Carolina, personnamn och biljardterm. Se Karolina. Carolina rediviva (lat.), "det återupplifvade Carolina", Uppsala universitets biblioteksbyggnad, uppförd 1819-41. Se Biblioteksbyggnader. Carolini libri (lat.), "De karolinska böckerna", en af Karl den store föranstaltad och i hans namn 790 eller 791 utgifven skrift i fyra böcker, hvilken hufvudsakligen hade till uppgift att vederlägga de af påfven Hadrianus I till kejsaren insända besluten af kyrkomötet i Nicaea 787 (det sjunde ekumeniska) samt dess lära om bilddyrkan. Karl den stores ståndpunkt, sådan den här framträdde och till en tid blef bestämmande för västerlandet, kan sammanfattas så: att ega bilder är en indifferent sak, att tillbedja bilder är okristligt. Utom en närmare utredning af bildfrågan innehåller nämnda skrift äfven en protest emot adoptianismen och ett försvar för tillägget "filioque" (och af sonen) i det niceno-konstantinopolitanska symbolum. Den var förberedd genom en kortare inlaga af Alkuin; i sitt fullständiga skick torde den, som ock den ungdomligt lidelsefulla tonen visar, vara författad af Karls yngre hofteologer. Ståndpunkten är i det hela från protestantisk synpunkt moderat och välgrundad. 549 utgafs "Opus Caroli" för första gången i sin helhet i tryck, af Jean du Tillet. Den bästa upplagan är den af Heumann (1731) utgifna. Se Hauck, "Kirchengesch. Deutschlands", I. (Hj. H-t.) Carolus, latinisering af Karl. Carolus-dollar, num., benämning på spanska piastrar från Karl III:s och Karl IV:s tid (1759-1808), hvilka förr voro ett mycket omtyckt mynt i Kina, Japan, Indien samt norra och östra Afrika. Carolus Duran [karåly's dyrã'], pseudonym för den franske målaren Charles Durand (se d. o.). Caron [karå'], Rose Lucile, fransk sångerska, född Meunier, f. 1857 i Paris, genomgick därvarande konservatorium 1875-78 och blef tidigt gift med pianisten Caron, men snart skild från honom. Hon var engagerad vid operascenen i Bruxelles 1882-85 och 1887-90 samt dessemellan vid stora operan i Paris, som hon sedan tillhörde 1890-97, hvarefter hon öfvergick till Opéra comique. Hennes varma sopranröst, breda sångföredrag och sceniska intelligens ha förskaffat henne af gjorda framgångar i sådana roller som Valkyrian i Reyers "Sigurd", Salammbô (i Reyers opera), Rachel i "Judinnan", Margareta, Valentine, Fidelio, Sieglinde, Brynhilde, Desdemona, Elsa (där hon väsentligen bidrog till "Lohengrins" framgång på fransk scen, 1891) och Donna Anna. Caroni, biflod fr. h. till Orinoco i Venezuela, rinner upp på Sierra Pacaraima nära Brasiliens gräns, bildar under sitt lopp mot n. gräns mellan territoriet Yuruari och staten Bolivar samt faller ut vid Las Tablas. Längd omkr. 800 km. Den har ett ganska snabbt lopp; dess bädd är flerstädes spärrad af öar och klippor. Dess största tillflöde är Paragua, likaledes från Sierra Pacaraima. Caronium (lat.), fordom namn på staden Coruña. Carora, stad i staten Lara i sydamerikanska republiken Venezuela, vid en biflod till Tocujo, 350 m. ö. h. Omkr. 8,000 inv., som uppföda hästar och åsnor samt drifva handel med läder och gummi. C. anlades 1572. Carosse [karå's], fr. Se Kaross. Carotis, anat. Se Karotis. Caroto [karåtå], Giovanni Francesco, italiensk målare, f. 1470 i Verona, d. där 1546, var elev af Liberale och Mantegna, men påverkades slutligen af Giulio Romanos arbeten i Mantova och öfvergick sålunda från quattrocentos till cinquecentos formgifning. Af hans fresker finnas de bästa i kyrkan S. Fermo maggiore i Verona, af hans taflor finnas åtskilliga i Veronas pinakotek, såsom en Madonna, en S:ta Katarina och en Madonna med David. O. G-g. Carotte [karå't], fr., bot. Se Morotsläktet. Carouge [karöj], stad i schweiziska kantonen Genève, vid floden Arve, 2 km. s. om Genève. 386 m. ö. h. 7,421 inv. (1900). Järn- och maskinindustri. Carove [karåve], Giovanni och Carlo, tvenne italienska gipskonstnärer och stuckatörer, som voro verksamma i Sverige under den karolinska perioden och hufvudsakligen i änkedrottning Hedvig Eleonoras tjänst vid dekoreringen af Drottningholms slott. Giovanni C. omtalas första gången 1664, då han utförde yttre taklisten på slottets hufvudparti; under de följande åren utförde han takdekorationer i de båda nedre vestibulerna. 1674 återvände han till hemlandet. - Carlo C. har med sitt namn och årtalet 1667 signerat den rika gipsdekorationen i Lars Kaggs grafkor vid Floda kyrka i Södermanland. Från 1669 tyckes han så godt som oafbrutet hafva varit verksam vid Drottningholm, där han efter Tessinernas ritningar bland annat utfört dekorationen i öfre vestibulen (1669), taklisten i öfre galleriet (1671), de båda öfre drabantsalarnas dekoration (1672-73), trappdekorationen (1673-74), taket i änkedrottningens alkov (1676), åtskilliga andra takdekorationer, spislar m. m. År 1688 nämnes han såsom arfvinge till den då nyligen aflidne målaren Johan Sylvius, med hvilken han flitigt samarbetat. Omkr. år 1690 utnämndes han till "fontainier" vid Drottningholm, där han ännu 1694 utförde den präktiga spiseln i änkedrottningens matsal. Han dog 1697. Säkerligen är det denne eller Giovanni, som utfört de rika gipsdekorationerna å många af de adliga slotten i mellersta Sverige, särskildt Eriksberg, Nynäs och Mälsåker. Se vidare J. Böttiger, "Hedvig Eleonoras Drottningholm" (1889). Upk.* Carp., i zoologiska namn förkortning för W. B. Carpenter. Carp, Petru, rumänsk politiker, f. 1837, tillhörde ledarna för junimisternas ungkonservativa och tyskvänliga parti. Han var 1870 och 1876 minister i konservativa kabinett samt blef 1882 minister i Wien och verkade för Rumäniens närmande till trippelalliansen. Efter I. Bratianus fall var han 1888-89 utrikesminister, och 1891-95 var han en inflytelserik medlem af Catargius kabinett samt 1900-01 konseljpresident. H. B-n. Carpaccio [karpa'tjå], Vittore, italiensk målare, enligt uppgift född i Istrien (födelse- och dödsår äro okända), var troligen lärjunge af Vivarini och Gentile Bellini. Verk af honom finnas daterade 1490-1522. Möjligen var han ett af de biträden, som följde Gentile 1479 till Konstantinopel; han visar nämligen mycken förkärlek för orientaliska dräkter. För öfrigt hade han liksom sin lärare förkärlek för bred berättande skildring och målade helst stora cykler af legendbilder på väf för "scuole"