utbildning flera utländska resor. C., som efter sin fader öfvertagit en juveleraraffär i Stockholm, sysselsatte sig först med guldsmedsyrket och med byggnadsverksamhet, men har alltifrån 1883 egnat sig nästan uteslutande åt telefonväsendet.

</img>
Redan 1877 
uppsatte han i Stockholm mellan sin guldsmedsbutik och sin bostad den 
första för praktiskt bruk afsedda telefonledningen i Sverige, och då 
sedermera Bellbolaget, som under ett par års tid efter amerikanskt 
föredöme för synnerligen högt pris tillhandahållit allmänheten telefon, 
icke kunde förmås att sänka sina pris, bildade C. i allmänhetens intresse 
"Allmänna telefonbolaget i Stockholm", 
hvilket konstituerades 13 april 1883. Den storartade 
utveckling detta bolag under hans ledning undergått 
är fullständigt enastående inom telefoniens 
historia och har haft till följd, att detta svenska 
bolag i utlandet alltjämt framhålles såsom ett 
mönster för rationell telefondrift. Genom sin i bolagets 
namn 4 febr. 1888 till regeringen ingifna, men för 
telegrafverkets skull afslagna ansökan att medelst 
ett interurbant telefonnät förbinda Göteborg, Malmö 
och Sundsvall med Stockholmsnätet kan C. äfven 
anses hafva gifvit impulsen till det storartade nät af 
långdistansledningar, som sedermera anlagts af 
staten. En lysande seger för den svenska 
telefonindustrien hembar C., då han år 1900 i en skarp 
konkurrens med de mest framstående utländska 
telefonfirmor lyckades förvärfva koncessionerna för 
uteslutande rätt till telefondrift i Moskva och 
Warschau. C. har i dessa städer tillämpat sin stora 
telefontekniska erfarenhet och skapat anläggningar, 
som angifva höjdpunkten af nutidens telefonteknik. 
Bland C:s många telefontekniska uppfinningar och 
konstruktioner må framhållas konstruktionen (1890) 
af kabeltrummor af cement, försedda med tuber 
för kablarnas framdragande, hvilka trummor sedan 
kommit till vidsträckt användning, bl. a. i Moskva 
och Warschau. Då centralbatterisystemen i 
Amerika läto tala om sig, var C. en bland de förste 
telefontekniker i Europa, som insåg deras stora 
betydelse, och den svenska telefonindustrien har i 
väsentlig grad hans förutseende och energi att tacka 
för att den vid detta kritiska skede höll jämna steg 
med den amerikanska telefonindustrien. Likaså var 
C. den förste, som på telefonanläggningar med 
centralbatteri tillämpade det s. k. fördelningssystemet, 
hvarigenom en anropande abonnent alltid kommer 
till en ledig telefonist. Den icke minst betydelsefulla 
delen af C:s verksamhet är att han inom 
telefontekniken bildat en verklig skola af svenska 
telefoningenjörer, hvilka både inom och utom 
Sverige arbeta i telefonindustriens tjänst.  Se vidare 
Telefon.
   Alfr. E--m.

Cederharts, farm., ett välluktande harts, som i 
ringa mängd utsipprar från cederns stam. I forntiden 
lär det hafva användts vid balsamering.
   O. T. S. 

Cederhielm, friherrlig ätt, härstammande från en 
bonde Olof, hvilken 1615 från norra Jylland 
inflyttade till Sverige. Olofs son, Johan Olofsson, 
f. 1582, d. 1657 som borgmästare i Sala, 
var tretton gånger riksdagsman. Tvenne söner till 
honom, hvilka efter modern togo sig namnet Palm, 
blefvo adlade, den ene 1682 med namnet Gyllenpalm, 
den andre 1686 med namnet C. Den 
sistnämnde, Germund C., f. 1635, d. 1719 som 
f. d. landshöfding i Skaraborgs län, upphöjdes i 
friherrligt stånd 1718.

1.  Germund C., son af landshöfdingen 
Germund C., f. 1661, blef 1681 häradshöfding i 
Hanekinds med flera härads domsaga i Östergötland, 1699 
assessor i Svea hofrätt och 1704 lagman, först i 
Närke och några år senare i Östergötland. 1702 
kallades C. till medlem af den stora lagkommissionen 
och tog en verksam del i dess arbeten till 1716. 
Vid sidan af dessa uppdrag erhöll han 1706 
förtroendet att leda den unge holsteinske hertigen Karl 
Fredriks uppfostran och förtfor därmed ända till 
dennes myndighetsförklaring 1716. S. å. utnämndes 
C. till landshöfding i Södermanland. Under 
de ryska härjningarna på svenska kusten 1719 
visade G. sig icke fullt vuxen denna post; han synes 
alldeles hafva saknat förmåga att samla och leda 
de allmogeskaror, som ville deltaga i provinsens 
försvar, och ådrog sig på grund häraf ett strängt bannebref 
från regeringen. 1723 utnämndes C. till 
president i Göta hofrätt och återgick därmed till 
domarämbetet, för hvilket han på grund af insikter och 
oväld bättre passade. Vid riksdagen s. å. var C. 
ordförande i ständernas kommission öfver 
stämplingarna i bondeståndet, och 1725-27 deltog han 
såsom ordförande i den västra finska kommissionens 
välsignelsebringande och energiska arbete med att 
ordna förvaltningen och befordra landskulturen i 
Finland efter den förödelse, som öfvergått denna 
landsdel under den stora ofreden. C. afled 1741.

</img>
2.  Josias C., den föregåendes broder, riksråd, 
f. 1673, ingick 1700 i kansliet, där han vann sin 
utbildning såsom ämbetsman under ledning af Piper 
och Hermelin och raskt befordrades från den ena sekreterarposten till 
den andra. Från 1702 följde han Karl XII:s fältkansli under dennes 
krigståg i Polen och Sachsen samt användes därunder äfven för tillfälliga 
diplomatiska uppdrag. Det viktigaste af dessa var hans beskickning 
till Dresden för att öfvervaka uppfyllandet från konung Augusts sida af 
fredsvillkoren i Altranstädt. C. var äfven med 
under fälttåget mot Ryssland, blef tillfångatagen vid 
Poltava och måste vid sidan af sin förman Piper 
gå med i tsarens triumftåg vid hans återkomst till 
Moskva. Med undantag för några månader, under 
hvilka C. på hedersord att återvända fick resa till 
Sverige för att framföra tsarens anbud om fångarnas 
utväxling, förblef C. i rysk fångenskap ända till 
fredsslutet och återkom till Sverige först 1722. 
Under den långa vistelsen i Ryssland hade han 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.