1145 Cardium-Carducci 1146 i nordvästlig riktning nedanför Linderöds- och Söderåsarna samt n. v. om Romeleklint. Den har erhållit sitt namn efter en i densamma förekommande liten mussla, Cardiola interrupta. Som denna dock ej är synnerligen allmän, har man med rätta velat utbyta benämningen cardiola-skiffer mot colonus-skiffer, efter skifferns vanligaste fossil, graptoliten Monograptus colonus. Colonusskiffern ger upphof till en ganska bördig jordmån (jfr Silursystemet). A. G. N. Cardium, zool. Se Hjärtmussla. Cardiumbanken, geol., benämnes af J. C. Moberg den fossilförande horisont i sydöstra Skånes liaslager (vid Kurremölla), som är utmärkt genom den ymniga förekomsten af Cardium multicostatum och dessutom innehåller bortåt ett 40-tal andra arter, bl. a. Ammonites (Ægoceras) Jamesoni, A. G. N. Cardiumlera, geol., kallade E. W. Olbers en postglacial lera i Bohus län, utmärkt genom förekomsten af skal af Cardium edule och Cardium echinatum, Cyprina islandica, Turritella communis m. fl. - Samma benämning användes af F. Johnstrup för en annan postglacial lera, i Vendsyssel (Jylland). A. G. N. Cardo (lat.), egentl, dörrtapp; hufvudsak; ledgång hos musslorna. Cardon. 1. Johan Elias C., litograf, f. 17 okt. 1802 i Stockholm, blef 1819, efter att förut ha försökt sig inom handelsvärlden, elev af gravören Forssell och samtidigt elev vid konstakademien, hvilken 1829 genom resestipendium beredde honom tillfälle att i utlandet, särskildt i Paris och München, studera litografiens teknik. Vid sin återkomst till fäderneslandet, 1834, hade han utbildat sig till en framstående litograf, hvilket ådagalades af gravyrerna En osteria i Rom, Kristi grafläggning, Spanska flyktingar m. fl. Sedan upprättade han tillsammans med A. M. Spong en litografisk ateljé, hvarifrån under årens lopp utgick en mängd konstalster, af hvilka många - i allmänhet de bästa - voro utförda af C. Död i Stockholm 3 juli 1878. 2. Karl Oskar C., den föregåendes broder, litograf, f. 20 juli 1812 i Stockholm, studerade först vid konstakademien kopparstickskonsten under ledning af Forssell, till hvars gravyrverk "Ett år i Sverige" en del af plåtarna utfördes af C., men öfvergick snart nog till litografien. Bland C:s arbeten förtjäna nämnas de flesta porträtten i G. H. Mellins "Sveriges store män" (1840-49), planscherna i "Byströms skulpturgalleri" (1849-52), ett större botaniskt planschverk för Vetenskapsakademien under Elias Fries' anordning m. m. Vidare utförde C. en del litografier efter målningar, och äfven några få litografexade porträtt i original. 1855-79 var han teckningslärare i akademiens principskola. Död i Stockholm 3 maj 1899. 3. Matilda Kristina (Kerstin) C., den förstnämndes dotter, målarinna, f. 17 aug. 1845 i Stockholm, utbildade sig dels vid konstakademien 1864-71, särskildt under ledning af J. Kr. Boklund, dels i Paris, München och Wien. På 1860-talet började hon deltaga i utställningar med stilleben och små genrestycken, men öfvergick snart till porträttmåleriet. Fröken C. har sedan 1874 hållit elevskola i sin ateljé för såväl teckning som målning och 1875-84 varit lärarinna i teckning vid högre lärarinneseminarium. Bland hennes arbeten i olja märkas, förutom flera porträtt af svenska kungliga personer, porträtten af grefve E. Hamilton, generalen frih. B. A. Leijonhufvud, amerikanske ministern Thomas' fru, fabrikör A. Bjurholm, landskapsmålaren G. Rydberg och forskningsresanden S. Hedin. Äfven i pastell har hon utfört flera porträtt. J. K-e.* Cardona, stad i spanska prov. Barcelona (Katalonien), vid floden Cardoner. 3,855 inv. (1900). C:s fästningsverk äro föråldrade, men afsedda att moderniseras och förstärkas. 2 km. öster om staden finnes ett berömdt stensaltberg, en 80 m. hög klippa af 5 km. omfång, hvars saltmängd uppskattats till 300 mill. kbm. Af saltet, som är hårdt och mångfärgadt, göras vaser, spegelramar m. m.

</img>
Carducci [karoVtji], Giosue, italiensk skald,
f. 27 juli 1836 i närheten af den lilla staden
Pietra-santa i den pisanska maremman. Sin första
bokliga uppfostran erhöll han af sina föräldrar -
hans fader var läkare och tillhörde revolutionspartiet
-, hvilka invigde honom i såväl den antika som den
italienska klassiska litteraturen. Hans håg drogs då
med särskild styrka till grekernas och romarnas verk,
hvilka han tidigt kände så i grund, att han med sin
lärdom förvånade t. o. m. de lärde munkarna i Florens,
hos hvilka han vid 14 års ålder kom i skola. Men
äfven den italienska litteraturen var föremål för
hans kärleksfulla studium, speciellt Dante, Tasso
och Alfieri. 20 år gammal blef C. doktor i filosofi
och litteratur vid Pisas universitet. Efter en tid af
stora ekonomiska svårigheter, då han på olika platser,
bl. a. i Florens, tjänstgjorde som lyceilärare och
privatlärare, erhöll han en ganska förmånlig plats
i Pistoja, men kallades snart därefter (1861) till
professor i italienska litteraturen vid universitetet
i Bologna; vid hans afgång från denna professur 1904
tilldelades honom af deputeradekammaren en pension på
12,000 lire. Hedersborgare i nämnda stad, utnämndes
C. 1890 till senator. Äfven som deputerad har han
försökt sig, men föll vid återvalet igenom, då hans
republikanism var mer af poetisk art än framkallad
af politisk ifver.

Redan i sitt barndomshem hade C. börjat dikta,
påverkad af den karakteristiska natur, i hvilken
han lefde, samt af studiet af antikens och Italiens
store skalder. Hans första diktsamling publicerades
1857 under namn af Rime. Därefter följde Juvenilia
(1863), där man återfinner "Rime", samt Levia gravia
(1865). Dessa samlingars gemensamma karaktär
är svärmeri för och imitation af antiken, med
Horatius som särskild förebild, samt revolutionär
oppositionslust. På 1860- och 1870-talen skrefvos
Decenalia (1871) och L'inno a Satana (1863,
"Hymnen till Satan", öfversatt i Finsk tidskrift
1894), hvilken senare under längre tid förskaffade
dess författare öknamnet: "Satans illa beryktade
loftalare". Det är dock ej här mörkrets och det
ondas furste C. hyllat, utan den fria tankens, de
moderna idéernas,

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.