uppkallades ett furstendöme, som påfven Pius VII år 1815 upprättade till förmån för Napoleon I:s broder Lucien Bonaparte, hvilken däraf fick titeln furste af C. Canis, zool., hunden.

</img>
Canisius, Peter, egentl. Kanis, katolsk 
teolog, f. 1521 i Nijmegen, studerade i Köln och 
var den förste i Tyskland, som ingick i jesuitorden. 
1549 blef han professor i dogmatik och sedermera
rektor och vice kansler vid universitetet i
Ingolstadt. 1551 kallade kejsar Ferdinand I honom
till sin hofpredikant. C. verkade ifrigt för sin
ordens utbredning i Bajern och Österrike och för
den kyrkliga reformationens undertryckande. Han
var ock en af kontrareformationens allra mest
betydande män, 
lika glänsande som predikant, pedagog och 
vetenskapsman. Bland hans skrifter må nämnas 
Summa doctrince christianæ s. cathechismus major 
(1554) och Inslitutiones christianæ pietatis s. parvus 
cathechismus catholicorum (1566), genom hvilka 
arbeten han sökte undantränga Luthers katekeser. 
På 130 år utgick C:s katekes i mer än 400 upplagor. 
Hans Epistolæ et acta började 1896 utgifvas af O. 
Braunsberger; arbetet har blifvit mycket omfångsrikt. 
Död 1597 i Freiburg im Breisgau. Han 
beatificerades ("förklarades salig") 1864. Se Drews, 
"Petrus Canisius, der erste deutsche jesuit" 
(1892). 
   (Hj. H-t.)

Canis major och Canis minor (lat.), astron., 
tvenne stjärnbilder.  Se Hunden, astron.

Canitz, Friedrich Rudolf Ludwig, friherre von C.,
tysk skald, f. 1654 i Berlin, användes af Fredrik I
i åtskilliga diplomatiska uppdrag och dog 1699 såsom
verkligt geheimeråd. Hans dikter utkommo anonymt
1700 under titel af Nebenstunden unterschiedener
gedichte. C. var fri från den schlesiska skolans
svulst och onatur, men höll sig slafviskt till franska
förebilder. Se Lutz, "Canitz und sein verhältnis zu
dem französischen klassizismus'' (1887).

Canitz und Dallwitz, Karl Wilhelm Ernst, preussisk
militär och politiker, f. 1787, d. 1850, deltog
1807-13, dels i preussisk, dels i rysk tjänst,
i krigen mot Napoleon, blef 1821 lärare vid
allmänna krigsskolan i Berlin och sändes 1828 till
Konstantinopel att som utomordentligt preussiskt
sändebud bemedla en uppgörelse i rysk-turkiska
kriget. Efter att ha fullgjort åtskilliga andra
diplomatiska uppdrag, bl. a. som preussiskt sändebud
i Wien 1842-45, blef han sistnämnda år Bülows
efterträdare som utrikesminister och fungerade utan
större framgång som sådan till marsdagarna 1848. I maj
1849 sändes han på uppdrag af ministären Brandenburg
till Wien för att utverka Österrikes bifall till
den trängre förbundsstat Preussen då föreslog, men
han måste återvända med oförrättadt ärende. Hans
Denkschriften utgåfvos i 2 bd 1888. 

Cañizáres [kanji-], José de, spansk dramatisk 
författare, f. 1676 i Madrid, d. 1750 därstädes,
var den siste och bäste representanten under 
18:e årh. för den gamla spanska teatern, sin tids
älsklingsförfattare, Calderons siste lycklige
efterföljare med stark anslutning till Lope de
Vega, Tirso, Montalván och Velez de Guevara. Till
ett hundratal uppgå hans teaterstycken, omfattande
comedias de magia, comedias de figurón, zarzuelas,
historiska skådespel m. m. De förnämsta äro: El
Dómine Lucas, Las jóvenes cocineras, Las montañesas
en la corte, El picarillo en España, Los hechizos
de amor, La ilustre fregona, El sacrifico de
Ifigenia, Don Juan de la Espina, El asturiano en
la corte y músico por amor, Por acrisolar su honor,
competidor, hijo y padre, Abogar por su defensor, Yo
me entiendo y Dios me entiende, Telemaco y Calipso,
Apolo y Clemene och El honor de entendimiento y
el más bobo sabe más. I tryck föreligga 
endast två delar "Comedias" samt sju stycken i 
Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", XLIX 
och LXVII.
   Ad. H-n.

Canlassi, Guido, kallad Cagnacci, 
italiensk målare, f. 1601, d. 1681, en af Guido Renis 
lärjungar och efterföljare, verksam särskildt vid kejsar 
Leopolds hof i Wien. I hofmuseet därstädes finnas flera bland
hans bästa arbeten: Kleopatras död, Den botfärdiga
Magdalena och Hieronymos' död.

Canna [kä'no], Cana l. Cannay, en ö bland
Hebriderna, tillhörig skotska grefskapet Argyll. 15
kvkm. 57 inv. (1901). Vid norra spetsen af ön finnes
den bekanta "kompassklippan", vid hvilken magnetnålen
afviker 90° åt väster.

Canna, bot.   Se Cannaceæ.

Canna (eg. vassrör), föråldradt italienskt famnmått
(innehållande 8-10 palmi), i Rom = 1,99 m., i Genova =
2,48 m., i Toscana = 2,33 m., i Neapel = 2,64 m.

Cannabich, Kristian, tysk orkesterdirigent och
tonsättare, f. 1731 i Mannheim, d. 1798, blef 1775
kapellmästare i Mannheim, hvars orkester under honom
uppnådde stort rykte i synnerhet genom en dittills
ohörd nyansering. 1778 flyttade det kurfurstliga
hofvet och kapellet till München. C. var äfven
ansedd violinist och kompositör af operor, symfonier,
violinkonserter, kammarmusik m. m. Som tonsättare har
han emellertid blifvit öfverskattad. Han var blott
en epigon efter Stamitz.           A. L.

Cannabich, Johann Günther Friedrich, tysk
geograf, f. 1777 i Sondershausen, d. 1859 som
kyrkoherde därstädes. C. var en framstående
geograf af den gamla, politisk-statistiska skolan,
oberörd af den af Humboldt och Ritter nydanade
naturvetenskapliga geografien. Hans främsta verk
äro Lehrbuch der geographie (1:a uppl. 1816, många
uppl.), i hvilken resultaten af 1815 års fredsslut
först nådde skolundervisningen, samt de af honom
utarbetade delarna af hans, Gasparis, Ukerts m. fl:s
Vollständiges handbuch der erdbeschreibung (23 bd,
1819-27). Den af honom grundade tidskriften "Globus"
(1822-26) är ej att förväxla med den ännu under detta
namn existerande.      G. Stg.

Cannabina, zool.  Se Hämplingsläktet.

Cannabis, bot.  Se Hampa och Hasjisj.

Cannaceæ. bot., en familj inom ordningen Scitamineæ
bland monokotyledonerna. Den omfattar endast släktet
Canna, med omkr. 60 arter, storväxta örter, som alla
äro inhemska i Amerikas varmare delar. Den skiljer
sig från närstående familjer