ståndsfördomarna. Denna roman var den första, som på titelbladet bar författarnamnet Emilie Carlén. Hon hade nämligen, sedan hon 1839 flyttat till Stockholm och trädt i förbindelse med dess litterära värld utanför de akademiska kretsarna, år 1841 ingått äktenskap med en af de män, som där bragte henne sin hyllning, den unge, poetiske juristen och republikanen Johan Gabriel C. (se nedan), och hon bildade nu ett hem i Stockholm, dit litterära personligheter ofta sökte sig hän och där de tillbragte "charmanta aftnar". År 1842 bringar den humoristiska romanen Kamrer Lassman (hållen i engelskt maner) och den betydande brottmålsromanen Rosen på Tistelön, som bildar epok i hennes skriftställen; den är nämligen hennes första skärgårdsroman och tillhör det bästa, som inom svensk romandiktning öfver hufvud taget alstrats. Motivet erhöll hon ur några gamla papper i ett häradsarkiv, hvilka hennes bror, häradshöfding Edvard Smith, lämnat henne, och hvilka handlade om en gammal smuggleri- och mordhistoria från skärgården. Brodern hade ock rådt henne att icke låta den grufva, som hon hade i sina skärgårdsminnen, ligga obegagnad och bedt henne betänka hur hennes far, om han lefvat, skulle gladt sig åt att hon upptoge dessa typer. "Rosen på Tistelön" är en roman af högt värde, präglad af en verkligt tragisk stämning. Kompositionen är förträfflig, det ena binder sig i det andra med fasta knutar, karaktärsutvecklingen är följdriktigt genomförd med stundom djup psykologi, och naturskildringen från dessa kala klippor och detta dystra haf är gifven med sanning och friskhet. Trots ämnets beskaffenhet finnes intet falskt melodramatiskt i återgifvandet af brottet, hvilket (anmärker Mortensen) är så mycket egendomligare, som arbetet framkom samtidigt med de franska sensationsromanerna, "det är en naturalistisk roman, innan ännu naturalismens program var uppställdt i Sverige". Romanen var för öfrigt icke utan inflytande från Almquist. Närmast följde Fideikommisset (1844), Paul Värning (s. å.), åter en skärgårdsroman, med präktiga typer ur de lägre folkklasserna, lifligt och raskt skrifven, med en värdshuspojke som hjälte och en stackars "fallen" krögardotter som hjältinna; vidare Vindskuporna (1845), med tendens för den lika arfsrätten, som då skulle genomföras, Bruden på Omberg (1845), den på sin tid mycket prisade Enslingen på Johannisskäret (1846), hvilken visserligen har brister med hänsyn till hufvudpersonens psykologi, men företer en utomordentlig friskhet i skildringen af en rad åskådliga skärgårdstyper; Ett år (1846) samt En natt vid Bullarsjön (1847). Den sistnämnda romanen väckte på sin tid mycken uppmärksamhet, då den innebar ett häftigt angrepp på läseriet, hvilket representeras dels af en ärlig svärmare, missionären Justus af Carleborg, som drifves till sitt läseri af ett slags sensuell extas, dels af en hycklande komminister, som begagnar religionen såsom täckmantel för de orenaste begär. Arbetet framkallade en liflig strid i pressen, anfölls å ena sidan såsom ett neddragande af det heligaste, under det andra däri funno ett snillrikt angrepp på den moderna jesuitismen; man gjorde ej utan fog gällande, att fru C. skildrat blott afvigsidan, och äfven denna för bjärt, samt att hon saknade närmare bekantskap med den religiösa rörelsens äkta pärlor; själf har hon antydt, att boken till någon del är beroende på de samtal hon haft med den fritänkande Dalin om lifvets djupare frågor. Säkert är, att boken är född ur en djupt känd harm öfver tartufferiet, sådant detta kunde te sig i en svensk landsbygd, men ock att denna harm slagit öfver målet; färgerna äro för bjärta; skildringen är bäst i början, men intresset mattas. 1848 utgafs Jungfrutornet, 1849 En nyckfull qvinna, Romanhjeltinnan, Familjen i dalen, 1850 den stora trebandsromanen Ett rykte, 1851 Förmyndaren och "Ett lyckligt parti!" Dessa romaner utvecklade icke direkt några nya sidor hos författarinnan; anmärkningsvärda äro dock "En nyckfull kvinna", där hon sökt genomföra en psykologisk studie öfver vankelmodet och tanklösheten, samt den långa romanen "Ett rykte", där hon velat, men knappast lyckats, gifva en själsmålning af en demonisk, förförisk varelse, och hvars mer eller mindre stötande scener framkallade ett nog svårt hugg i Bergstedts bekanta uppsats om "den usla litteraturen". Fru C., hvars arbeten icke blott tillhörde svenska litteraturen, utan äfven ingått i den utländska genom en mängd öfversättningar, afbröt vid denna tid plötsligen sin flitiga alstring. Anledningen var den tunga sorg, som drabbade henne, då hennes begåfvade son, filos, doktor Edvard Flygare, afled vid endast 22 års ålder. I sex år hvilade nu hennes penna. Anledningen till att hon åter grep den var hennes önskan att stifta en fond för fattiga fiskaränkor; för det ändamålet uppgjorde hon med Aftonbladet om en följetong, hvars arfvode skulle gå till denna fond. Resultatet blef hennes största kustroman, Ett köpmanshus i skärgården (1859-60), som står på höjd med det bästa hon skrifvit. De sex årens hvila hade för öfrigt bragt ny hälsa i hennes konst; det mystisk-romantiska elementet hade svunnit, och hvad hon gaf var en lifskraftig och varmblodig skildring af lifvet i skärgården med ypperliga porträtt af personer, som hon mindes från sin ungdom eller senare dagar. Med detta arbete, som gaf Svenska akademien anledning att 1862 egna henne sin stora medalj i guld, hade hennes romandikt kulminerat. Af öfriga arbeten märkas de väl berättade kulturbilder från äldre dagar, som kallas Skuggspel. Tidsmålningar och ungdomsminnen (1861 som följetong, 1865 i bokform), samt hennes Minnen af svenskt författarlif 1840--1860 (1878). Nya bekymmer drabbade henne mot slutet af hennes lif. 1875 blef hon änka, 1883 afled hennes dotter Rosa; hennes förmögenhet sammansmälte till stor del genom ett bankirhus' fallissemang. Hon använde spillrorna däraf till att hugfästa sina käras minne; faderns namn fäste hon vid en donation till hembygdens fiskare, sonens vid en stipendiefond i Uppsala, makens vid en stipendiefond till Skara läroverk. Hon afled i Stockholm 5 febr. 1892. Fru C. har bevarat popularitet hos läsvärlden framför någon af sina samtida inom romandikten. Saknar hon än Fredrika Bremers ideala läggning och humoristiska känslighet, friherrinnan Knorrings "esprit" och eleganta stil och framför allt Almquists geniala ursprunglighet, och händer det att hennes dialog vårdslösas och hennes psykologi ej tillräckligt genomföres, så har hon dock egenskaper, hvilka skänka hennes bästa romaner ett ej ringa värde: en sällsynt fantasirikedom, en uppfinningsgåfva, som förstår att skickligt gruppera händelserna och situationerna, samt en märklig realistisk skildringsförmåga, som särskildt