(gillehus). Hans förnämsta verk (1490-95) är i Scuola di S. Ursula nio bilder ur helgonets legend, af hvilka en stor duk, som framställer Engelske konungens gesanter inför konung Marus, begärande Ursulas hand för sin herres son, finnes i Venezias akademi. Framställningen är klar och färgen utmärkt. Bland öfriga cykler må nämnas en sådan utförd för Scuola di S. Stefano med fem bilder ur martyrens lif, af hvilka fyra äro spridda: Stefanus viges till diakon (1511) till Berlin, Stefanus predikar till Louvre, hans Disputation med de skriftlärde (1514) till Brera i Milano och hans Stening (1515) till Stuttgart. Landskapen, t. ex. i predikan, äro förträffliga och de orientaliska dräkterna praktfulla. Af andaktsbilder finnas få af honom, och han lyckades mindre i sådana. Den lidande Kristus med två änglar (1496, nu i Wien) är frånstötande genom brist på uttryck, och Marias begrafning (1508, nu i Ferraras galleri) ser mycket ålderdomligare ut än bilder ur de berättande cyklerna från tidigare år; apostlarna kring sarkofagen äro utmärkt karakteriserade, men Kristus i höjden (med Marias själ i form af en liten figur på en molntapp i handen) är dock alltför barnslig för sin tid. Däremot i en annan bild, Jesus frambäres i templet (1510, nu i Venezias akademi), visar han sig; inspirerad af Giovanni Bellini och har lyckats bättre. I nationalmuseum finns en honom tillskrifven Madonna med Jesusbarnet. C. R. N.*

</img>
Carpeaux [karpå], Jean Baptiste, fransk skulptör,
f. 14 maj 1827 i Valenciennes, var i Paris lärjunge
af Rude och sedan af Duret, vann konstakademiens
Rompris 1854 och studerade från nämnda år vid
franska akademien i Villa Medici. Han gjorde sig
bemärkt först genom statyn Neapolitansk fiskargosse
lyssnande i en snäcka (1858) och sedan i vida
högre grad genom den stort anlagda och energiskt
genomförda gruppen Ugolino och hans söner (1862,
brons, i Tuileries-trädgården). S. å. återvände
han till Paris. Hans mest betydande verk under den
följande tiden falla inom den monumentala skulpturens
område. De äro gruppen Franska kejsardömet upplysande
världen och reliefen Flora jämte lekande barn,
båda utförda för Flora-paviljongen i Tuileriernas
nybyggnad, Dansen (grupp för stora operans fasad,
1869) och bronsgruppen Världsdelarna uppbärande
jordklotet, som kröner fontänen på Avenue de
1'observatoire (1872; hästarna på fontänens nedre
del äro af Frémiet). C. utförde äfven statyn Flicka
med snäcka (1864), staty af Watteau, flera statyetter
och smärre grupper (Den sårade Amor, De tre gracerna
m. fl.). Han utförde äfven en statyett i brons af
Kejsarprinsen med en hund (1865) och porträttbyster af
Kejsarinnan, Prinsessan Mathilde m. fl. Sjuklighet
och ett olyckligt äktenskap med en världsdam ödelade
hans lif, och han dog i Courbevoie nära Paris 12
okt. 1875.

C:s samtid erkände hans snille, om ock mången
förargades öfver  den   "alltför  pittoreska"
anläggningen och den våldsamt naturalistiska hållningen i
hans skulpturer. För eftervärlden står han som en af
den till anda och form moderna skulpturens vägbrytande
mästare och som en af de mest typiskt franske,
en konstnär af starkt temperament, öfversvallande
skaparförmåga, lika sund som trotsig kraft- och 
självständighetskänsla. I hans tidigare arbeten röjes
påverkan af Michelangelo och andra italienare från
högrenässansen, men i hans hufvudarbeten från
blomstringstiden bryta hans individuella lynne
och läggning segrande fram. Berusande backantisk
lefnadsglädje talar ur "Dansen" - som visserligen ej
är komponerad med hänsyn till den byggnad, som gruppen
skall dekorera -, och i fontänfigurerna äro de olika
världsdelarna karakteriserade på ett lika monumentalt
som fyndigt sätt (se Bildhuggarkonst, pl. VIII),
på samma gång rytmen i deras långsamma svängning
rundt med jordgloben, som de bära på sina skuldror,
är uttryckt med suggestiv styrka. Lif, uttryck,
rörlighet och lidelse utmärka hans skapelser, som
långt ifrån sakna plastisk formkänsla, jämvikt, behag
och elegans. Äfven i hans porträttbyster är jämte
skarpt betonad karaktär lifligheten det först och sist
utmärkande. Man har kallat honom den förste moderne
porträttskulptören. En bronsbyst (målaren Gérôme)
finns i glyptoteket i Köpenhamn, en byst i gips
(arkitekten Garnier) i Stockholms nationalmuseum. Jfr
E. Chesneau, "Le statuaire J. B. Carpeaux" (1879).
G-g N.

Carpe diem (lat.), plocka dagen! d. v. s. njut
nuet! ett citat från Horatius' elfte ode i första
boken.

Carpelan, finsk adlig ätt, som leder sitt ursprung
från medeltiden. Stamfadern, Påval Karpelæne,
egde gammalt frälse och räknades bland adeln, redan
innan han 1407 i Åbo af Erik XIII erhöll frälsebref
(hvilket förvaras i k. biblioteket i Stockholm och är
det äldsta i sitt slag bevarade). Ätten introducerades
på svenska riddarhuset, och två medlemmar upphöjdes
i friherrligt stånd. På manslinjen fortlefver ätten
numera endast i Finland.

</img>
1. Vilhelm C., friherre, krigare, f. 1700 å Grelsby
kungsgård på Åland, ingick 1716 i krigstjänst, som
underofficer vid Hälsinge regemente, var sedan i flera
år regementsadjutant vid lifgardet, blef 1733 kapten
vid Kronobergs regemente och 1741 major vid Hamiltons
till Malmö förlagda regemente, hvarjämte han blef
t. f. öfverkommendant och landshöfding i Malmöhus
län. 1746 öfverstelöjtnant,, utnämndes han 1747 till
öfverste vid Österbottens regemente. Därjämte blef han
ordförande i ständernas fästningsbyggnadsdeputation
och var äfven under kortare tid tjänstförrättande
landshöfding i Nylands och Tavastehus län. 1757
transporterades han till Västerbottens regemente och
deltog med detta i pommerska kriget samt utmärkte
sig därunder särskildt genom försvaret af Demmin
sistnämnda år,

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.