partikampen på mösspartiets sida och vann redan vid sin
första riksdag, 1760-62, sådant anseende, att han
under senare delen af densamma insattes i sekreta
utskottet och valdes till fullmäktig i ständernas
kontor. Denna framgång förledde honom att i början af
följande riksdag på riddarhuset väcka förslag om en
revision af grundlagarna, hvilket väckte sådan ovilja,
att C. skyndsamt måste återtaga detsamma och anhålla
om adelns öfverseende. Denna episod syntes i början
ej skada hans parlamentariska bana; han tillhörde
äfven denna gång sekreta utskottet, deltog med ifver
i hattrådets störtande och insattes bland mössornas
bästa krafter i den nyskapade tulldirektionen. Ehuru
själf ordförande i ständernas kontor, gaf han uppslag
till räfsten med denna myndighet och dess upphäfvande
såsom särskildt ämbetsverk. C. var emellertid alltför
mycket "vilde" till sin natur för att följa ett parti
i alla skiften och stöttes väl också tillbaka af de
demokratiska tendenser, som det segrande mösspartiet
förfäktade. Han började under riksdagens senare del
att skilja sig från mössorna i viktiga frågor, och då
han slutligen med vanlig skärpa bestred tillsättandet
af kommissionen öfver hoffmanska upproret såsom
ett afsteg från partiets principer, ansågs han
fullständigt hafva brutit med sitt gamla parti. Detta
affall gaf luft åt den förbittring, som hans hvassa
tunga väckt både hos vänner och fiender, och han blef
i juni 1766 af adeln utesluten från riddarhuset för
den innevarande och den följande riksdagen. De ofrälse
stånden nöjde sig ej härmed, utan beslöto, att C. till
straff för sitt memorial om grundlagarnas förbättring
skulle för all framtid uteslutas från riksdagarna och
från befattningar i rikets tjänst, och trots adelns
protester afgick en ständernas skrifvelse härom till
k. m:t. C:s statsmannabana syntes för alltid bruten,
och han drog sig tillbaka till privatlifvet för att
egna sig åt studier, författarskap och skötseln af
sina stora egendomar, som han visste att göra till
verkliga mönstergårdar. Vid 1771-72 års riksdag
infann sig C. ånyo på riddarhuset, utan afseende
på de ofrälse ståndens förra beslut, men uppträdde
något mera försiktigt än förr och spelade ej heller
samma roll. Han synes hafva hälsat revolutionen
med tillfredsställelse såsom en räddning från
den demokratiska yran; men varm vän af friheten,
vågade han dock redan strax efter statshvälfningen på
riddarhuset försvara ständernas konstitutionella rätt
att fastställa tid för bevillningen. Vid 1778-79
års riksdag tillhörde C. den nybildade adliga
oppositionen, och i dec. 1779 utgaf han, i början
anonymt, den första egentliga oppositionstidningen
efter revolutionen, "Sanning och nöje". Tidningen,
som skarpt kritiserade hela regeringssystemet
och med bitterhet och ironi anföll dess ledande
män, Liljencrants och bröderna Scheffer, vann
stor spridning och bidrog i väsentlig grad till
tryckfrihetens inskränkande genom förordningen
i maj 1780. C. fann för godt att nedlägga sin
tidning i juni s. å. Vid 1786 års riksdag ansågs
C. af oppositionen icke längre pålitlig, emedan
han närmat sig konungen. Han hoppades nu blifva
Liljencrants' efterträdare såsom finansminister
och lär hafva rekommenderats härtill af Armfelt
och Schröderheim. Gustaf III valde Ruuth i stället,
men C. fick såsom ersättning en sorts hedersplats i
kommerskollegium med titeln kommerseråd och
tjänstgöring efter behag, dock utan lön, och lär i
det följande hafva rådfrågats i ekonomiska ärenden
på grund af sina erkända insikter därutinnan. Han
afled 20 dec. 1795. Enligt hans förordnande skulle
den största af hans egendomar, Segersjö i Närke,
såsom fideikommiss tillfalla hans dotterson Josias
Montgomery och dennes manlige afkomlingar med
förpliktelse för fideikommissarien och dennes
äldste son att jämte eget släktnamn bära namnet
Cederhielm. Af C:s skrifter i politiska och ekonomiska
ämnen är den mest bekanta hans ungdomsskrift:
Tankar om spannemåls brist och dyrhet (1757). Jfr
O. Levertin, "En aristokratisk tidningsskrifvare och
hans familj" (i "Svenska gestalter", 2:a uppl. 1904).
</img>
5. Germund Ludvig C., grefve, den förstnämndes
sonsons son, f. 8 april 1755 i Jönköping. Han
anställdes 1770 vid lifdrabantkåren, åtföljde
1774 öfverste Kaulbars på dennes beskickning till
Petersburg och ingick s. å. som kornett vid lätta
dragonkåren (nuv. lifgardet till häst). Från 1776
företog han vidsträckta resor på kontinenten,
under hvilka han genom konungens rekommendation
öfverallt fick tillträde vid hofven och i de högre
sällskapskretsarna. 1778 erhöll han anställning
i fransk krigstjänst och hade vid sin återkomst
till Sverige 1781 avancerat till öfverste i franska
armén. Hemma befordrades han nu till stabskapten,
anställdes 1783 såsom attaché vid beskickningen i
Paris och tillhörde Gustaf III:s svit vid dennes
besök i den franska hufvudstaden följande år. Sedan
han 1784 ånyo återvändt till Stockholm, tillhörde
C. konungens närmare umgänge och utnämndes i början af
år 1789 till förste major vid lätta dragonerna. Harmen
öfver den nya statskuppen i februari s. å. förmådde
honom dock att taga afsked från krigstjänsten och
draga sig tillbaka från hofvet. De följande åren
tillbragte han dels på resor, dels i Stockholm och
dels på sina egendomar i Östergötland, åt hvilkas
förskönande han egnade mycken omsorg. 1809, efter
statshvälfningen, erbjöds honom ministerposten i
Paris, hvilket anbud han dock afböjde. 1811 blef han
öfverstekammarjunkare. 1812-15 var C. guvernör för
arfprinsen Oskar, 1814 blef han en af rikets herrar och
1822 grefve, men tog som sådan aldrig introduktion
på riddarhuset. Han dog 8 febr. 1841. Med honom
utslocknade ätten. - C. stod på höjden af sin tids
bildning och efterlämnade minnet af en ovanligt älskvärd
och ädel personlighet. Han egde en stor boksamling och
en betydlig mängd handskrifter, hvilka senare han
testamenterade till Uppsala universitets bibliotek.
L. S.
Cederhielm, Montgomery-. Se Montgomery-Cederhielm.
Cederholm, Axel Fredrik, skådespelare,
konstdilettant, f. 29 sept. 1780 i Stockholm, aktör
vid operan och dramatiska teatern 1800-20, lär
hafva varit "af naturen rikt utrustad, med skön,
reslig gestalt och manlig, välljudande stämma" samt
