utsedda lekmannaäldste. Den uppgift, som de utöfva, sträcker sig öfver alla förhållanden, andligt och världsligt, stort och smått. Flera gånger om året visitera dess medlemmar hvarje enskildt hus. Allt hvad de finna att anmärka inberättas för konsistoriet, hvars plikt det är att strängt bestraffa det, i sista instans med exkommunikation, och tillika anmäla den skyldige för den världsliga öfverheten, för att han må beläggas äfven med borgerliga straff. Principerna äro asketiskt stränga, allt friare väsen, alla slags förlustelser o. s. v. betraktas med ytterligaste misstänksamhet. Religiösa afvikelser likställas med borgerliga förbrytelser och bestraffas i svårare fall med döden. Praxis upphinner väl ej ens i Genève någonsin fullständigt teorien, men, har man sagt, praxis i Genève går längre än teorien annanstädes. Ifvern att få den sedliga tukten genomförd i hela dess stränghet har emellertid förmått C. att så till vida afvika från sina principer, som den borgerliga öfverheten här fått en vida större makt än hvad som stämmer med hans eljes så starka häfdande af den andliga myndighetens själfständighet. I glädjen öfver C:s återkomst böjde man sig till en början villigt under dessa bestämmelser. Men deras öfverdrifna stränghet, än mer det sätt, hvarpå C. genomförde dem (spioneri, tortyr o. s. v.), retade till motstånd. Därtill kom C:s politik att till stärkande af sitt inflytande, visserligen också till näringslifvets höjande, gynna inflyttandet af främmande element, särskildt franska emigranter. Från 1543 står mot C. ett verkligt oppositionsparti. Dess medlemmar bruka kallas "libertiner". Möjligen ha ock inflytanden från en i Frankrike vid denna tid i utbredning stadd libertinistisk riktning spelat in, men om partiets flertal, för hvilket den politiskt patriotiska oppositionen stod i förgrunden, gäller det med säkerhet icke. C. mötte oppositionen med hänsynslös hårdhet, gång på gång tillgripande landsförvisningens och dödsstraffets vapen. 1544 utvisades den högtbegåfvade humanisten Castellio, trots hans oumbärlighet för skolväsendet, som nu för en tid förföll. 1551 sökte C. få Hieronymus Bolsec, för angrepp på predestinationsläran, dömd till döden: mot hans vilja beslöt rådet blott landsförvisning. Äfven politiska motståndare utvisades eller afrättades. Mest uppseende väckte C:s förfarande mot den frejdade vetenskapsmannen och bekante antitrinitarien Mikael Servet. På C:s föranstaltande greps han vid ett tillfälligt besök i Genève 1553, dömdes till döden och brändes. Detta steg väckte afsky och harm på många håll, men de kyrkliga auktoriteterna uttryckte i allmänhet sitt gillande, och för C. betydde det den principiella segern öfver hans inre fiender. Häfdandet af hans härskarställning kräfde dock än ytterligare offer. Ett obetydligt upplopp 1555 använde C. för att fullständigt spränga motpartiet -- tre af dess ledare tvingades att fly, två afrättades. Enstaka konflikter uteblefvo ej heller senare, men i stort sedt var C. från denna tid, trots att han aldrig hade annat än en predikants ställning och först 1559 förvärfvade sig borgarrätt i Genève, dess erkände monark, den ledande ej blott i kyrkliga, utan ock i borgerliga, ja äfven i rent ekonomiska reformer. Nu först genomfördes hans principer i full utsträckning. Att hans samfundsideal var mera medeltida än evangeliskt, mera gammal- än nytestamentligt prägladt, är lätt att se. Men man bör vid dess bedömande ej glömma, att Genève efter dess genomförande upplefde en blomstringstid ej blott i kyrkligt, utan också i ekonomiskt, allmänt kulturellt och vetenskapligt hänseende (härför var särskildt den genom C. 1559 upprättade teologiska skolan af stor betydelse), nästan utan motstycke i något därmed jämförligt samhälles historia. Och innehade C. en i sitt slag enastående maktställning, så finnas ock få motstycken till den arbetsbörda, som han bar -- ända till sin dödsdag, 27 maj 1564. Vid bedömandet af C:s ställning i reformationens historia måste man ständigt hålla fast, att han med all sin själfständighet dock tillhör den andra generationens män. Några nya, skapande religiösa insatser gör han icke, han hade teoretiskt som praktiskt genomförandets och ordnandets uppgift, och systematikerns och organisatorns begåfning egde han ock i eminentaste grad. Hans osedvanliga förmåga att reproducera och behärska invecklade tankegångar framträder redan i hans exegetiska arbeten, som vida höja sig öfver alla hans samtidas och än i dag spela en roll i den vetenskapliga diskussionen. I sina dogmatiska arbeten, framför allt Institutiones, framträder han som den protestantiska kyrkans förste verklige systematiker -- en af de störste den någonsin egt. Men tyngdpunkten i hans betydelse ligger dock på det praktiska området -- såsom kyrklig organisatör söker han sin like. Han skapade ej blott i Genève en församling, som af otaliga andra tagits till mönster. De små schweiziska kyrkorna, mellan hvilka förut ofta strid och misstänksamhet rådt, lyckades han under många svårigheter samla till en kyrka (enhetsverket besegladt genom Consensus Tigurinus 1551), och först genom honom sammanknötos de spridda reformerta hoparna i Tyskland till ett med det lutherska jämbördigt, snart på dess bekostnad framträngande kyrkosamfund. Med full rätt har han kallats en protestantisk påfve. Från hans skola i Genève sändes reformationsarbetare ut öfver hela Europa; genom en oerhördt vidsträckt korrespondens stod han med dem i ständig förbindelse, med blicken ständigt riktad utöfver hela kristenheten, själf på afstånd ledande reformationsverket i Frankrike, England, Skottland o. s. v. C:s teologiska ståndpunkt har ofta oriktigt fattats såsom blott en modifierad, till lutherdomen närmad zwinglianism. För Zwinglis egenart har han alltid stått främmande och af zwinglianerna länge betraktats och misstänkts såsom lutheran. I verkligheten utgår också hans åskådning direkt från Luthers tankar. Men den typ af lutherdom, med hvilken han hufvudsakligen trädt i beröring, var den sydtyska, af Butzers inflytande präglade. Och i denna förelåg visserligen redan ett närmande till Zwingli, hvilket sedan hos C. framträder starkare, i samma mån som motsatsen till Luther under striderna med de tyske lutheranerna skärpes, medan Butzer tillika representerade en rad af för honom egendomliga tankar. Såsom ett kraftigare af C:s personlighet färgadt fullföljande af deras tendens låter sig det mesta af det för C. karakteristiska fattas. Det framträder förnämligast i tre punkter. 1. Läran om skriften. C. är här den förste, som -- visserligen i anslutning till Butzer -- utbildat en verklig inspirationslära och på denna grundat skriftens auktoritet. Väl söker han tillika, i läran om "testimonium Ord, som saknas under C, torde sökas under K.