Haag-domstolen. Hvad som plägar kallas välgörande ändamål spelar en jämförelsevis liten roll i de stora summor C. bortskänkt; dock har han donerat 5 mill. doll. för sina fabrikers arbetare och äfven på annat sätt sökt understödja dem. Om C:s förhållande till sina arbetare är ej mycket bekant; han är fiende till fackföreningarna, men har däremot - efter egen utsago med stor framgång - tillämpat glidande löneskala i sina fabriker. - Litt.: B. Alderson, "Andrew Carnegie, the man and his work" (1902), och Frigga Carlberg, "Andrew Carnegie, hans lif och verksamhet" (1903). E. Hkr. Carneol, miner. Se Karneol. Carnicer [-ser], Ramon, spansk tonsättare, f. 1789, d. 1855 såsom hofkapellmästare vid operan i Madrid och kompositionslärare vid konservatoriet därstädes, anses som grundläggare af en spansk nationalopera genom sina nio operor (bl. a. Don Juan Tenorio, Christobal Colon, Morte ed amore) och skref dessutom symfonier, mässor, motetter, melodiösa sånger (bl. a. chilenska nationalhymnen) och karakteristiskt spanska visor. Carnin. Se Karnin. Carnivora (af lat. caro, kött, och vorare, sluka, äta), zool., köttslukare, köttätare, det af Cuvier gifna vetenskapliga namnet på rofdjurens ordning. Se Rofdjuren.

</img>
Carnot [kärna], fransk släkt. 1. Lazare 
Nicolas Marguerite C., militär, statsman och 
skriftställare, f. 1753 i Nolay i Bourgogne, var vid 
revolutionens utbrott ingenjörkapten och valdes i 
sept. 1792 till ledamot  af konventet, i hvilket 
han röstade för Ludvig  XVI:s afrättning. I 
aug. 1793 blef han  medlem af välfärdsutskottet 
och ställdes i  spetsen för hela 
arméväsendet. Anfallet från  alla sidor af utländska 
fiender och sönderslitet  af uppror, var Frankrike 
hösten 1793 nära  sin undergång. C. blef 
dess räddare. Glödande  af fosterlandskärlek, 
lyckades han inom kort tid uppsätta 14 arméer 
(sammanlagdt mer än 500,000 soldater), hvilkas 
befälhafvare han själf med stor skicklighet utsåg. På 
detta sätt "organiserade han segern" och lade 
grunden till de lysande framgångar, som republikens 
trupper sedermera vunno. 1795 blef han medlem af 
direktoriet, men vid statskuppen 18 fructidor (4 sept.) 
1797, såsom förment rojalist, dömd till deportation. 
Han flydde då till Tyskland, där han författade sitt 
ryktbara Réponse de L. N. M. Carnot etc. au 
rapport fait sur la conjuration du 18 fructidor an V par 
Bailleul, au nom d'une commission spéciale (1799). 
1799 återkallades han af Bonaparte. 1800 blef han 
krigsminister, men utträdde s. å. ur ministären och 
egnade sig därefter åt vetenskapliga studier, tills 
han 1802 blef medlem af tribunatet. Såsom sådan 
röstade han mot konsulatet på lifstid och mot 
Bonapartes utropande till ärftlig kejsare. Sedan tribunatet 
blifvit upphäfdt (1807), lefde C. som enskild man, 
tills Napoleon i jan. 1814, i farans stund, gjorde
honom till guvernör i Antwerpen, hvilken stad han
tappert försvarade, tills han blef underrättad om
kejsarens abdikering (s. å.). Under "de hundra
dagarna" var han inrikesminister och blef af
Napoleon utnämnd till grefve och pär. Efter
slaget vid Waterloo (1815) blef han medlem af
provisoriska regeringen och motsatte sig förgäfves
Napoleons andra tronafsägelse. Efter bourbonernas
återkomst landsförvisades han 1816. C. begaf sig
då till Warschau och senare till Magdeburg, där
han afled 3 aug. 1823. Hans stoft öfverflyttades
1889 från Magdeburg till Panthéon i Paris. Bland
hans vetenskapliga skrifter må nämnas Éloge de
Vauban (1783), Reflexions sur la méthaphysique
du calcul infinitésimal (1797; 4:e uppl. 1860),
Géométrie de position (1803) och Traité de la
défense des places fortes (1810; 3:e uppl. 1812),
som väckte stort uppseende för geniala förslag
till det aktiva försvarets stärkande genom
täta utfall och flitigt användande af kasteld
från väl skyddade mörsarbatterier, hvarjämte han
föreslog hög hufvudvall, fristående eskarpmur och
motlutande fältvall. Han skref äfven en komisk
hjältedikt med titeln Don Quichote (1820). C:s
son Hippolyte publicerade 1861-64 hans Mémoires
(2 bd; ny uppl. 1893). "Correspondance générale
de Carnot" (omfattande tiden från aug. 1792)
utgafs 1892-97 i 3 bd af E. Charavay. I staden
Nolay, depart. Côte d'Or, familjen Carnots vagga,
aftäcktes 1882 en (af Roulleau modellerad) staty
af C. Jfr Arago, "Biographie de C." (Paris 1850),
och Bonnal, "C. d'après les archives" (Paris 1888).
E. W.

</img>
2. Nicolas Leonard Sadi C., den föregåendes son,
fysiker, f. l juni 1796 i Paris, studerade 1812-14
vid polytekniska skolan och utnämndes därefter
till underlöjtnant i genikåren, men lämnade 1819
militärtjänsten af politiska skäl och sysselsatte sig
med vetenskapliga spekulationer. 1826-28 tjänade han
emellertid ånyo i hären, som kapten. Död i Paris 24
aug. 1832. C. efterlämnade egentligen endast ett verk,
men detta af oskattbart värde, nämligen Reflexions
sur la puissance motrice du feu et sur les machines
propres à développer cette puissance (1824). I denna
afhandling, som är skrifven i praktiskt ingenjörsyfte,
utvecklar C. den väsentliga delen af den s. k. andra
hufvudsatsen i mekaniska värmeteorien. Han påvisar
nämligen, att arbete kan uträttas därigenom, att
värme får följa sin sträfvan att öfvergå från varmare
kroppar till kallare, äfvensom att den maximieffekt,
som vinnes, då en gifven värmemängd öfvergår från en
värmekälla af gifven temperatur till ett kylande bad
af gifven lägre temperatur, är densamma, oberoende af
hvilken kropp som uträttar arbetet. Genom praktiska
exempel verifierade C. denna sats för (tänkta)
maskiner, hvilka arbeta med luft, vattenånga eller
alkoholånga. C. antog för sin bevisning, att ett
perpetuum mobile ej kan existera, samt införde bruket
af den s. k. carnotska