rummet förelågo honom, voro dels att undantränga det franska inflytandet och göra ett slut på de af Porten tolererade franska kaperierna i de levantiska farvattnen, dels att åvägabringa en försoning mellan Turkiet och Ryssland - uppgifter, som han, helt och hållet utan instruktioner hemifrån, löste med öfverlägsen skicklighet. Genom ett fintligt begagnande af uppsnappade bref, som belyste Frankrikes och Österrikes planer i afseende på Turkiet, lyckades han, trots det kraftigaste motstånd från nämnda länders sändebud, bemedla freden i Bukarest 1812. Han återvände därpå hem, men sändes redan 1814 som envoyé till Schweiz, där han utkämpade en diplomatisk duell med Capo d'Istria. Efter att på Wienkongressen ha deltagit i den schweiziska kommissionens arbeten återvände han 1815 till Schweiz, där han lyckades få den på kongressen uppgjorda regleringen af de schweiziska tvistefrågorna genomförd. Han kvarstod som sändebud i Schweiz till 1818 och sändes redan 1820 under då rådande starka spänning mellan England och Förenta staterna såsom ambassadör till Washington, där han kvarstannade till 1823. Efter att följande år ha afgått på en beskickning till Petersburg, sändes han 1825 såsom ambassadör till Konstantinopel. I följd af den engelska regeringens grekvänliga politik illa sedd af sultanen, nödgades han intaga en tvungen overksamhet. Efter slaget vid Navarino och sultanens i anledning däraf framställda satisfaktionskraf, förmådde C. de bägge andra allierade makternas sändebud att med honom lämna Konstantinopel. Vid ett besök i England 1828 underlät C. ej att både för utrikesministern lord Dudley och för premiärministern hertigen af Wellington framhålla faran af att låta Ryssland handla ensamt i afseende på Turkiet. På grund af misshälligheter med den nye utrikesministern lord Aberdeen afgick C. följande år, men sändes redan 1831 på en särskild beskickning till Konstantinopel för att genomföra en för grekerna förmånlig reglering af deras nordgräns - en uppgift, som han löste med sin vanliga öfverlägsna skicklighet. C. hade 1828 valts till medlem af underhuset och deltog under de följande åren intill 1841 i den engelska inrikespolitiken. Han utnämndes visserligen 1833 till sändebud i Petersburg, men kejsar Nikolaus vägrade att mottaga honom. Efter att två gånger ha afböjt generalguvernörsbefattningen i Canada utnämndes C. - mycket mot sin vilja - 1841 ånyo till ambassadör i Konstantinopel. Där understödde han under den följande tiden intill 1853 på allt sätt den inre reformpolitik, som 1839 under inflytande af Resjid pasja af Abd-ul-medjid inaugurerats genom chatt-i-sjerifen i Gylchane och visade tillika det största intresse för forskningsresorna i Turkiet. Tvenne gånger, 1846-48 och 1852, besökte han England och blef vid sistnämnda tillfälle utnämnd till viscount Stratford de Redcliffe. Vid hans återkomst till Konstantinopel 1853 hade genom Nikolaus I:s politik den orientaliska frågan åter antagit en akut karaktär, och i denna kris utförde C. sin största diplomatiska bragd. Då Nikolaus genom sitt sändebud Mensjikov - under hänvisning till öfvergreppen mot sultanens kristna undersåtar - fordrade protektoratet öfver den grekiska kyrkan i Turkiet, förmådde C. sultanen att afslå tsarens ultimatum och att samtidigt genom lämpliga reformer betaga Ryssland alla verkliga anledningar till krig. Efter Krimkriget drog sig C. tillbaka till privatlifvet 1858 och egnade sig därefter hufvudsakligen åt litterära sysselsättningar. Han afled 1880. Litt.: Spencer Walpole, "A history of England from the conclusion of the great war in 1815" (1878-90), Kinglake, "The invasion of the Crimea" (1865-88), och S. Lane-Poole, "Life of... Stratford C." (1888). T.H-r. 5. Samuel C., engelsk ingenjör, f. 1823, civilingenjör 1844, har blifvit namnkunnig genom banbrytande verksamhet som ledare af de första större företagen för nedläggning af undervattenstelegrafkablar, särskildt som öfveringenjör och chef för atlantiska kabelexpeditionerna 1865-66, då han lyckades upprätta telegrafförbindelsen mellan England och Amerika. Han blef knight 1866. Cannino. Se Canino. Cannizaro, Stanislao, framstående italiensk kemist, f. 1826 i Palermo, blef professor efter hvartannat i Alessandria, Genova, Palermo och (1870) Rom. Senator 1871. Hans viktigaste arbete (1858) innehåller en kritisk granskning af metoderna för bestämning af grundämnenas atomvikter. H. E. Cannobio [-nå'biå], köping i italienska prov. Novara, på västra stranden af Lago maggiore, vid mynningen af den vackra Val Cannobina. 3,023 inv. (1901). I kyrkan "della Pietà" finnes en berömd altartafla af Gaudenzio Ferrari. Ett stycke högre upp i dalen ligger i ett f. d. kloster en stor vattenkuranstalt. Cannock [kä'nak], stad i engelska grefsk. Stafford. 23,974 inv. (1901). Järnmalms- och stenkolsgrufvor. Cano, Juan Sebastian del, spansk världsomseglare, f. i Guetaria (obekant när), egnade sig åt sjöfart på levanten och medföljde 1519 Magalhães på dennes världsomsegling, först som lots, sedan som fartygschef. Efter Magalhães' död (17 april 1521) öfvertog han befälet och skilde sig 21 dec. s. å. från expeditionens andra fartyg (som sändes till Panama). Han hemförde lyckligt fartyget och det återstående manskapet rundt Godahopps-udden, som passerades 20 maj 1522, och hemkom till Sanlúcar 6 sept. s. å. som chef för det första fartyg, som seglat jorden rundt. Af manskapet återstodo då ej mer än 13 man, förutom 3 asiater. C. mottogs med stora hedersbetygelser af Karl V, som lockad af berättelserna om Molukkernas kryddrikedomar 1525 utsände en af sju fartyg bestående eskader under befäl af Jove de Loaysa, men hvars egentlige chef C. var. Eskadern kämpade mot vidriga öden, och i slutet af juli 1526 dog Loaysa, som då hade blott ett fartyg kvar, i Stilla oceanen. C. öfvertog befälet, men afled själf 4 aug. s. å. G. Stg. Cano, Alonso, spansk målare, skulptör och arkitekt, f. 1601 i Granada, d. där 1667, var i Sevilla såsom bildhuggarelev af Martinez Montañes och utförde flera i trä snidade, utmärkta, af Velasquez' lärare Pacheco bemålade bilder, som mest träffas i Granada och Sevilla; såsom målare var han lärjunge till den sistnämnde och Juan del Castillo. Han måste 1637 för en duells skull lämna Sevilla och begaf sig då till Madrid, där han utnämndes till hofmålare och infanten Baltasars teckningslärare, men blef, just då han stod på höjden af ryktbarhet, anklagad för mord på sin hustru, underkastad tortyr och med Ord, som saknas under C, torde sökas under K.