"skapade" substanser, nämligen tänkande och utsträckta, eller själar och kroppar. Hans lärjungar, hvilka sökte öfvervinna svårigheten att på ett tillfredsställande sätt förklara sammanhanget mellan dessa artskilda substanser, drefvos därvid att utveckla cartesianismen i panteistisk riktning. (Se Geulinex.) Med frågor, som tillhöra den praktiska filosofien, ville C. ogärna sysselsätta sig. Han förklarade, att människan på detta område trefvar i mörker, så länge hon lämnas åt sig själf, hvadan hon behöfver ledas af den gudomliga uppenbarelsen. Denna praktiska dogmatism står för öfrigt i närmaste sammanhang med hans uppfattning af friheten. Viljan kan han icke tänka sig annorlunda än såsom en godtycklig makt öfver de solliciterande motiven ("liberum arbitrium"). Då C. hade en sådan uppfattning, är det mindre underligt, att den fria viljan föreföll honom icke endast obegriplig, utan rent af begreppsvidrig - oaktadt han, för att bevisa dess tillvaro, hänvisade till vårt omedelbara praktiska medvetande och t. o. m. stundom kallade den en medfödd idé. Vidare är det alldeles följdriktigt, att han gör begreppen om rätt och orätt beroende af Guds absolut fria, d. v. s. rent godtyckliga, vilja. Men om dessa den gudomliga viljans godtyckliga beslut ("beneplacita divina") kan människan erhålla kännedom endast genom en yttre och öfvernaturlig uppenbarelse. I matematikens historia har C. sin största betydelse såsom skaparen af den analytiska geometrien. Men äfven på andra områden gjorde han banbrytande upptäckter. Han var t. ex. den förste, som angaf den verkliga betydelsen af ekvationers negativa rötter; han fann en ny och sinnrik lösning af 4:e gradens ekvationer och införde beteckningssättet med exponenter, hvarigenom han lade grunden till räkningen med potenser. Inom optiken har ljusets brytningslag sitt namn efter honom. C:s förnämsta arbeten äro Discours sur la méthode (i "Essays philosophiques", 1637), Meditationes de prima philosophia (1641), Principia philosophiæ (1644) samt Géometrie (1637) och Dioptrique (1639). C:s Œuvres complètes utgåfvos af Cousin i 11 bd (1824-26), och en ny upplaga af dem utgifves (sedan 1896) af Charles Adam och Paul Tannery under franska undervisningsministeriets auspicier. Hans Œuvres philosophiques hafva utgifvits af Ad. Garnier i 4 bd (1835) och af Aimé Martin i l bd (1838). En rätt användbar upplaga af hans Œuvres choisies finnes utan utgifvarnamn i l bd på Garnier Frères' förlag i Paris. Den franska litteraturen eger flera monografier öfver C., af J. Millet (1870), Liard (1882), A. Fouillée (i samlingsverket "Les grands écrivains français" 1893) och Paul Landormy (i samlingsverket "Les philosophes" 1901). Vid C:s jubileum 1896 egnades åt hans minne ett särskildt nummer af tidskriften "Revue de metaphysique et de morale". Hans förhållande till drottning Kristina och prinsessan Elisabet af Pfalz behandlas i ett specialarbete af Toucher de Careil (1879). Inom den tyska litteraturen är den förnämsta framställningen af C:s lif och filosofi den, som är inrymd i första bandet af Kuno Fischers "Geschichte der neueren philosophie" (4:e uppl. 1897). Af svensk litteratur om Cartesius må nämnas: S. Ribbing, "Försök till en framställning af spinozismens hufvudsatser" (1851), P. J. H. Leander, "Om substansbegreppet hos Cartesius, Spinoza och Leibnitz" (1862), B. L. C. Lagerlöf, "Jemförelse emellan Cartesii medfödda idéer och Kants rena förståndsbegrepp" (1857), A. Rosell, "Betraktelser af Lockes och Cartesii sätt att besvara frågan om kunskapens objektivitet" (s. å.), G. T. Schedin, "Är occasionalismen en konseqvent utveckling af cartesianismen?" (1864), och V. de Svarte, "Descartes, directeur spirituel. Correspondance avec la princesse palatine et la reine de Suède" (1904, 8 pl.). K. R. G.* Cartesius' oval, mat. Se Ova1. Carthage [kä'thidj], stad i sydvästligaste delen af nordamerikanska staten Missouri, vid flera järnvägslinjer. 9,416 inv. (1900). I nejden finnas rika bly- och zinkgrufvor, marmor- och kalkbrott. Carthago. Se Kartago. Carthago nova. Se Cartagena.

</img>
Carthamus L., bot., växtsläkte af
fam. Compositæ. Dit hör C. tinctorius L., en
ettårig tistelartad ört, som flerestädes (i Egypten,
Persien, 
Ostindien, södra Tyskland m. fl. st.) odlas i stor mängd
som färgväxt. De rödgula blomkronorna utgöra nämligen
ett färgämne, safflor. Detta innehåller tvenne
särskilda färgämnen: ett gult, i vatten lösligt, som
är högst ovaraktigt och af ringa värde samt därför
borttvättas, och ett rödt, i vatten olösligt, 
kartamin, som tillvaratages och tillgodogöres. Det
senare meddelar en vacker, ehuru ej särdeles varaktig
färg. Det nyttjas till färgning af tyg, i synnerhet
siden, och till beredning af smink. Safflor
användes ofta till förfalskning af saffran.
Ldt. (G. L-m.) 

Cartier [kartie], Jacques, fransk
sjöfarande, f. 1491 i S:t Malo, d. l sept. 1557,
ställdes 1534 i spetsen för en upptäcktsresa till
västra halfklotet och upptäckte under denna färd
Labrador, som han tog i besittning för Frankrikes
räkning. 1535 seglade han

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.