ursprungligen företaget blott af humanistiskt intresse, trots inre motstånd småningom vunnit ett allt större inflytande öfver honom, men att han å andra sidan upplefvat ett plötsligt och våldsamt genombrott (i slutet af 1533 eller början af 1534), som i ett slag lät hans nya lifsuppgift stå klar för honom. Med en för C. betecknande beslutsam energi uppgaf han genast sina humanistiska studier för en evangelists bana, slöt sig, trots det farliga i tidsläget, till Frankrikes protestantiska kretsar och begaf sig redan våren 1534 till Noyon för att afsäga sig sina prebenden. Här hölls han en tid fängslad; frigifven begaf han sig -- efter en tids vistelse på olika franska

orter -- 1535 undan den nu på allvar utbrytande
förföljelsen mot de franske protestanterna till
Strassburg, med hvars reformatorer han knöt förbindelse,
och därifrån till Basel. Här utkom 1536 1:a uppl.
af hans Institutio religionis christianæ, den skrift,
som, åter och åter omarbetad och fördjupad,
småningom växte ut till den reformerta kyrkans mest
klassiska och berömda dogmatiska arbete. Dess
ursprungliga syfte var närmast ett apologetiskt: att
uppvisa grundlösheten i Frans I:s anklagelser mot de
franske protestanterna, men tillika var den redan nu
afsedd att gifva en i sitt slag fullständig
framställning af den protestantiska åskådningen till
vägledning för de religiöst sökande i samtiden.

Samma år kom C. på en tillfällig genomresa till
Genève. Där hade nyss under Berns inflytande det
kyrkliga reformationsarbetet påbörjats. Det utgick
emellertid mindre från religiösa än från politiska
motiv och betraktades af genevienserna hufvudsakligen
såsom ett led i den befrielse, som Genève med Berns
tillhjälp lyckats tillkämpa sig från Berns arffiende
Savojens öfverhöghet. På den religiösa
reformationens fullföljande arbetade Farel och Viret, med
glödande nit, men utan den gubernatoriska och
organisatoriska förmåga, som uppgiften här kräfde. I C.
anade Farel genast den man, som behöfdes. Hans
försök att förmå C. att stanna afvisades först af
denne, men då Farel nedkallade Guds förbannelse
öfver honom, om han vägrade, böjde sig C. för
hvad han betraktade såsom en gudomlig ledning.

Från första stund blef nu C. trots sin i det yttre
ringa ställning (till en början blott Farels biträde,
från 1537 predikant) den ledande anden i ett arbete,
som åsyftade intet mindre än hela samhällslifvets
uppbyggande på en alldeles ny basis. Redan 1537
genomdref han, att ej blott tillträdet till nattvarden,
utan ock rätten att vistas och förvärfva
borgarrättigheter i Genève gjordes beroende af besvärjandet af
en af honom författad trosbekännelse, och vann också
rådets bifall till en fullständig kyrkoordning. Men
vid dess genomförande började snart opposition
framträda. Man reste sig mot detta försök att på nytt
böja det fria Genève under utländska herrar. Nu
tillkom en konflikt med Bern, som med ovilja såg,
att C. i flera punkter afvikit från där rådande
kyrkobruk. Tvistepunkterna hade i och för sig för
C. ingen större betydelse, men då han ej ville böja
sig för Berns och det därifrån influerade rådets
auktoritet, tillspetsades krisen alltmer och slutade
med C:s och Farels afsättning och landsförvisning
1538.

C. begaf sig nu på Butzers inbjudan till Strassburg.
Här fann han, trots verksamhet som predikant och
teologisk lärare, en efterlängtad ledighet för
litterära arbeten af olika slag. Så utkom t. ex. 1539
den 2:a, till tredubbla omfånget utvidgade
upplagan af Institutiones och strax därpå en kommentar
till romarbrefvet -- det första ledet i ett
vidtomfattande och storartadt exegetiskt författarskap.
I Genève mognade under tiden förhållandena till
en ny kris. I den kyrkliga ordningen skedde i
princip ingen ändring. Men de nya predikanterna
saknade hvarje själfständighet gentemot Bern och
de borgerliga myndigheterna, och när katolicismen
nu på nytt gick till angrepp och kardinal Sadolet
i en skicklig skrifvelse inbjöd Genèves folk att
återvända till romerska kyrkan, stodo de handfallna,
medan C. genast hade en mästerlig svarsskrift
färdig. Önskan att få honom åter växte allt starkare;
C. vägrade först, men gaf slutligen efter: i september
1541 var han åter i Genève. Rådet hade gifvit
honom en för denna tid enastående lysande ställning
och var beredt att i allt foga sig efter hans vilja.

Nu började på allvar arbetet på genomförandet
af C:s teokratiska ideal. Strax efter hans återkomst
upphöjde rådet den af honom författade
kyrkoordningen, Ordonnances ecclésiastiques, till lag (1541),
året därpå följd af ny katekes och gudstjänstordning.
Hufvudvikten ligger på den förstnämnda, där det för
C. egendomliga med största skärpa framträder.
Kyrkan är väl för C. såsom för de öfrige reformatorerna de
troendes samfund, men i förgrunden träder dock hos
honom dess betydelse såsom en de enskilde kristne
uppfostrande, ledande och tuktande frälsningsanstalt.
Genom gudomlig uppenbarelse är enligt C. äfven
dess yttre ordning bestämd. Till kyrkoregementet
höra enligt skriften fyra ämbeten: 1.
predikoämbetet; 2. skol- l. lärar-ämbetet; 3.
kyrkotukt-ämbetet; 4. diakon-ämbetet. I deras tillsättande har
församlingen ingen del, dess roll är den passiva -- att
ledas. Nya präster och lärare tillsättas af la
vénérable compagnie, som bildas af pastorerna,
förstärkta med de teologiske lärarna; kyrkotukten --
det för C. centrala - handhafves af le
consistoire, som består af de andlige och 12 af rådet

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.