Anordningen, som grundar sig på samma princip som den cardanska upphängningen, benämnes äfven länkkoppling, universallänk och polhemsknut (polhemslås). Se Axelkoppling, fig. 10. Cardano. Se Cardanus. Cardansk ring, fys. Se Cardansk upphängning. Cardansk upphängning 1. Kompassupphängning, fys., en af den italienske fysikern Geronimo Cardano uppfunnen metod att så upphänga föremål vid ett stöd, att de icke kunna deltaga i stödets rörelser. Detta slags upphängning nyttjas på fartyg för att hindra lampor, kronometrar, barometrar o. s. v., hvilka för att uppfylla sitt ändamål måste hafva en oförändrad ställning, att deltaga i skeppets krängningar. Metoden består däruti, att föremålet icke direkt fästes vid eller får hvila på någonting, som är fast förbundet med fartygets skrof, utan upphänges i en ring (Cardansk ring) på två motstående spetsar, så att det kan fritt svänga omkring föreningslinjen emellan dessa; ringen är i sin ordning vridbar omkring tvenne mot de förra vinkelräta spetsar, hvilka ingå i fördjupningar i stödet. Så t. ex. sitter kompassdosan på en ring, som själf är rörlig i nakterhuset, och barometern på en dylik, som är rörlig i förhållande till den från väggen utgående järnarm, hvilken uppbär instrumentet. R. R.*

</img>
Cardanus, Hieronymus (Geronimo Cardano),
italiensk matematiker, läkare, naturforskare, filosof,
f. 1501 i Pavia, blef 1534 professor i matematik
i Milano och 1562 i medicin i Pavia samt uppehöll
sig de sista åren af sitt lif i Rom. Det påstås,
att han en gång afslog en inbjudning från konungen
af Danmark att öfvertaga en professur i Köpenhamn,
skjutande skulden på det hårda klimatet och landets
religion. Han dog i Rom 1576. Enligt någras uppgift
tog han sig själf af daga medelst svält för att ej
komma sina astrologiska beräkningar om sitt dödsår på
skam. I sin själfbiografi, De vita propria (1663),
framstår C. som en man med ett vildt och underligt
sinne och som en gåtfull karaktär. Hela hans lif
tyckes hafva varit en kedja af yttre olyckor och
husliga sorger. - Sina naturvetenskapliga rön och
filosofiska åsikter offentliggjorde C. förnämligast
i skrifterna De subtilitate libri XXI (1550) och
De rerum varietate (1557). Många viktiga upptäckter
röja hans skarpa blick för naturen och hans mekaniska
snille. Om den efter C. benämnda regeln för lösningen
af en kubisk ekvation se Kubisk. Se dessutom 
Cardansk upphängning.

Cardea (af lat. cardo, dörrtapp), rom. myt.,
"dörrtapparnas gudinna".

Cardell, Karl von, artilleriofficer, f. 1764 i
Demmin i Pommern, blef 1786 löjtnant vid preussiska
ingenjörkåren, från hvilken han kort därefter på egen
begäran flyttades till preussiska artilleriet,
men lämnade 1789 preussiska tjänsten och
ingick i svenska infanteriet. 1792 blef han
informationsofficer vid den artilleribataljon, som
blifvit förlagd till Pommern. C. fann det svenska
artilleriet kvarstående på samma ståndpunkt, som det
innehade på Karl den tolftes tid: materielen var
föga rörlig och organisationen ej tidsenlig. Från
sin underordnade plats sökte han verka för dessa
bristers af hjälpande, och enligt ett k. bref af
1 dec. 1792 upprättades efter hans förslag ett
ridande artilleri, hvars chef han blef. Detta vardt
emellertid indraget 1797, till följd af statsverkets
dåvarande tillstånd. C. fick i stället uppdrag att
bestycka Stralsunds fästning, hvilket arbete han
utförde på ett särdeles förtjänstfullt sätt. 1799
utnämndes han till öfverstelöjtnant på stat vid
Vendes artilleriregemente samt 1802 till öfverste
i armén och generaladjutant. S. å. anbefalldes
återuppsättandet af ett ridande batteri i Pommern,
och C. sattes i spetsen för detsamma. 1804 fick
han på egen begäran plats i den 1802 tillsatta
s. k. artillerikommittén. De många anmärkningar han
framställde mot kommitténs åtgöranden framkallade
bittra strider, och man öfvertalade konungen
1805 att återsända C. till Stralsund. 

</img>
I det mot
Frankrike s. å. påbörjade kriget visade C:s verk,
det ridande artilleriet, genom sin rörlighet en
afgjord öfverlägsenhet öfver annat artilleri. 1807
blef han chef för Vendes artilleriregemente. Under
1813 och 1814 års krig utmärkte han sig i striderna
vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig som chef
för reservartilleriet. I slaget vid Dennewitz
bidrog hans artilleri kraftigt till segern,
hvarför han efter detsamma utnämndes till
generalmajor. Sedermera deltog han i fälttåget
mot Norge, och efter hemkomsten därifrån blef
han generaladjutant vid artilleriet. 1816 blef
han generalfälttygmästare och chef för hela
artilleriet. Redan samma år blef detta, på hans
förslag, omorganiseradt. C. var både teoretiskt
och praktiskt bildad i sitt yrke, och han insåg
vikten af att hafva ett kunnigt artilleribefäl. Han
lät fördenskull förbättra artilleriregementenas
undervisning för underbefälet, och till officerarnas
utbildning genomförde han 1818 inrättandet af högre
artilleriläroverket vid Marieberg, vid hvilket han
själf höll föreläsningar. Äfven under de sista
åren af sin lefnad fortsatte han sin verksamhet
till artilleriorganisationens och materielens
utveckling, och före hans död hade svenska artilleriet
återvunnit ett länge saknadt anseende. 1820 fick
han generallöjtnants namn, heder och värdighet. Död
i Stockholm 17 sept. 1821. - C. fick 1791 tysk
adlig värdighet, blef 1809 svensk adelsman och 1818
friherre, men tog såsom sådan icke introduktion.
W. G. B.*

Cardenal l. Cardinal, Peire, ryktbar trubadur,
d. 1305. Mot slutet af sitt lif undervisade han i
poesi i Tarascon. Hans kraftfulla satirer (sirventes)
mot adel och präster äro icke utan 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.