hans öfverflödande andliga vitalitet, allt afspeglade sig i hans stil. Denna är liksom öfverväldigad af de påströmmande tankarna, bisarr och fallen för nybildningar, för öfrigt den fantasistarkaste engelska prosastil, så som den hämtar bilder och färger från hela naturen. Han "gör af språket ett skarpt, oemotståndligt vapen". Alltsomoftast höjer han sig till en visionär, siarlik ton. C. såg rakt in i tingens hjärta och återgaf synerna i ord, som förunderligt tala till det bästa i läsarens själ. Under de två sista årtiondena af sitt lif var C. högt sköldburen i England, men efter sin död, sedan lefnadsminnena utgifvits och blottat hans väsens skrofligheter, blef han tadlad och skjuten i skuggan, tills en motsatt strömning nu åter tagit öfverhanden. - C. var en af århundradets intressantaste brefskrifvare. Hans brefväxling med Emerson utgafs i 2 bd 1883 af Norton, som äfven offentliggjorde C:s tidigare bref (i 4 bd, 1886-88) och hans brefväxling med Goethe (1887). En ny samling bref af C. utgafs 1904 (i 2 bd). De fullständigaste upplagorna af hans samlade arbeten äro en i 30 bd (1897-99), en i 11 bd (1900) och en "standard edition" (1904 ff.). De viktigaste källorna till kännedomen om C:s lif äro hans ofvannämnda "Reminiscences", makan Jane Welsh C:s spirituella "Letters and memorials" (utg. 1883; ny serie 1903) samt Froudes arbeten "Thomas C., a history of the first forty years of his life" (2 bd, 1882) och "Thomas C., a history of his life in London, 1834-1881" (2 bd, 1884; ny uppl. 1890). Biografier och monografier öfver C. ha vidare skrifvits af bl. a. Taine (i "Hist. de la litt. anglaise", 1864), Wylie (1881), Mead (s. å.), Masson (1885), Garnett (1887), norrmannen Troye (1889), Nichol (1892, i "English men of letters"), Macpherson (1896), Hellen Lindgren (i "Skalder och tänkare", 1900), Chesterton (1902) samt tyskarna Fischer (1881), Oswald (1882), Flügel (1887), v. Schulze-Gävernitz (2:a uppl. 1897) och Hensel (2:a uppl. 1902). En Carlyle-bibliografi finnes utarbetad af Shepherd (1881). E. F-t. Carmagnola [karmanjåla], stad i italienska prov. Turin (Piemonte), vid en biflod till Po. 11,738 inv. (1901). Flera gotiska kyrkor, ett gymnasium och en teknisk skola. Sidenindustri. Födelseort för den italienske fältherren Carmagnola. Carmagnola [karmanjåla], Francesco, egentl. Francesco di Bartolomeo Bussone, veneziansk och milanesisk fältherre, f. 1390, började sin militära bana såsom simpel soldat, men blef omsider general i milanesiske hertigen Filip Maria Viscontis tjänst och utnämndes af honom till grefve af Castelnuovo. 1424 föll han dock i onåd hos hertigen och öfvergick till venezianerna, hvilka under hans befäl tillfogade Milano åtskilliga förluster. Men då milaneserna slutligen lyckats slå honom, blef han lockad till Venezia och efter en svår tortyr halshuggen 1432. Hans öden hafva ofta behandlats af skalder, bäst af Manzoni. Carmagnole [karmanjå'1]. 1. Ursprungligen benämning på savojardgossarna i Paris, hvilka lefva som skoputsare, sotare, borstare o. s. v. Namnet härrör sannolikt af staden Carmagnola i Piemonte. - 2. Fransk revolutionssång, börjande med orden "Madam' Véto avait promis" och med omkvädet "Dansons la carmagnole! Vive le son du canon!" Den uppkom 1792 och täflade länge med den bekanta ”Ça ira!” -- 3. Ett slags tröja, som nyttjades under den första franska revolutionen. Carmarthen [kāmā′thən] l. Caermarthen (wales. Caerfyrddin). 1. Grefskap i södra Wales. 2,405 kvkm. 135,328 inv. (1901). Landet är småbergigt och genomskuret af många vattendrag. Rika kol- och järngrufvor. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vid floden Towy, 15 km. ofvan dess mynning. 10,025 inv. (1901). I trakten tenn- och järnverk, laxfiske och liflig handel. Säte för ett presbyterianskt och ett unitariskt ”college”, en latinskola och ett lärarseminarium. C. är enligt sagan trollkarlen Merlins födelseort. Carmaux [karmå], stad i franska depart. Tarn, vid Aveyrons biflod Cérou. 10,956 inv. (1901). Slott. Glasindustri. I närheten finnas stora brunkols- och stenkolslager (årlig produktion öfver ½ mill. ton). Carmen (lat.). 1. Sång- eller musikstycke. -- 2. Kväde, skaldestycke, t. ex. Horatius’ ”Carmen seculare”, sång vid den fest, som Augustus år 17 f. Er. anställde till gudarnas ära. -- 3. Text eller formulär. Carmen Sylva, pseudonym för drottning Elisabet af Rumänien. Se Elisabet. Carmenta l. Carmentis, rom. myt., en födelsegudinna (äfven sierska, urspr. måhända källgudomlighet), till hvars ära 11 och 15 jan. festen Carmentalia firades. Nära den efter gudinnan uppkallade porta carmentalis låg hennes åldriga helgedom (altare). Enligt en tradition var C. moder till arkadiern Evander, som hon förmådde utvandra till Italien och för hvilken hon förkunnade Roms framtida världsherravälde. Carmentis. Se Carmenta. Carmer, Johann Heinrich Kasimir von, grefve, preussisk minister, f. 1721, d. 1801, blef 1768 justitieminister för Schlesien och 1779 Preussens ”storkansler och öfverste justitieminister”. Som sådan genomförde han med hjälp af Suarez 1781--94 den stora ombildning af det preussiska rättsväsendet på såväl civil- som kriminallagstiftningens område, hvilken till senaste tid där förblifvit grundläggande. Den 1791 under C:s ledning fullbordade allmänna preussiska lagboken promulgerades 1 juli 1794 under namnet ”Allgemeines landrecht”. Vid sitt utträde ur statstjänsten 1798 upphöjdes C. i grefligt stånd. Carmina burana (mlat.), egentl. ”sånger (funna) i (klostret) Benediktbeuern”, vanliga titeln på en samling medeltida visor, mestadels skrifna på latin, men äfven på tyska eller blandning af bägge språken, hvilka visor författats i 11:e och 12:e årh. af kringvandrande klerker (teol. studenter), s. k. ”vaganter”. Det är visor af ansenlig lyrisk friskhet, än kristligt fromma, än polemiska mot prästerna eller frimodigt och ej sällan lättfärdigt besjungande vin och kärlek, än ståtande med antik lärdom, än folkviseartadt känslofulla eller i form af korta tänkespråk. De äro mestadels skrifna i strofer med slutrim, efter mönstret af latinska hymnpoesien. Manuskriptet har från Benediktbeuern flyttats till Münchens k. bibliotek. ”Carmina burana” äro utgifna af Schmeller (1847; 3:e uppl. 1894) och i urval af Laistner (1879). Jfr Hubatsch, ”Die lateinischen vagantenlieder des mittelalters” (1870), och Ehrenthal, ”Studien zu den Hedern der vaganten” (1891).