en varas minskning genom
torkning, spillande o. d.

Caloenas nicobarica, zool. Se Kragdufvan. [**ligatur oe]

Calomarde, don Francisco Tadeo, hertig
af Santa Isabel, spansk politiker, f. 1775 i
Aragonien, af låg börd, blef först advokat och slöt
sig 1808 till frihetsrörelsen, men växlade snart parti
och kom i stor ynnest hos Ferdinand VII vid dennes
återkomst till Spanien. Sedan han för besticklighet
blifvit afsatt från sitt ämbete i kolonialministeriet
och ytterligare ett par gånger växlat parti, blef
han 1823 sekreterare i det reaktionära
regentskapsrådet och 1824 justitieminister samt verkade som
sådan helt i Ferdinand VII:s och "de serviles"
intresse. Ehuru han 1830 tagit del i den saliska
arfföljdslagens afskaffande, lät han dock 1832 bruka
sig af don Carlos’ vänner till affattande af det dekret,
hvarigenom denna lag (som stadgade arfsrätt till
tronen endast på svärdssidan) åter fick gällande
kraft. Denna sista intrig, företagen under konungens
sjukliga svaghetstillstånd, störtade emellertid den
karaktärslöse ministern. Ferdinand återkallade
nämligen efter sitt tillfrisknande dekretet och förvisade C.
från hofvet. C. flydde då till Frankrike, där han
dog i Toulouse 1842.

Calomnie [kalåmni], fr. (af lat. calumnia),
kalumni, smädelse, falsk beskyllning.

Calonius, Matthias, lagtolkare, statsman, f.
27 dec. 1737 i Saarijärvi socken i Finland. 1757
blef han student i Åbo och 1763 amanuens vid det
akademiska konsistoriet samt erhöll 1764 – tvärt
emot det akademiska bruket – kanslerns tillåtelse
att utan preses ensam utgifva och försvara en
afhandling, De nova facie orbis europæi, circa sæculum
reformationis exorta. Sistnämnda år blef han docent
i ekonomi, och 1765 antogs han till sekreterare hos
"Riksens ständers till
undersökning om
kungsgårdarna och
schäferierna i storfurstendömet
Finland utsedde
deputerade". 1769
förordnades han att bestrida
adjunkturen i filosofiska
fakulteten och den
därmed förbundna
universitetssekreterarbefattningen.
1778 erhöll C.
professuren i juridik,
hvilken han innehade i
nära fyrtio år (till
1815), hvarunder han



tre gånger förvaltade rektorsämbetet. 1793–1800
var han ledamot af högsta domstolen i
Stockholm och tjänstgjorde samtidigt såsom medlem af
den kommitté, hvilken hade att utarbeta en
förordning om skogarna. Efter Finlands förening med
Ryssland utnämndes C. (1809) till prokurator i
regeringskonseljen för Finland, från hvilken syssla
han erhöll afsked 1816. Han afled 13 sept. 1817.

Såsom rättslärd innehar C. ett af de allra främsta
rummen i den svenska lagfarenhetens historia.
Redan hans förut nämnda arbete, af hvilket endast
tre häften utkommo och som står i ringa samband
med hans senare verksamhet, ådagalägger en
mångsidig och grundlig beläsenhet på samma gång som
en öfverlägsen förmåga att klart sammanfatta det
väsentliga af det stora material han begagnade.
Samma egenskaper återfinnas i hans senare
vetenskapliga arbeten, hvilka alla äro af juridiskt innehåll
och röra sig dels på rättshistoriens område: De
prisco in patria servorum jure (1780), dels på
straffrättens: De poena homicidii adtentati (1780), De
delictis circa depositum (1783), De delinquentium
ad publicam ignominiam expositione (1788), dels
på civilrättens: De pactis antenuptialibus (1781),
De eo quod circa res inventas justum est (1784),
De hypotheca (1786), dels slutligen inom
processrätten: De præscriptione criminum (1785) och De
elicienda in foro criminali reorum confessione (1790).
Samtliga dessa skrifter tillhöra den svensk-finska
rättslitteraturens yppersta alster. En af dem, "De
prisco in patria servorum jure", utgafs 1820 i
Tyskland af Schildener och utkom i svensk öfversättning
1836. Jämte dessa mera vetenskapliga arbeten finnas
af C:s hand några, mestadels af tillfälliga
omständigheter föranledda, uppsatser på svenska, t. ex.
Anvisning till de allmännaste grunder för krigslagarna
(1798) samt Præskription för klander å jordafång
(1804), hvaruti han uttalade en uppfattning,
fullkomligt motsatt den, som kort därefter, genom 1805
års preskriptionsförordning, infördes i den svenska
lagstiftningen. De flesta och de viktigaste af dessa
skrifter voro utgifna, förrän C. blef ledamot af högsta
domstolen och sålunda sattes i tillfälle att praktiskt
tillämpa den lagfarenhet, för hvilken han såsom
ensam lärare varit en utmärkt målsman vid Åbo
universitet. På sin nya plats ådagalade han en
sant objektiv rättsåskådning, hvilken alltid utletade
lagens verkliga mening, äfven när denna var

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>