Oliver Cromwell's letters and speeches (2 bd, 1845; nyaste uppl. 1904), med hvilket han återupprättade protektorns ära och för framtiden alldeles omhvälfde opinionen om honom. Bistrast bland hans samhällsanklagelser äro de blodigt hånfulla Latter-day pamphlets (1850), riktade icke minst mot liberalismens tidsidealer. C. vederkvickte sig med att teckna sin yngre vän John Sterlings lefnad, en af de bästa biografier på engelska (1851). Efter studiefärder till Tyskland och långa förarbeten utgaf han sitt omfångsrikaste verk, The history of Friedrich II., commonly called Frederick the great (6 bd, 1858-65; senaste uppl. i 5 bd, 1903), hvilket imponerar särskildt genom detaljforskningen och de liffulla fältslagsskildringarna. I personerna tecknas snillrikt seklets kultur. 1865 valdes han till rektor vid Edinburghs universitet, den högsta heder, som i Skottland kan bevisas en man. Hans installationstal mottogs med hänförelse och åstadkom en rusning att köpa och läsa hans böcker. Vid samma tid dog hustrun under hans frånvaro, och af hennes dagbok fann han till sin förkrosselse, hur han omedvetet genom sin arbetsegoism och lynnesretlighet gjort hennes lif glädjefattigt.

Carlyles staty i Chelsea.</img>

C. var efter detta en dyster, tystlåten och trött
åldring. Han utgaf sina samlade arbeten i 34 bd 1870
(folkupplaga i 37 bd 1872) och skref sina mycket
fängslande lefnadsminnen, Reminiscences (utg. efter
hans död, 1881). Under fransk-tyska kriget 1870 tog
han parti för Tyskland, liksom under ryskturkiska
kriget 1877 för Balkanstaternas sak, och han ogillade
Gladstoues irländska politik. På den 80:e födelsedagen
bragtes honom stora hyllningsgärder. Efter egen
önskan begrofs han i sin fäderneby, ehuru en plats
i Westminster abbey erbjöds åt stoftet. Hans
hus i Chelsea inköptes 1895 af staten till ett
Carlyle-museum. I närheten är rest hans sittande
staty, modellerad af Böhm. 1877 stiftades en "Carlyle
society" för studiet af hans arbeten.
Postumt utgafs Historical sketches of notable persons
and events in the reigns of James I. and Charles I.
(1898; 4:e uppl. 1901).

C. hade den högsta uppfattning af skriftställarens
kallelse. Han utöfvade en mycket stor inverkan på sin
tids litteratur och andliga utveckling i England; hans
röst talade äfven indirekt genom Browning, Ruskin,
Dickens, Thackeray, Tennyson. I C:s sinnesriktning
var skotsk bondenatur egendomligt sammansmält med
tysk idealism af mystisk läggning. Den puritanska
kärfheten och envisheten lyftes sålunda upp på ett
högre plan. Obeveklig fiende till skenväsende på alla
lifsområden, angrep han med brinnande nitälskan 
halfhet och principlöshet, konventionalism och hyckleri,
tidens utilitarism och mammonsdyrkan. Han föraktade
de sysslolöse och de estetiskt öfverförfinade;
"konsten för dess egen skull" liksom nöjeslif var
honom en styggelse. I sin samhällskritik är han mera
radikal än de fleste, men motsäger ofta sig själf
och gitter ej påvisa, hvad man skall sätta i stället
för de institutioner och system han utdömer. Hos
honom må man mindre söka färdiga tankeresultat än
eggelse till viljekraft och själftänkande. Äfven en
framtid skall i hans skrifter söka tröst och etisk
väckelse. Denne djupt religiöst anlagde fritänkare
såg i troslärorna endast symboler på förvissningen om
ljusets och godhetens öfvermakt, han förnekade undret,
var snarast agnostiker i afseende på ett tillkommande
lif och ansåg den nuvarande kyrkan värdelös; men
den fria tanken fordrade han att finna förenad
med vördnad, hatade ateismen och såg i människorna
omklädda andemakter. På politikens område ljungade
han mot både konservativa och liberaler och den
pratsjuka parlamentarismen, misstrodde revolutionen
och en pietetslös demokrati, men hudflängde å andra
sidan de besittandes klassegoism. Han ifrade för
social ordning, och då han ansåg det tillkomma den
store mannen att äfven med de hårdaste medel skapa
sådan, medan massan har att lyda honom, tycktes
C. ej sällan vara en despotismens försvarare;
negerslafveriet fann han ej kunna upphäfvas. Både
imperialismen och socialismen ha tagit hans ord
till intäkt för sina skilda syftemål. Sin tids
nationalekonomiska manchesterteori och låt-gå-system
bekämpade han med skärpa samt inpräntade som en af
statens främsta uppgifter att verksamt afskaffa den
sociala nöden och orättvisan; men klemig filan-tropi,
slapp välgörenhet ville han ej veta af. Oaflåtligt
predikade han sannfärdighet och strängt arbete, 
själfpröfning, pliktuppfyllelse och hänförelse för det
ideella såsom individens skyddsmakter, öfvertygelsen
om det lumpna i nyttighetsberäkningens synpunkter
kom honom ofta att teckna samtidslifvet mörkt,
och på äldre dagar röjer han en djup misströstan
om den urartade världens förbättring; men i grunden
var han optimist genom sin tro på viljans makt att
frälsa. På historieskrifningens område företräder
han den subjektiva riktningen, som lägger hufvudvikt
på det biografiska och de ledande männens bragder. -
C:s författarskap sammanhänger på det närmaste med
hans karaktär och lefnadsbana, hvarför det ock
bär en synnerligen individuell prägel. Den starka
viljekraften, det nervösa och excentriska lynnet, som
söker aflopp i humoristiska öfverdrifter, ömsintheten
liksom den skärande satiren, hans okruserliga,
förtroliga uppriktighet,

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.