Carsoli [kars<over>å</over>li], stad i italienska prov. Aquila
(Abruzzo), mellan Rom och Avezzano. 6,641 inv. (1901).
C. motsvarar forntidens
Carseoli, en af æquernas städer.
Carson [k<over>a</over>'sn],
Christopher, allmänt känd under
namnet
Kit Carson, nordamerikansk indianagent och
militär, f. 1809 i Madison county, Kentucky, växte
upp i Missouri som jägare i västerns ödemarker och
gjorde sig därunder i enastående hög grad förtrogen
med indianernas språk och lefnadsförhållanden. Vid
ett besök, som han med anledning af sin indianska
hustrus död 1842 aflade i S:t Louis, sammanträffade
C. med löjtnant (sedermera general) Fremont, som
just då förberedde sin stora forskningsresa till
Klippbergen. C. åtföljde honom på denna resa (1842--45)
som vägvisare och lämnade sitt ovärdeliga biträde
vid underhandlingar med de nordvästra territoriernas
indianer, för hvilka C. var mera känd än någon annan
hvit man. Han deltog äfven med Fremont 1846--47 i den
expedition, som ledde till Kaliforniens eröfring. 1853
blef han unionsregeringens indianagent i Nya Mexico
och inlade, på denna post stora förtjänster vid
fördrag med indianerna. Då hungersnöd s. å. hotade
vissa trakter af Kalifornien, företog C. en djärf
och på sin tid mycket omtalad expedition dit öfver
bergen med 6,500 får. Under inbördeskriget gjorde
han unionen goda tjänster genom sitt inflytande
öfver indianerna i Nya Mexico, Colorado och
Indianterritoriet, utnämndes som belöning härför
till brigadgeneral och återvände efter krigets
slut till sin befattning som indianagent. C. afled
1868 i Fort Lynn, Colorado. Jfr
Ch. Burdett, "Life of Kit C., the great western hunter" (1869).
(
V. S--g.)
Carson city [k<over>a</over>'sn si'ti], hufvudstad i
nordamerikanska staten Nevada, på östra sidan af
Sierra Nevada, 1,400 m. ö. h., genom bibana förenad
med central-pacific-järnvägen. Staden uppstod 1849
med anledning af guldfyndigheter i trakten, men efter
upptäckten af de rika silfverfynden längre mot n. har
folkmängden minskats och uppgick 1900 till endast
omkr. 2,100 pers.
Carstens,
Adolf Gotthard, dansk ämbetsman och
författare, f. 1713 i Köpenhamn, d. 1795, studerade
vid tyska universitet samt blef 1738 anställd vid
det s. k. tyska kansliet, hvars direktör han vardt
1780, och fick 1779 titeln geheimeråd. Han slöt
sig tidigt till "Selskabet for de skönne og nyttige
videnskabers forfremmelse" och visade varmt intresse
för dansk poesi, i synnerhet genom den uppmuntran
och vägledning, som han gaf Johannes Ewald. Hans egna
danska dikter äro endast fria öfversättningar från
franska original. C. författade äfven två afhandlingar
(
Om aabne vokalers medvirkning i det poetiske udtryks styrke og livagtighet och
Samtale om vokalers sammenstöd i danske vers),
af hvilka den sistnämnda söker bevisa tillåtligheten
af hiatus under vissa villkor. Vidare skref han fem
grundliga afhandlingar rörande dansk historia under
1300-talet.
E. Ebg.
Carstens,
Asmus Jakob, dansk (tysk) tecknare och
målare, f. 1754 i S:t Jörgens by vid Slesvig,
d. 1798 i Rom. I sin ungdom hade han en hård kamp
att bestå, innan det lyckades honom att få egna sig
åt konsten. 1776 kom han till Köpenhamn, där han
begagnade undervisningen på konstakademien; men han
var redan alltför
själfständig att kunna draga fördel af skolans
arbetsordning, och kort efter det han vunnit den
lilla silfvermedaljen, inträffade mellan honom och
lärarna en brytning, som vållade, att han 1781 helt
och hållet skilde sig från akademien.
<img r></img>
I Köpenhamn tillbragte han därefter endast två år,
uppehållande sig medelst porträttritning, och företog
sedan i sällskap med sin broder
Frederik C.
(målare och kopparstickare, f. 1762, d. 1798) en resa
till norra Italien. För brist på medel måste han dock
snart återvända, men kom icke längre än till Lybeck,
där han i nära fem års tid bekymmersamt lifnärde sig
med att rita och måla porträtt. Han sökte likväl under
tiden utbilda sig till historiemålare eller, rättare,
till tecknare. En större komposition af honom,
Änglarnas fall, väckte stor uppmärksamhet
och föranledde, att han 1788 kallades till Berlin,
där han 1790 blef professor vid konstakademien. Sedan
han utfört några större dekorationsarbeten med antika
framställningar, för drottningen och för ministern
Heinitz, lyckades det honom att af den preussiska
regeringen få ett resestipendium, med hvars hjälp
han 1792 kom till Rom. Stipendiet indrogs efter tre
års förlopp, men C. stannade fortfarande kvar i Rom,
där han nu kunde förtjäna ett tarfligt uppehälle genom
att måla historiska och mytologiska kompositioner i
vattenfärg. Han dog dock ej långt därefter.
Redan som ung kände sig C. så mäktigt gripen af de
få antik-afgjutningar, som Köpenhamns konstakademi
då egde, att forntidens konst, dess uppfattning
och ämnen, den grekisk-romerska mytologiens sagor,
blefvo föremål för hans oaflåtliga studium. Därigenom
besjälades han så af den enkelhet och sanning, som äro
kännemärken på all äkta konst, att han fullständigt
bröt med den föregående tidens konventionalism och
blef skaparen af en helt ny riktning i den europeiska
konsten. Omständigheterna gjorde honom likväl på
visst sätt till martyr för den sak, för hvilken han
kämpat under hela sitt lif. I sina kompositioner
visar han en sällsynt skaparkraft, en djup och
allvarlig känsla samt en ovanlig förmåga att ordna
sina figurer. Man saknar dock i enskildheterna ett
noggrant naturstudium -- en nödvändig följd däraf
att han icke gärna arbetade efter modell. C. var
helt obetydligt hemmastadd i oljemåleriets teknik
(i stället för att lära sig den, föraktade och
förhånade han den), och de få oljemålningar han
efterlämnade ha större intresse uteslutande såsom
komposition och teckning. Däremot eger såväl
Tyskland (Weimar) som Danmark (Thorvaldsens
museum) en rik skatt i hans många teckningar och
akvareller. Fastän han lefde en stor del af sitt
lif i Tyskland och bland tyskar i Rom, tyckes det
likväl, som om han förblifvit dansk undersåte.
Ph. W.*
Carstensen,
Georg, dansk publicist och entreprenör,
f. 1812 i Alger, d. 1857, utgaf 1839--41
