cirkelprocessen. Vid denna process tänkes den arbetande kroppen (t. ex. luft) genomlöpa fyra skilda faser: 1) Luften upphettas genom sammantryckning adiabatiskt (se d. o.) från en lägre temperatur, exempelvis 0°, till en högre, exempelvis 100°. 2) Luften får utvidga sig vid 100° under tillförsel af värme från en värmekälla af 100°. 3) Luften får utvidga sig utan tillförsel af värme, hvarigenom den afkyles. Man låter detta pågå, till dess temperaturen blifvit 0°. 4) Luften får vid 0° sammandraga sig under bortförande af sammantryckningsvärmet till ett kylande bad af 0°. Denna sammandragning får pågå, till dess luften nått samma volym, som den hade vid början af proceduren 1). Man kan då återigen låta luften genomlöpa samma fyra faser, hur många gånger man vill. Därunder uträttar luften vid sin utvidgning arbete utåt, exempelvis genom upplyftande af en belastad kolf i en cylinder. Detta arbete betingas däraf, att luften vid processen 2) upptager värme från en värmekälla (eldstaden i en vanlig maskin) och vid processen 4) aflämnar en del af detta värme till ett kylande bad (kondensatorn i en vanlig maskin). En del af värmet har omsatts till arbete enligt mekaniska värmeteoriens första hufvudsats, men detta var ej för C. bekant. 1878 utgafs en ny upplaga af C:s "Réflexions" jämte åtskilliga förut outgifna anteckningar af C., hvilka göra det troligt, att C., om ej en förtidig död beröfvat honom tillfälle att publicera sina åsikter, skulle hafva grundlagt äfven den första hufvudsatsen i den mekaniska värmeteorien, enligt hvilken arbete kan förvandlas till värme. S. A-s.

</img>
3.  Lazare Hippolyte C., den föregåendes 
broder, statsman, f. 1801, blef advokat och slöt sig till 
saint-simonismen, med hvilken sekt han dock snart 
bröt, när Enfantin, i fråga om mannens och kvinnans 
förhållande till hvarandra, framställde en teori, hvilken C. betecknade 
såsom en "förordning om äktenskapsbrott". Från 1830 hade han plats 
i deputeradekammaren, där han tillhörde yttersta vänstern. Efter 
februarirevolutionen 1848 blef han undervisningsminister och 
framlade såsom sådan ett lagförslag om införande af obligatorisk och 
kostnadsfri folkundervisning. Genom sina socialistiska 
tendenser stötte han sig dock snart med representationen 
och nedlade därför sin portfölj redan 5 juli 1848. I 
skriften Le ministère de l'instruction publique et des 
cultes depuis le 24 février jusqu'au 5 juillet (1848) 
sökte han sedan rättfärdiga sin förvaltning. Efter 
statskuppen 1851 invaldes han i lagstiftande kåren, 
men fick ej inträde där, emedan han vägrade att 
aflägga trohetsed till Napoleon. 1864 gick han emellertid 
ed på författningen och tillhörde sedan oppositionen 
i nämnda församling. Efter revolutionen 4 sept. 
1870 blef han mär i ett arrondissemang i Paris. 1871-75 
var han medlem af nationalförsamlingen, där 
han tillhörde den republikanska vänstern. Han valdes 
1875 till lifstidssenator och afled i Paris 16 mars 
1888. Bland hans skrifter märkas: Exposé de la 
doctrine saint-simonienne (Paris 1830) och La 
révolution française, resumé historique (2 bd, 1867; 
svensk bearbetning af O. V. Ålund: "Franska 
revolutionen", 1889). C. utgaf dessutom sin faders 
memoarer, "Mémoires sur C. par son fils" (2 bd, 1861-64, 
ny uppl. 1893).
   E. W.

</img>
4. Marie François Sadi C., den 
föregåendes son, franska republikens fjärde president, 
f. 11 aug. 1837 i Limoges, genomgick 
polytekniska skolan samt bro- och vägbyggnadsskolan och 
anställdes 1863 såsom ingenjör i Annecy, där han utförde flera viktiga 
arbeten, bl. a. Rhônebron vid Collonge. I jan. 1871 blef han prefekt i 
depart. Seine-inférieure och erhöll i uppdrag att organisera nationalförsvaret 
i Normandie. I febr. s. å. invaldes han i nationalförsamlingen, där han 
slöt sig till vänstern, till partigruppen "union républicaine", och efter 
den nya författningens genomförande utsågs han 
1876 af valkretsen Beaune till ledamot i 
deputeradekammaren och blef efter upplösningen 1877 
återvald. I aug. 1878 blef han understatssekreterare i 
ministeriet för allmänna arbeten och öfvertog 23 
sept. 1880 själf chefskapet för detta ministerium i 
Ferrys kabinett samt afgick med honom 14 nov. 
1881. Såsom moderat republikan röstade han i 
kammaren, dit han återvaldes 1881 och 1885, emot 
religionsundervisningens uteslutande ur skolorna och 
mot förslaget om domares afsättlighet. Han utsågs 
1883 och 1884 till en af kammarens vicepresidenter. 
6 april 1885 öfvertog han, i Brissons ministär, 
åter departementet för allmänna arbeten, men 
utbytte det några dagar därefter mot finansdepartementet, 
hvars chef han fortfor att vara äfven i 
Freycinets därpå följande kabinett till 11 dec. 1886. 
Efter presidenten Grévys afgång uppställdes C. jämte 
Ferry och Freycinet såsom kandidat till presidentämbetet. 
Vid första omröstningen, 3 dec. 1887, erhöll 
han högsta röstetal, ehuru ej det bestämda minimitalet; 
vid den andra fick han 616 röster af 827. 
Han mottogs med förtroende af alla republikanska 
partier och sökte efter bästa förmåga motsvara detta. 
Genom sin redbara och fläckfria karaktär blef han 
ett stöd för republiken, särskildt emot Boulangers 
omstörtningsplaner. Hans yttre uppträdande var i 
allo sådant, som fransmännen fordrade af 
statschefen, och genom sina många resor i landet gjorde 
han sig väl bekant med de olika landsdelarnas behof 
och önskningar samt vann en allt större popularitet. 
Särskildt anslog det utmärkta sätt, hvarpå han 
representerade vid republikens hundraårsfest 1889 och 
vid de fester, som stodo i sammanhang med den af 
honom då öppnade stora världsutställningen i Paris. 
Såsom regent var han väl mycket passiv, lämnande 
åt ministrarna att utföra de åtgärder, som de funno 
lämpliga, men en fransk president torde knappast 
vara i tillfälle att handla annorlunda. Äfven det 
närmande till Ryssland, som under hans regering 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.