till gripande patos. Oefterhärmlig är C. i att
säga kvickheter; de mest löjliga och barocka ting
eller de spydigaste anmärkningar liksom undslippa
honom alldeles obemärkt, i förbigående. Hemmastadd
i alla slags kretsar, anlade C. likväl gärna
de lägre klassernas synpunkter och hyste stort
deltagande för dessa klasser, stödjande sig på
egna erfarenheter, något som inbragte novellerna
skymftiteln "drängromaner" och deras författare
betyget att ha sökt "sällskap med personer, vida
under honom både i bildningsgrad och sedligt
värde". Personligen anspråkslös, fryntlig och
hjälpsam, var C. allmänt afhållen och med all
sin godmodiga satir en fridsam och stilla natur.
R--n B.
Cedercrantz,
Johan (före adlandet
Malmenius),
ämbetsman, f. 1646 i Strängnäs, tjänstgjorde från 1663
vid livländska generalguvernementet och användes vid
åtskilliga beskickningar i Ryssland (1666) och Polen
(1669). 1670 blef han guvernementssekreterare
på Gottland, 1673 generalguvernementsfiskal
öfver alla drottning Kristinas underhållsländer,
s. å. vice lagman öfver Gottland och Öland,
1674 "hauptman" på förstnämnda ö och 1678,
sedan danskarna intagit densamma, sekreterare
uti expeditionerna vid amiralitets-, kammar- och
reduktionskollegium. Sistnämnda år erhöll han adlig
värdighet. S. å. kallades han till Rom och utnämndes
af drottning Kristina till hennes sekreterare samt
fick uppdrag att bevaka hennes intressen vid svenska
och franska hofven äfvensom vid fredsunderhandlingarna
i Nijmegen (1678-79), där det var fråga om att till
drottningen afträda Sveriges tyska provinser. 1679
blef C. drottningens ståthållare öfver Gottland
och Öland. Men redan året därpå ådrog han sig
drottningens missnöje. Efter hennes död (1689),
då hennes domäner återföllo till kronan, afträdde
C. från ståthållarskapet. På Gottland hade han
varit utsatt för åtskilliga äreröriga beskyllningar
och begärde därför domkapitlets vitsord öfver sitt
förhållande. I nämnda myndighets protokoll berömmes
han såsom en "rättvis och gunstig herre". 1690 blef
han lagman öfver Gottland, men bodde på sina gods i
Skåne. Han dog där 1699 och begrofs i Ströfveltorps
kyrka (ej i Strängnäs). C. var högt värderad
af Karl XI. -- Hans son
Isak, f. 1689, d. 1754,
gick såsom frivillig i holländsk tjänst, deltog
1709 i slaget vid Malplaquet och fick af Fredrik
I 1745 fullmakt som öfverste i hessisk tjänst.
C. J. B.*
Cedercreutz,
Herman, grefve, riksråd, diplomat,
f. 1684, var son af bruksegaren R. Tersmeden, men
upptog sin styffaders, landshöfding Cedercreutz, namn
och fick, när denne 1719 baroniserades, friherrlig
värdighet. Sedan han ett par år auskulterat i
Svea hofrätt, medföljde han grefve Leijonstedt på
dennes beskickning till Berlin, stannade där som
ambassadkavaljer till 1707 och var därefter någon tid
handsekreterare hos prins Alexander Sobieski. 1709
reste han, som konung Stanislaus' budbärare,
från Stralsund till Bender, inträdde i Karl XII:s
fältkansli, där han tjänstgjorde som generalauditör,
och utförde ett par äfventyrliga beskickningar till
Konstantinopel och Adrianopel. Han återkom 1715
till Sverige, blef 1719 krigsråd och 1720 kansliråd
samt var 1722--27 envoyé i Petersburg. 1727 utnämndes
han till statssekreterare vid utrikes expeditionen,
1736 till president i kammarrevisionen
och 1742 till riksråd. C. var en moderat man utan
egentlig partiställning. Han slöt sig i regel
till Arvid Horns politik och räknades sedermera,
efter dennes fall, till mösspartiet. 1743 var
han jämte E. M. von Nolcken svensk fullmäktig vid
fredskongressen i Åbo. För att utverka eftergift i de
ryska fordringarna skref han härifrån ett bref till
kejsarinnan Elisabet, hos hvilken han stod i gunst
sedan sin ministertid i Petersburg. Denna direkta
hänvändning till kejsarinnan ansågs hafva bidragit
till att ryska kabinettet återlämnade Nyland. 1744--45
var C. ånyo i Ryssland såsom svensk ambassadör och
afslöt där 1745 års förbundstraktat mellan Sverige
och Ryssland. 1751 upphöjdes han i grefligt stånd. Död
i Stockholm 1754.
</img>
(L. S.)
Cedergren, Nils, fortifikationsofficer, f. 1752, blef
volontär vid fortifikationen 1767, konduktör 1777,
löjtnant 1783, kapten 1788, major 1790, kommendant
på Tavastehus 1793, öfverstelöjtnant i armén och
generalkvartermästarlöjtnant 1796 samt öfverste i
armén 1802. C. deltog i hela 1788--90 års krig. Från
1803 hade han öfverinseendet öfver strömrensningen
i Finland och blef vid krigets utbrott 1808 chef
för finska arméns fortifikationsfältstat samt, sedan
generalmajor Cronstedt sårats vid Rajola, chef för 4:e
brigaden, med hvilken han deltog bl. a. i striderna
vid Ruona bro, där han förde vänstra flygeln och med
sitt anfall tillbakadref Rajevskij mot Nerroja, och
vid Oravais, där brigaden sammansmälte till hälften,
men det oaktadt sedan bildade arriärgarde under det
nattliga återtåget till Ny-Karleby. C. hade för
sitt välförhållande blifvit riddare af svärdsordens
stora kors och utnämndes 1809 till öfverste och
chef för fortifikationen samt deltog sedermera
uti expeditionen till Västerbotten, hvarunder han
dock synes hafva väl mycket gått Wachtmeisters
ärenden. Om C. till följd däraf eller därför att den
förestående sammanslagningen af fortifikationen och
fältmätningskåren kräfde en yngre kraft ansågs böra
aflägsnas, är ovisst; i aug. 1810 blef han emellertid
tjänstledig och följande år tjänstfri, hvarefter
Tibell utnämndes till chef för ingenjörkåren. C. fick
sedermera sin f. d. chefslön på indragningsstat samt
kvarstod såsom tjänstfri bland öfverstarna på ingenjörkårens
fortifikationsbrigad till 1821. Han dog 1825.
L. W:son M.
Cedergren, Per Vilhelm, marinmålare, f. 17 nov. 1823
i Stockholm, studerade 1844--45 vid konstakademien
och utbildade sig ytterligare genom resor. C. var
verkmästare vid marin-ingenjörsdepartementet
1872--79. Han målade företrädesvis fartyg, med
god teknik och stor sakkännedom. Nationalmuseum
eger af honom Svenska krigsfartyg efter en
sjödrabbning (1861). Död i Spånga 3 okt. 1896.
(G--g N.)
Cedergren, Henrik Tore, telefontekniker, f. 31
dec. 1853 i Stockholm; genomgick 1872--75 teknologiska
institutet och företog därefter för sin
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
