med de liberale unionisternas ledare upptagen i i kabinettet. Nyvalen efter parlamentets upplösning i juli gåfvo hans tredje ministär den öfverväldigande majoriteten af 152 röster. Utrikesministerportföljen bibehöll han själf till 1900, då han öfverlämnade den till sin måg, lord Lansdowne. C:s tredje ministär fick att möta många svåra utrikespolitiska problem, såsom Venezuelakonflikten med Förenta staterna 1895, den armeniska frågan 1895-98, Fashoda-tvisten med Frankrike 1898 och de slitningar med boerrepublikerna i Syd-Afrika, hvilka slutligen kulminerade i det stora boerkriget 1900-02. Efter boerkrigets slut begärde C., hvars hälsa började betänkligt försvagas, sitt afsked 11 juli 1902. Han drog sig då tillbaka till Hatfield, där han sedan länge i sitt kemiska laboratorium sökt förströelse från statsbestyren. Där afled han 22 aug. 1903. - Som statsman vann C. med åren allt större erkännande, äfven utanför det brittiska riket, genom sin vanligen af fasthet och moderation i förening präglade utrikespolitik, hvilken vid flera kritiska tillfällen betryggat Europas fred. Hans politiska vältalighet var synnerligen stor, och i sarkasmens konst egde han få sina likar. Parlamentsprotokollen bevara därpå många prof, som blifvit bevingade ord. Sin konservativa högkyrkliga toryism öfvergaf han aldrig, men var samtidigt nog opportunist för att ej motsätta sig partiets fortgående demokratisering. Af naturvetenskaperna var C. lifligt intresserad, och som kansler för Oxfords universitet från 1869 till sin död gaf han den sitt kraftiga stöd. Jfr Pulling, "The marquess of Salisbury. Life and speeches" (2 bd, 1885), samt biografier af Traill (1891), Aitkin (s. å.) och How (1902). 7. James Edward Hubert Gascoyne-C., 4:e markis af Salisbury, den föregåendes son, politiker, f. 1861, tillhörde som lord Cranborne underhuset 1885-92 och från 1893 till faderns död 1903, deltog som öfverstelöjtnant 1900 i boerkriget och var 1900-03 först i faderns, sedan i Balfours ministär understatssekreterare för utrikesärenden samt är sedan sept. sistnämnda år såsom storsigillbevarare medlem af Balfours rekonstruerade kabinett. I tullfrågan är C. rätt utpräglad frihandlare, men har accepterat Balfours medelvägsprogram. 8. Lord Hugh Richard Heathcote C., den föregåendes broder, politiker, f. 1869, tillhör underhuset sedan 1895 som representant för Greenwich. Han är den mest begåfvade af Salisburys söner och har fått sin politiska utbildning som dennes privatsekreterare. I underhuset har lord Hugh C. gjort sig bemärkt som lysande talare, vare sig han förfäktar sin strängt högkyrkliga åskådning eller med skoningslös skärpa vänder sig mot Chamberlains tullpolitiska planer. V. S-g. Cecilia, Den heliga, orgelns och kyrkomusikens skyddspatronessa, var en förnäm romersk kristinna, som lefde i jungfruligt äktenskap med sin make Valerius och tillika med honom led en kvalfull martyrdöd 230. Hennes graf är återfunnen i Calixtus' katakomber vid Via appia. I 5:e årh. helgades i Rom en kyrka åt hennes minne, och mot slutet af medeltiden blef 22 nov., hennes dödsdag, firad med stora musikfester, Cecilia-fester. Ceciliabilder äro utförda af flera målare och bildhuggare, bl. a. af Carlo Dolci, Rafael, Rubens, Domenichino, Donatello m. fl. Jfr F. Loofs, "Die heilige C." (i "Daheim" 1895). J. Hdr.

Den heliga Cecilia.   Relief af Donatello.</img>

Cecilia, svenska furstinnor. 1. Erik den   heliges
moder.   Hon uppgifves    hafva    varit dotter
till   Blot-Sven och var gift med Jedvard, som f
krönikan kallar en "god     och     rik bonde".

2.     Cecilia Månsdotter, Gustaf I:s moder, 
var dotter till riksrådet Magnus (Måns) Karlsson
till Eka och Sigrid Eskilsdotter (Banér), hvilka
sammanvigdes 15 jan. 1475. Efter Magnus Karlssons
död (1484) ingick hennes moder äktenskap med herr
Nils Eriksson och födde åt honom den sedermera så
ryktbara Kristina Gyllenstierna. C. omtalas såsom en
kvinna af fromt och allvarligt lynne. Som helt ung,
ej öfver nitton år, trädde hon i gifte med riksrådet
Erik Johansson (Vasa) till Rydboholm och fick med
honom fem barn: Gustaf, Magnus, Margareta, Emerentia
och Märta. Jämte de två sistnämnda och många andra
kvinnor af börd fördes hon efter Stockholms blodbad,
under hvilket hennes man och hennes måg föllo för
bilan, till Köpenhamn, där hon dog efter att hafva
utstått en ytterst svår fångenskap i "Blå tornet".

</img>
3.   Cecilia, Gustaf I:s dotter, född 1540.  Hon hade
ett fagert yttre och prisades i ungdomen af en latinsk
skald  för sin  stora skönhet.   När  hon under
festerna med anledning af systern Katarinas förmälning
på   Vadstena   slott   mottagit   svågerns, grefve
Johans  af Ostfriesland,  aftonbesök  i  "frustugan",
gjordes däraf en stor skandal genom brodern Eriks
anstiftan,  hvilket  djupt smärtade  den gamle
fadern, som lät fängsla grefve Johan, men kort före
sin död försonade sig med honom, sedan han aflagt ed
på att intet
brutits mot tukt och ära. C. trädde 1564 i äktenskap
med markgrefve Kristofer af Baden-Rodemachern och
besökte med honom 1565-66 drottning Elisabet i
England, återkom med gemålen 1571 från Rodemachern
till Sverige, där hon kvarstannade till slutet
af 1579.
Markgrefven hade under tiden aflidit på Rodemachern
(1575), hvarefter C. med sina barn öfvergick till
katolicismen. Sedan hennes äldste son 1588

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.