handel. - I bukten vid C. tillintetgjorde den nordamerikanske amiralen Dewey l maj 1898 den spanska eskadern under Montojos. Cavling, Henrik, dansk tidningsman, f. 1859 i Köpenhamn, har gjort sig känd som en af Danmarks skickligaste journalister; framför allt ha hans korrespondenser från olika länder åtnjutit mycken popularitet och varit af det största intresse. Under många år medarbetare i Politiken, blef han denna tidnings hufvudredaktör i slutet af 1904, då Edvard Brandes trädde tillbaka. Gentemot Sverige har C. företrädt en mindre sympatisk stämning. I bokform har han utgifvit de stora skildringarna från främmande länder: Det danske Vestindien (1894), Fra Amerika (1897; "Amerika", 1898), Paris (1899; "Paris, världens hufvudstad", 1900), Östen (1901-02) och London (1904-05; öfv. 1905) samt romanen Fra de dybe dale (1894). Cawnpore [kånpö'e]. Se Cawnpur. Cawnpur [kånpö'd], Cawnpore l. Khanpur. 1. Distrikt i brittisk-indiska Nordvästprovinserna, divisionen Allahabad, mellan 26° och 27° n. br. samt mellan Ganges i n. och Jumna i s. C. är genomskuret af Gangeskanalen och Allahabad-Lahorejärnvägen. 6,120 kvkm. 1,259,243 inv. (1901), 206 på 1 kvkm. Det odlade området var 1896-97 298,330 acres. G. producerar hvete, korn, majs, socker, oljeväxter, ris, tobak, bomull, opium, vin och indigo. - 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid högra sidan af Ganges. 197,170 inv. (1901). Stor militärstation, viktig handelsstad och järnvägsknut. Stora bomulls-, ylle- och jutespinnerier samt väfverier, garfverier och kvarnar. I seapoys-upproret vann C. en sorglig ryktbarhet genom stadens belägring af Nana Sahib (6-27 juni 1857) och genom det blodbad denne föröfvade mot de kapitulerande engelsmännen. Cavore [kavåre], stad. Se Cavour. Cavos, Catterino, italiensk-rysk tonsättare, f. 1776 i Venezia, elev af F. Bianchi, skref tolfårig en hyllningskantat vid storhertig Leopolds besök och kom 1797 som dirigent för en italiensk operatrupp till Petersburg, där han inom få år blef kapellmästare vid kejs. operan och 1832 med mycket högt gage direktör för alla kejserliga orkestrar. Död 1840. C. skref en mängd operor för en fransk, en italiensk och en rysk operatrupp, för den senare bl. a. Rusalka (1805), Hjälten Ilja (1806), hvari för första gången ryska folkmelodier bragtes till användning, och Ivan Sussanin (1815), med samma ämne som Glinka sedermera behandlade i "Lifvet för tsaren". Biogr. af Bloch i kejs. teaterns årsbok (1896-97). Cavour [kavör] l. Cavore, stad i italienska prov. Turin (Piemonte), vid Alpernas fot och floden Pellice. 6,817 inv. (1900). Silkesspinneri, linneväfveri, skiffer- och marmorbrott. Cavour [kavör], Camillo Benso di, grefve, italiensk statsman, skaparen af Italiens enhet, f. 10 aug. 1810 i Turin, var ättling af en gammal piemontesisk adelsfamilj. Efter att 1820-26 hafva genomgått militärakademien i Turin, utnämndes han 1826 till underlöjtnant vid den piemontesiska ingenjörkåren; men missnöjd med den i konungariket Sardinien då rådande reaktionen, tog han 1831 afsked ur krigstjänsten. Han egnade sig därefter i mer än ett decennium åt förvaltningen af sin familjs stora egendomar och åt andra ekonomiska företag. Han gjorde under dessa år vidsträckta resor och vistades en lång tid i Frankrike och i England. Med förkärlek studerade han Englands fria samhällsskick och beslöt att efter dess mönster söka reformera förhållandena i Italien.

</img>
Efter sin hemkomst deltog han 1842
i stiftandet af landthushållningssällskapet
(associazione agraria) i Turin, som verkade icke
blott för jordbrukets höjande, utan äfven för
politiska reformer. I förening med Balbo och
andra italienska patrioter grundlade han 1847
tidningen II risorgimento, som kämpade för de
liberala idéerna. I denna tidning skref C. artiklar
rörande utrikespolitiken, i hvilka han uppmanade
Sardiniens regering att bryta med Österrike och att
befria Lombardiet och Venezien från det utländska
oket. Han var också en af dem, som öfvertalade konung
Karl Albert att gifva Sardinien en fri författning,
konstitutionen af 5 mars 1848. C. invaldes af sin
födelsestad, Turin, i deputeradekammaren, där han
blef en af högra centerns ledare. Han inträdde 1850
såsom åkerbruks-, handels- och marinminister i det af
Massimo d'Azeglio bildade kabinettet samt öfvertog i
april 1851 äfven finansministerportföljen, men afgick
redan i maj 1852. Därefter företog han en ny resa
till England och Frankrike. I Paris hade han hemliga
öfverläggningar med prins Louis Napoléon, som han
förstod att vinna för sina storslagna planer. Efter
återkomsten till Turin utnämndes han i nov. 1852 till
konseljpresident, hvarjämte han tillika blef finans-
samt handels- och åkerbruksminister.

Från nov. 1852 ända till sin död ledde C. därefter,
med blott ett enda kortare afbrott, såsom
konseljpresident den sardiniska regeringens
politik. Med glödande hänförelse, orubblig
beslutsamhet och praktisk statsmannaklokhet verkade
han under dessa år för skapandet af ett enadt och
fritt Italien. För att nå detta höga mål tvekade
han ej att stundom använda en macchiavellistisk
förställningskonst. "Må mitt goda namn och rykte gå
förlorade", yttrade han en gång, "lika godt, om blott
ett Italien kan skapas". Till en början gick hans
sträfvan ut på att genom praktiska reformer stärka
konungariket Sardiniens krafter, som blifvit hårdt
medtagna genom det olyckliga kriget med Österrike
1848-49. Medelst en frisinnad handelslagstiftning
och förbättrade kommunikationsanstalter sökte han
höja folkets välstånd. Han genomdref försäljningen
af kyrkogodsen, upphäfde en mängd kloster och
fråntog de religiösa korporationerna deras monopol
på undervisningen. Genom statsinkomsternas ökande
beredde han krigsministern della Marmora tillgångar
att företaga vidtomfattande förbättringar i
krigsväsendet. Men ju mer den sardiniska regeringen
genom en reformvänlig och frisinnad styrelse
tillvann sig förtroende hos det italienska folket,
dess skarpare framträdde motsatsen mellan densamma och
de andra italienska regeringarna. Då det orientaliska
kriget utbröt 1853, stod Sardinien alldeles isoleradt,
men detta afhjälpte