kapten i stormningen af Constantine (1837), tjänstgjorde sedan i Frankrike och kommenderades 1841 åter till Algeriet, där han deltog i en mängd äfventyrliga expeditioner.

</img>
1847 blef han öfverste och chef
för 3:e zuavregementet. 1850 beordrades han såsom
brigadgeneral till Paris, där han blef presidenten
Louis Napoléons adjutant. Vid statskuppen 1851
var han ett kraftigt verktyg till undertryckande
af resningen, och sedermera fick han uppdrag att
göra en rundresa i provinserna för att undersöka den
politiska stämningen. 1853 blef han divisionsgeneral,
och vid krigsutbrottet 1854 skickades han till
Krim som divisionschef. Efter S:t Arnauds död
(s. å.) blef han öfverbefälhafvare öfver franska
armén på Krim och var såsom sådan anförare i slagen
vid Inkerman, Balaklava och Eupatoria (s. å.). 1855
nedlade han öfverbefälet, emedan den engelske
befälhafvaren, lord Raglan, vägrade att gå in på
hans operationsplan, och ett par månader därefter
återvände han till Frankrike. S. å. sändes han
såsom utomordentlig ambassadör till Stockholm, där
han mottogs på ett lysande sätt och förberedde
den s. k. novembertraktaten (21 nov. 1855),
hvarigenom Sverige afslöt en allians med Frankrike
och Storbritannien mot Rysslands eventuella
inkräktningsförsök. 1856 utnämndes C. till marskalk
af Frankrike. Under kriget i Italien 1859 förde
han 3:e armékåren och utmärkte sig därunder i
slaget vid Solferino. 1870 blef han chef för 6:e
armékåren och deltog i slagen vid Metz 16 och
18 aug. Inspärrad i nämnda fästning, blef han
tillfångatagen vid kapitulationen och sänd till
Tyskland. Först efter fredsslutet (1871) återvände
han till Frankrike. 1879 och 1885 valdes C. till
senator samt afled 28 jan. 1895. Se L. Martin, "Le
maréchal Canrobert" (1895), och G. Bapst, "Le maréchal
Canrobert; souvenir d'un siècle" (3 dlr, 1899-1904).
(C. o. N.)

Canso, Gut of C. [ga't ev kä'nsäu], "C:s tarm",
ett 34 km. långt, på smalaste stället endast l,6
km. bredt sund, som skiljer ön Cape Breton från Nova
Scotia och förenar Chedabucto bay med S:t Georgsviken
och S:t Lawrenceviken.

Canstatt, Karl Friedrich, tysk läkare, f. 1807,
d. 1850 som professor i Erlangen, gjorde sig känd
som en utmärkt koleraläkare och vann en storartad
praktik. Som skriftställare utöfvade han ett betydligt
inflytande genom Die specielle pathologie und
theraphie vom klinischen standpunkt aus bearbeitet
(1841-42; 3:e uppl. 1854-56) och i synnerhet genom
sina Jahresberichte über die fort-schritte der
gesammten medicin, hvilka påbörjades 1841 och efter
hans död fortsatts intill närvarande tid.

Canstein [-stajn], Karl Hildebrand, friherre von C.,
stiftaren af den efter honom benämnda Cansteinska
bibelanstalten i Halle, f. 1667 i Brandenburg, följde
1690 de brandenburgska trupperna till Flandern,
men tog, till följd af sin
svaga hälsa, 1694 afsked från krigstjänsten och
lefde sedan ett lugnt privatlif, i nära förbindelse
med Spener och Francke. Död 1719. Sin förmögenhet
använde han till upprättande af ofvannämnda stiftelse,
som grundades 1710 och hvars uppgift är att sprida
biblar till så lågt pris som möjligt. Knuten till
de franckeska stiftelserna, fortsätter denna ännu
sin verksamhet.                           J. Hdr.

Cant [kä'nt], eng;, rotvälska, jargon;
skrymtaktigt och salfvelsefullt tal. Termen
nyttjas i engelska arbeten för att
beteckna kotterispråk och lägre fackspråk.
R-n B.

cant., mus., förkortn. för cantando.

Cantabile l. Cantando (af lat. cantare,
sjunga), mus., "sångbar", "sjungande", beteckning på
sådana ställen, som, i motsats till figurerade satser,
röra sig i enkla, sångbara tonförhållanden samt därför
kräfva ett uttrycksfullt föredrag.            A. L.

Cantabria  (lat.).   Se Kantabrien.

Cantal [käta'l], departement i södra delen
af mellersta Frankrike, utgörande en del af
den forna franska provinsen Auvergne. 5,779
kvkm. 230,511 inv. (1901), 40 på l kvkm. C. omfattar
4 arrondissemang, Aurillac, Mauriac,.Murat och S:t
Flour, 23 kantoner och 267 kommuner samt tillhör
biskopsstiftet S:t Flour. Det är till största delen
uppfylldt af Cantalbergen (se d. o.), efter hvilka det
fått sitt namn, och genomdrages af Sumène, Maronne och
Cère, tre bifloder fr. v. till Dordogne, Truyère, en
biflod till Lot, och Alagnon, biflod till Allier. Af
mineral finnas stenkol, torf, antimon och kalk. Kalla
alkaliska källor förekomma i Vic-sur-Cère, Ydes, La
Bastide och Teissiéres-les-Bouliés och varma källor i
Chaudesaigues (81,5° C.). Jordmån och klimat egna sig
föga för åkerbruk; jämte råg odlas bohvete, kastanjer
och potatis. Sädesproduktionen är otillräcklig för
befolkningens behof. Boskapsskötsel och ostberedning
äro hufvudnäringar. Industri existerar knappt, hvarför
många af invånarna utvandra till andra orter för att
söka sin utkomst. Hufvudstad är Aurillac. Se M. Boule
och L. Farges, "Le Cantal" (1898).

Cantalbergen [käta'1-], fr. Montagne du Cantal, den
sydligaste af de tre vulkaniska hufvudgrupperna
i Auvergnes högland. C:s många toppar, af hvilka
den högsta är Plomb du Cantal (1,858 m.), bilda
tillsammans en fullständigt regelbunden kägla med
en omkrets af omkr. 200 km., hvars sidor äro täckta
med basalt, pimpsten och lava, medan själfva kärnan
består af trakyt. Hela gruppen med sina eruptivmassor
upptager en areal af omkr. 600 kvkm. Vattendragen,
som uppstå på C., utstråla tämligen regelbundet åt
alla sidor, men de flesta vika snart af mot v. (till
Lot och Dordogne); blott en, Alagnon, banar sig väg
mot ö. till Allier, och då dess dal bildar liksom en
fortsättning till den mot v. rinnande Cère, har det
varit möjligt att bygga järnväg midt igenom gruppen,
n. om Plomb du Cantal. Västra sidan är starkast
genomskuren och rik på skog.

Cantaloupe [kätalop], fr., bot.   Se Cucumis.

Cantando (it.), mus.   Se Cantabile.

Cantani, Arnoldo, tysk-italiensk läkare,
f. i Böhmen 1837, blef med. doktor i Prag 1860,
kallades 1864 till e. o. professor i farmakologi och
toxikologi i Pavia samt 1867 till öfverläkare vid
Ospedale maggiore i Milano. Året därpå utnämndes

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.