uppfinningarnas och de revolutionära handlingarnas ledande kraft. Dikten, som säkert är C:s mest bekanta, har föga litterärt värde. I Giambi ed epodi (1871) satiriserar författaren sina samtida landsmän; hans satir är dessutom nästan ständigt politisk, aldrig universell, han skjuter ofta öfver målet och förgår sig ej sällan till grofheter och plumpheter. Af humor finnes hos honom naturligt nog ej ett spår. Dock finnas i denna samling några af hans bästa dikter, främst att nämna Il canto dell' amore. 1873 kommo Nuove poesie, hvilka till stor del omtrycktes i Rime nuove (1887). Här och i de tre samlingarna af Odi barbare (1877, 1883 och 1889), i hvilka senare C. upptagit de antika versmåtten, står han som en fullfärdig konstnär. Man förmärker nu ett starkt, och äfven lyckligt, inflytande från tysk lyrik, som tagit sig uttryck bl. a. i goda öfversättningar af Goethes, Heines m. fl. tyska skalders dikter; hans alstringsförmåga har nått sin höjdpunkt, i det att innehållet är mera skiftande, mäktiga poetiska tankar blanda sig med intimt lyriska stämningar, formen har blifvit ännu klarare, enklare och mer koncentrerad. Författarens sista diktsamling är Rime e ritmi (1901), där en afmattning förmärkes. C. betraktas som Italiens största litterära personlighet under 1800-talets senare hälft. Såsom lärare och litteraturhistoriker åtnjuter han ej mindre ryktbarhet än såsom poet, hvarjämte han är en framstående talare. Han har skrifvit inom snart sagdt alla områden af den italienska litteraturen och utmärker sig därvid "mer för kunskap och detaljkännedom än egentligen för originalitet i undersökningen och soliditet i omdömet". Prosastilen är hos honom glänsande. Bland hans arbeten i litteraturhistoria märkas Studi letterari (1874), Bozzetti critici, e discorsi letterari (1876), Primi saggi m. fl. Därjämte har han varit med om redigerandet af nya upplagor af en del italienska klassiker, bl. a. Lorenzo de' Medicis dikter (1859), alla försedda med inledande uppsatser öfver författarna. C. är afgudad i sitt land, där man också har honom att tacka för mycket. Hans dikter ha utan tvifvel varit eggande för patrioterna och deras kamp för Italiens enhet, och de ha vunnit en storartad popularitet. Men äfven utomlands är han uppskattad, särskildt i Tyskland. 1889 började en upplaga af skaldens samlade skrifter att utkomma hos Zanichelli i Bologna, och 1901 publicerades på samma förlag en populär upplaga af alla hans dikter. Till vårt språk finnes en del strödda öfversättningar äfvensom en samling "Valda dikter" (öfv. af Aline Pipping, 1894). Se Louis Etienne, "Giosue Carducci" (i Revue des deux mondes, 1874), och Giuseppe Chiarini, "Giosue Carducci. Impressioni e ricordi" (1901). H. N. Carduus, bot. Se Tistel. Cardwell [kä'dö>el], Edward, viscount Cardwell, engelsk statsman, f. 1813, d. 1886, var son till en köpman i Liverpool, blef 1838 advokat och invaldes 1842 i underhuset, där han personligen och politiskt nära anslöt sig till sir Robert Peel. C. blef 1845 skattkammarsekreterare, understödde kraftigt Peels frihandelspolitik och afgick på samma gång som denne (1846). Såsom handelsminister tillhörde han 1852-55 lord Aberdeens koalitionsministär och genomförde därunder 1854 års Merchant shipping act, hvilken ännu anses grundläggande för engelsk sjölagstiftning; äfvenledes genomdref han flera viktiga järnvägslagar. 1858 var C. den drifvande kraften i en kommitté, som utarbetade det system för matrosutbildningen inom engelska flottan, hvilket i sina grunddrag tillämpats till 1904 års stora reform. 1859 ingick han som förste sekreterare för Irland (med säte i kabinettet) i Palmerstons liberala ministär, utbytte 186J. denna post mot befattningen som kansler för hertigdömet Lancaster och blef 1864 statssekreterare för kolonierna. Som sådan omorganiserade han deras försvarsväsen genom att i fredstid där ej kvarhålla större truppstyrkor än kolonierna själfva ville underhålla, en åtgärd, som bidrog att uppmuntra det frivilliga kolonialförsvaret. De kanadensiska koloniernas federativa sammanslutning förbereddes under C:s ämbetstid. Han afgick 1866 ur ministären med lord J. Russell och tillhörde sedan som krigsminister Gladstones första ministär (1868 -74). I denna egenskap genomförde C. 1871 års stora arméreform, hvarigenom tjänsteköpen inom armén afskaffades, officerspensionering och kortare tjänstetid för manskapet infördes samt regementena lokaliserades. Det jättearbete denna reforms genomförande mot häftigt motstånd kräfde bröt C:s krafter, och efter ministärens fall 1874 öfvergick han som viscount C. till öfverhuset samt deltog sedan föga i det politiska lifvet. Han afled i Torquay 15 febr. 1886. C. var ingen folklig politiker eller medryckande talare, men hade få sina likar i administrativt nit och praktisk duglighet. V. S-g. Carelius, Olaus (Olof) Petri, visförfattare, f. 1702 i ösmo socken, Stockholms län, härstammande från en gammal sörmländsk prästsläkt. Han ordinerades till präst 1725, aflade 1738 examen för kompetens att söka pastorat och fick 1739, efter åtskilliga stridigheter, fullmakt att vara kyrkoherde i Huddinge, Brännkyrka, Nacka och Erstaviks församlingar i Strängnäs stift. C. var en omtyckt präst och därjämte, enligt Gjörwells utsago, en studerad man. Vid prästmötet 1745 var han opponens. Död 12 maj 1758. C. författade den allmänt kända och ännu långt in på 1800-talet allmänt sjungna Hönsgummans visa. Denna visa, som skrefs med anledning af Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, 16 nov. 1751, och s. å. första gången utgafs med titeln Hönsgummans visa, som hon söng för sig sjelf i höns-huse på herregålen, när sista kalase var, skildrar på ett lifligt och målande sätt samt i folkligt naiva uttryck tillståndet på "herregålen" och de olika "herrskap", som där bott under "fyra tjog år å så nitton dertill" (d. v. s. Sveriges rike och regenthus från och med Kristina till Adolf Fredrik). Denna visa har sedermera utgifvits i en mängd upplagor och är dessutom intagen i Geijers och Afzelius' samling af Svenska folkvisor, i Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin" (del XVI, 1873) och i de flesta visböcker. Imiterande fortsättningar till visan ha författats af andra pennor (1774, 1811, 1813 o. s. v.). Carelophus, zool. Se Slemfiskar. Carême [karäm], fr. (af lat. quadragesima, näml. dies, fyrtionde dagen), fastan, katolikernas fastetid af 40 (numera 44) dagar mellan fettisdagen och påsken. Carenage [karnäj] l. vanligare Port-Castries, starkt befäst hufvudstad och flottstation på nordvästra kusten af västindiska ön S:ta Lucia. 7,901 inv. (1901). God hamn. Ord, som saknas under C, torde sökas under K.