Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cardano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfinningarnas och de revolutionära handlingarnas
ledande kraft. Dikten, som säkert är C:s mest bekanta,
har föga litterärt värde. I Giambi ed epodi (1871)
satiriserar författaren sina samtida landsmän; hans
satir är dessutom nästan ständigt politisk, aldrig
universell, han skjuter ofta öfver målet och förgår
sig ej sällan till grofheter och plumpheter. Af humor
finnes hos honom naturligt nog ej ett spår. Dock
finnas i denna samling några af hans bästa dikter,
främst att nämna Il canto dell’ amore. 1873 kommo
Nuove poesie, hvilka till stor del omtrycktes i
Rime nuove (1887). Här och i de tre samlingarna af
Odi barbare (1877, 1883 och 1889), i hvilka senare
C. upptagit de antika versmåtten, står han som en
fullfärdig konstnär. Man förmärker nu ett starkt,
och äfven lyckligt, inflytande från tysk lyrik,
som tagit sig uttryck bl. a. i goda öfversättningar
af Goethes, Heines m. fl. tyska skalders dikter;
hans alstringsförmåga har nått sin höjdpunkt, i det
att innehållet är mera skiftande, mäktiga poetiska
tankar blanda sig med intimt lyriska stämningar,
formen har blifvit ännu klarare, enklare och mer
koncentrerad. Författarens sista diktsamling är Rime
e ritmi (1901), där en afmattning förmärkes.
C. betraktas som Italiens största litterära
personlighet under 1800-talets senare hälft. Såsom
lärare och litteraturhistoriker åtnjuter han ej
mindre ryktbarhet än såsom poet, hvarjämte han är
en framstående talare. Han har skrifvit inom snart
sagdt alla områden af den italienska litteraturen
och utmärker sig därvid "mer för kunskap och
detaljkännedom än egentligen för originalitet i
undersökningen och soliditet i omdömet". Prosastilen
är hos honom glänsande. Bland hans arbeten i
litteraturhistoria märkas Studi letterari (1874),
Bozzetti critici, e discorsi letterari (1876),
Primi saggi m. fl. Därjämte har han varit med om
redigerandet af nya upplagor af en del italienska
klassiker, bl. a. Lorenzo de’ Medicis dikter
(1859), alla försedda med inledande uppsatser öfver
författarna.
C. är afgudad i sitt land, där man också har honom
att tacka för mycket. Hans dikter ha utan tvifvel
varit eggande för patrioterna och deras kamp
för Italiens enhet, och de ha vunnit en storartad
popularitet. Men äfven utomlands är han uppskattad,
särskildt i Tyskland. 1889 började en upplaga af
skaldens samlade skrifter att utkomma hos Zanichelli
i Bologna, och 1901 publicerades på samma förlag
en populär upplaga af alla hans dikter. Till vårt
språk finnes en del strödda öfversättningar äfvensom
en samling "Valda dikter" (öfv. af Aline Pipping,
1894). Se Louis Etienne, "Giosue Carducci" (i Revue
des deux mondes, 1874), och Giuseppe Chiarini,
"Giosue Carducci. Impressioni e ricordi" (1901).
H. N.
Carduus, bot. Se Tistel.
Cardwell [kä’dö>el], Edward, viscount Cardwell,
engelsk statsman, f. 1813, d. 1886, var son till en
köpman i Liverpool, blef 1838 advokat och invaldes
1842 i underhuset, där han personligen och politiskt
nära anslöt sig till sir Robert Peel. C. blef 1845
skattkammarsekreterare, understödde kraftigt Peels
frihandelspolitik och afgick på samma gång som denne
(1846). Såsom handelsminister tillhörde han 1852-55
lord Aberdeens koalitionsministär och genomförde
därunder 1854 års Merchant shipping act, hvilken ännu
anses grundläggande för engelsk
sjölagstiftning; äfvenledes genomdref han flera
viktiga järnvägslagar. 1858 var C. den drifvande
kraften i en kommitté, som utarbetade det system för
matrosutbildningen inom engelska flottan, hvilket
i sina grunddrag tillämpats till 1904 års stora
reform. 1859 ingick han som förste sekreterare
för Irland (med säte i kabinettet) i Palmerstons
liberala ministär, utbytte 186J. denna post mot
befattningen som kansler för hertigdömet Lancaster
och blef 1864 statssekreterare för kolonierna. Som
sådan omorganiserade han deras försvarsväsen
genom att i fredstid där ej kvarhålla större
truppstyrkor än kolonierna själfva ville underhålla,
en åtgärd, som bidrog att uppmuntra det frivilliga
kolonialförsvaret. De kanadensiska koloniernas
federativa sammanslutning förbereddes under C:s
ämbetstid. Han afgick 1866 ur ministären med lord
J. Russell och tillhörde sedan som krigsminister
Gladstones första ministär (1868 -74). I denna
egenskap genomförde C. 1871 års stora arméreform,
hvarigenom tjänsteköpen inom armén afskaffades,
officerspensionering och kortare tjänstetid för
manskapet infördes samt regementena lokaliserades.
Det jättearbete denna reforms genomförande mot
häftigt motstånd kräfde bröt C:s krafter, och
efter ministärens fall 1874 öfvergick han som
viscount C. till öfverhuset samt deltog sedan
föga i det politiska lifvet. Han afled i Torquay
15 febr. 1886. C. var ingen folklig politiker
eller medryckande talare, men hade få sina likar
i administrativt nit och praktisk duglighet.
V. S-g.
Carelius, Olaus (Olof) Petri, visförfattare,
f. 1702 i ösmo socken, Stockholms län, härstammande
från en gammal sörmländsk prästsläkt. Han ordinerades
till präst 1725, aflade 1738 examen för kompetens
att söka pastorat och fick 1739, efter
åtskilliga stridigheter, fullmakt att vara kyrkoherde i
Huddinge, Brännkyrka, Nacka och Erstaviks församlingar
i Strängnäs stift. C. var en omtyckt präst och
därjämte, enligt Gjörwells utsago, en studerad
man. Vid prästmötet 1745 var han opponens. Död 12
maj 1758. C. författade den allmänt kända och ännu
långt in på 1800-talet allmänt sjungna Hönsgummans
visa. Denna visa, som skrefs med anledning af Adolf
Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, 16 nov. 1751,
och s. å. första gången utgafs med titeln Hönsgummans
visa, som hon söng för sig sjelf i höns-huse på
herregålen, när sista kalase var, skildrar på ett
lifligt och målande sätt samt i folkligt naiva uttryck
tillståndet på "herregålen" och de olika "herrskap",
som där bott under "fyra tjog år å så nitton dertill"
(d. v. s. Sveriges rike och regenthus från och med
Kristina till Adolf Fredrik). Denna visa har sedermera
utgifvits i en mängd upplagor och är dessutom
intagen i Geijers och Afzelius’ samling af Svenska
folkvisor, i Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin"
(del XVI, 1873) och i de flesta visböcker. Imiterande
fortsättningar till visan ha författats af andra
pennor (1774, 1811, 1813 o. s. v.).
Carelophus, zool. Se Slemfiskar.
Carême [karäm], fr. (af lat. quadragesima, näml. dies,
fyrtionde dagen), fastan, katolikernas fastetid af 40
(numera 44) dagar mellan fettisdagen och påsken.
Carenage [karnäj] l. vanligare
Port-Castries, starkt befäst hufvudstad och flottstation på
nordvästra kusten af västindiska ön S:ta Lucia. 7,901
inv. (1901). God hamn.
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
