Brasilien, hvari det senare landets själfständighet erkändes. Följande år i dec. gaf han Englands stöd åt infantinnan Marias förmyndarregering mot dom Miguels från spansk sida understödda insurrektion. Ojämförligt större svårigheter beredde den orientaliska frågan. I afseende därpå hade C. alltifrån början satt till sin uppgift att söka förmå Turkiet till eftergifter gentemot grekerna för att dymedelst hindra Ryssland att begagna tillfället till territoriella utvidgningar. Krisen blef akut genom Ibrahim pasjas framgångar åren 1824 och 1825, som slutligen (apr. 1826) ledde till Missolungis eröfring. Ibrahims segrar tvungo grekerna att mot slutet af 1825 ställa sig under Englands beskydd och af England utbedja sig en konung. Efter Alexanders död (1 dec. 1825) sände C. Wellington till Petersburg för att åvägabringa dels ett utjämnande af tvistepunkterna mellan Ryssland och Turkiet, dels ett allmänt samförstånd i den grekiska frågan. En särskild driffjäder till denna underhandling var ett allmänt spridt, af den engelska diplomatien i Konstantinopel bekräftadt rykte, att Ibrahim ämnade utrota hela den grekiska befolkningen på Morea och i stället befolka landet med egyptier eller andra muhammedaner. Wellingtons beskickning ledde till undertecknandet af Petersburg-protokollet (4 apr. 1826), hvarigenom de båda makterna förbundo sig att erbjuda Turkiet sin medling. Grekland skulle bli en faktiskt oberoende, ehuru tributpliktig stat, styrd af själfvalda myndigheter och i åtnjutande af full samvets- och handelsfrihet. Turkarna skulle utrymma Grekland. Denna öfverenskommelse hjälpte grekiska frågans lösning ett godt stycke på väg, men innebar intet reglerande af förhållandet mellan Ryssland och Turkiet, som utan C:s medverkan ordnades genom fördraget i Akerman 1826. Petersburgprotokollet befästes i juli 1827 genom afslutandet (i London) af en traktat mellan England, Frankrike och Ryssland. I en hemlig artikel öfverenskommo de fördragslutande makterna att genom tjänliga medel söka åstadkomma ett stillestånd samt att instruktioner i enlighet härmed skulle tillställas de befälhafvande amiralerna i de levantiska farvattnen. Dessa erhöllo befallning att utan att låta det komma till fientligheter uppbringa alla fartyg, befraktade med trupper eller vapen, afsedda att användas mot grekerna. Detta ledde till slaget vid Navarino 20 okt. 1827. C. var då ej mera bland de lefvandes antal. Efter Liverpools död (17 febr. 1827) uppdrogs åt C. att bilda det nya kabinettet. Wellington, Peel och flera andra af gingo med hänsyn till C:s ställning till frågan om katolikernas emancipation. C. måste då söka stöd hos whigs, och en af deras ledande män, lord Lansdowne, inträdde i det nya kabinettet. C. afled emellertid redan 8 aug. 1827. C:s egentliga storhet ligger på det utrikespolitiska området. I inrikespolitiken var han, en trogen lärjunge af Pitt, en reformvän i 1700-talets anda. Såsom utrikespolitiker tillhör han helt 1800-talet och var en bland de förste, som med snillets intuition uppfattade nationalitetsidéernas genomgripande betydelse för det europeiska statssystemets omdaning och utveckling. C. var tillika -- efter Fox' död -- utan jämförelse parlamentets mest lysande talare: hans utseende och uppträdande, hans behagliga röst, ordvalet, bildernas skönhet, klarheten och skärpan i bevisföringen, allt fängslade oemotståndligt. Hans tal utgåfvos 1828 i sex band. Litt.: Stapleton, "C. and his time" (1835), Bell, "Life of C." (1846), Marriott, "George C. and his times" (1903). 3. Charles John C., earl Canning, den föregåendes son, engelsk statsman, f. 1812. Han gick först i skola i Putney, kom sedan till Eton, som han lämnade 1827, och inskrefs följande år vid Christ church i Oxford, där han 1832 graduerades. 1835 gifte han sig med Charlotte Stuart och blef följande år medlem af underhuset för Warwick. 1837 blef han efter moderns död viscount Canning of Kilbrahan och inträdde därmed i öfverhuset. Han ingick 1841 i Peels ministär såsom understatssekreterare för utrikesärenden och blef kort före dess fall 1846 chief commissioner for woods and forests. Han förblef allt framgent en anhängare af Peels parti, afböjde platsen som utrikesminister i den tilltänkta derbyska ministären 1851, men inträdde 1853 såsom generalpostmästare i Aberdeens ministär och genomförde under sin ämbetstid åtskilliga postala reformer. 1855 utnämndes C. efter Dalhousie till generalguvernör i Indien och öfvertog 1856 styrelsen öfver landet. Företrädarens förvaltning hade karakteriserats af en storartad territoriell expansion, men äfven i öfrigt af stora framsteg på alla områden. Ehuru vid C:s öfvertagande af styrelsen fred öfverallt rådde och denne vid tillträdet uttalat den förhoppningen, att det fredliga tillståndet skulle fortfara, tvangs regeringen redan under hans första år att börja krig mot sjahen af Persien, som besatt Herat. Kort efter sin ankomst till Indien genomförde C. en ändring i den infödda arméns organisation, i det att för seapoys infördes skyldighet att tjäna jämväl utom Indien -- en reform, som har betraktats såsom en orsak till det stora upproret 1857. C:s hållning under denna kris klandrades på många håll skarpt såsom ej nog rådsnar och kraftig och förvärfvade honom öknamnet "Clemency Canning". Upproret ledde 1858 till en omorganisation af den indiska styrelsen, som ännu i dag eger bestånd. C. blef Indiens förste vicekonung och inlade som sådan lysande förtjänster om den indiska förvaltningens nyorganisation på alla områden. 1859 utnämndes C. till earl, lämnade 1862 sin befattning samt afled s. å. kort efter sin återkomst till England. Litt.: Cunningham, "Earl Canning and the transfer of India from the company to the crown" (1892). 4. Stratford C., viscount Stratford de Redcliffe, kusin till George C., engelsk diplomat, f. 1786. Han kom 1794 till Eton, där han hufvudsakligen egnade sig åt sport, tills Summer, sedermera ärkebiskop af Canterbury, väckte hans studieintresse till lif. 1805 inskrefs C. vid King's college, Cambridge, men synes under sin universitetstid ej synnerligen ha utmärkt sig. När George C. 1807 blef utrikesminister, anställdes C. i utrikesdepartementet, hvarefter han s. å. såsom sekreterare följde Merry till Köpenhamn och följande år i samma egenskap Adair till Konstantinopel, där 1809 freden mellan England och Turkiet undertecknades. Efter att 1 1/2 år ha tjänstgjort såsom sekreterare där, blef C. under ledigheten efter Adair befullmäktigad minister. De uppgifter, som där i främsta Ord, som saknas under C, torde sökas under K.