C., då han i de sardiniska kamrarna 1854 genomdref konungarikets deltagande i detta krig och därigenom nära förband det med västmakterna. 26 jan. 1855 afslöt C. förbundet med västmakterna, hvarigenom Sardinien förband sig att sända 15,000 man till Krim. 4 mars 1855 följde Sardiniens krigsförklaring mot Ryssland. Den första frukten af C:s djärfva utrikespolitik blef den, att Sardinien, fastän blott en makt af andra ordningen, fick säte och stämma på fredskongressen i Paris 1856. C. representerade Sardinien på denna kongress och begagnade tillfället till att där bringa den italienska frågan till tals; något positivt resultat medförde detta visserligen ej, men C. vann likväl, att Sardinien fick öppet framträda såsom Italiens målsman. Efter Pariskongressen blef förhållandet mellan Sardinien och Österrike mycket spändt, och slutligen gick det därhän, att i mars 1857 afbrötos de diplomatiska förbindelserna mellan kabinetten i Turin och Wien. I stället närmade sig C. mer och mer till Frankrike. Sommaren 1858 erhöll han en inbjudning från Napoleon III att i hemlighet besöka honom i badorten Plombières. I juli 1858 egde mötet i Plombières rum. Resultatet blef, att Napoleon III lofvade honom Frankrikes hjälp, därest Sardinien angrepes af Österrike; i händelse af en lycklig utgång af kriget skulle Sardinien erhålla Lombardiet och Venezien, mot förbindelse att till Frankrike afträda Savojen; skulle Sardinien äfven vinna Parma och Modena, skulle det till Frankrike af träda äfven Nizza. Efter C:s återkomst från Plombières antog Sardinien en ännu fientligare hållning mot Österrike än förut. Vidtomfattande rustningar företogos. Förbittrad häröfver, aflät den österrikiska regeringen 19 apr. 1859 ett ultimatum med uppmaning till Sardinien att ställa sin armé på fredsfot. Då C. gaf ett undvikande svar, började Österrike kriget, 29 apr. s. å. I enlighet med överenskommelsen i Plombières kom Frankrike till Sardiniens hjälp. Men efter den blodiga segern vid Solferino blef Napoleon III vankelmodig; han hade velat bryta Österrikes välde i Italien för att i stället göra Frankrikes inflytande till det förhärskande på halfön, men ej för att göra Sardinien till en stormakt. Af fruktan att Sardinien under C:s snillrika ledning skulle rycka större delen af Italien med sig och växa ut till en stormakt undertecknade Napoleon III redan 12 juli 1859 fredspreliminärerna i Villafranca, hvarigenom Österrike blott afträdde Lombardiet till Frankrike, som i sin ordning öfverlät det till Sardinien. C. utträdde nu ur ministären och afgaf en högtidlig protest mot fredsöfverenskommelsen i Villafranca. Redan 23 jan. 1860 utnämndes han emellertid åter till konseljpresident äfvensom till utrikes-, inrikes- och marinminister. Med fördubblad kraft återupptog han nu arbetet för Italiens enhet. Genom dekretet af 18 mars 1860 förenades Emilien (Parma, Modena och Romagna) och genom dekretet af 22 mars s. å. Toscana med Sardinien. Kejsar Napoleons medgifvande till dessa annekteringar måste Sardinien likväl köpa med afträdelsen af Savojen och Nizza till Frankrike (24 mars 1860). Sommaren s. å. befriade Garibaldi med C:s hemliga understöd Sicilien från bourbonernas välde. Efter att i sept. s. å. hafva besatt Markerna och Umbrien ryckte en sardinisk armé in på neapolitanskt område, och 7 nov. höll konung Viktor Emanuel med Garibaldi vid sin sida sitt intåg i Neapel. Sedan Gaëta kapitulerat 13 febr. 1861, var hela Italien, endast med undantag af Venezien och Patrimonium Sancti Petri (Rom och kringliggande områden), förenadt under Viktor Emanuels spira. 18 febr. 1861 öppnades i Turin det första allmänna italienska parlamentet, och 14 mars s. å. utropades Viktor Emanuel till konung af Italien. C. blef nu det nyupprättade konungariket Italiens förste konseljpresident och utrikesminister. Men öfveransträngning hade undergräft hans hälsa, och efter blott några dagars sjukdom afled han i Turin 6 juni 1861. Vid underrättelsen om den store statsmannens död anlade alla italienska patrioter sorg. I Turin aftäcktes 1873 ett storartadt, af Giovanni Dupré modelleradt monument öfver C.

Cavour-monumentet i Turin.</img>

I Rom restes år 1895 en staty öfver
honom. Hans tal, bref och andra skrifter hafva utgifvits 
under titlarna: Discorsi parlamentari del conte di 
C. (utg. af Massari, 12 vol., 1863-80), Lettere 
edite ed inedite del conte di C. (utg. af Chiala, 6 
vol., 1883-87), Nuove lettere inedite del conte di 
C. (utg. af Mayor, 1895), Nouvelles lettres inédites 
(utg. af Berti, Turin 1889), Diario inedito con note 
autobiografiche (utg. af Berti, 1888) och Scritti del 
conte di C. (utg. af Zanichelli, 2 vol., 1892). Se 
vidare Bianchi, "La politique du comte C. 1852-61, 
lettres inédites avec notes" (Turin 1885), C. 
Nigra, "Le comte de C. et la comtesse de Circourt, 
lettres inédites" (1894), De la Rive, "Le comte de 
C., récits et souvenirs" (1863), Massari, "Biografia 
del conte di C." (1873), Mazade, "Le comte C." 
(1877), Harald Wieselgren, "Cavour, Italiens