högre art än våra sinnen och uttalade därmed den filosofiska rationalismens grundtanke. Men liksom hans idealism icke blef något mera än en kraftig ansats, så kunde han icke heller fullständigt genomföra sin rationalism. Han sökte nämligen aldrig att närmare utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess bestämningar samt röjde dessutom ett realistiskt och empiriskt föreställningssätt genom att alltför mycket hänga fast vid den vanliga föreställningen om en skapelse - hvarvid skaparen och det skapade betraktas såsom mer eller mindre fallande utom hvarandra - och i öfverensstämmelse därmed tala om de medfödda idéerna såsom "vid människans skapelse inlagda i hennes själ".

Drottning Kristina åhör ett matematiskt föredrag
af Cartesius.    Efter målning af Dumesnil.</img>

Bland de medfödda idéerna sysselsätter C. sig
företrädesvis med Guds-idén, mindre från den
synpunkten att Gud är det högsta och viktigaste
föremålet för mänsklig kunskap, än därför att,
enligt honom, denna idé är den enda förnimmelse,
som omedelbart gifver människan en nödvändig och viss
kunskap om någon annan verklighet än hennes eget jag,
och emedan den just därför utgör källan till all
sådan kunskap. Ty då Guds-idén närmast framträder
såsom en med människans känsla af sin egen ändlighet
förbunden, men däremot alldeles motsatt föreställning
om ett oändligt eller absolut fullkomligt väsende,
så är det visst, menar han, att denna idé hvarken
kan vara frambragt af henne själf eller af
någon annan ändlig varelse och att det således
verkligen måste finnas ett sådant fullkomligt väsende,
som gifvit henne en idé om sina fullkomligheter. Sedan
C. bevisat Guds existens, vill han därifrån leda sig
till visshet om att det äfven finnes en kroppslig
verklighet och sålunda åtminstone till en viss grad
hafva sitt tvifvel på den sinnliga erfarenhetens
objektivitet. Detta gör han genom att framhålla såsom
en af de fullkomligheter, hvilka ligga i begreppet
om Gud, att han är sannfärdig och följaktligen
icke kan bedraga den af honom skapade människan med
afseende på hvad hon
förnimmer klart och tydligt. Men tydligt förnimma
vi, enligt C., om kropparna ingenting annat än
rumsbestämdhet eller utsträckning och olika former
däraf. Liksom C. ansåg tänkandet vara själens
"attribut" eller konstitutiva bestämning, förklarade
han den kroppsliga verklighetens attribut vara
utsträckningen. Fasthållande detta, bemödade han sig
att genomföra ett rent mekaniskt betraktelsesätt af
det fysiska universum, hvaruti han äfven inbegriper
icke allenast det vegetativa och det animaliska
lifvet - djuren betraktar han såsom automatiska
maskiner -, utan äfven den lägre (omedvetna) sidan af
det mänskliga lifvet. Hans filosofi slutar sålunda i
en afgjord kosmologisk dualism, i det att den antager
tvenne till själfva sin art ("toto genere") alldeles
motsatta slag af ändliga eller

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.