i verksamhet, upplösas granula (fig. 3,2) och öfvergå
till droppar (fig. 3,3), som afskiljas ur cellen
och bilda munspotten. - Cellkroppens organiserade
delar åter uppträda bl. a. antingen under formen af
fina trådbildningar, som genomsätta cellkroppen i
olika riktningar, s. k.
filarsubstans (fig. l,6),
eller ock såsom hinnor eller membraner på ytan
af cellkroppen. Därjämte påträffar man, om också
kanhända icke i alla, så dock i det större antalet
cellslag, inom cellkroppens mera centrala delar
utomordentligt små och på ett speciellt sätt färgbara
kornbildningar, s. k.
centralkroppar l.
centrosomer
(fig. 1,4), hvilka synas utgöra synnerligen
viktiga angreppspunkter i cellen för egendomliga
rörelsefenomen. De radierande strålningar, som ofta
synas utgå från centrosomerna, har man närmast velat
jämföra eller jämställa med elektriska kraftlinjer
eller trajektorier. På allra sista tiden har man
slutligen i djurcellkroppen hos celler af högre
fysiologisk dignitet, såsom hos körtelceller,
nervceller m. fl., upptäckt egendomliga nätverk af
korniga trådar, som kunna under vissa faser af cellens
verksamhet öfvergå i flytande tillstånd och därvid
te sig såsom nätverk af kanaler. Efter hvad det vill
synas, stå dessa nätverk, som benämnas
trofospongier,
i cellämnesomsättningens tjänst. Cellkroppen företer
således en särdeles komplicerad byggnad. - Till hvad
här sagts om cellkroppens organiserade delar bör
dock fogas, att alla de morfologiska element, som
man med hittills tillgängliga histologisk-tekniska
hjälpmedel lyckats i djurcellen uppdaga, tillkomma
endast den inskränkta digniteten af arbetsstrukturer,
af funktionella strukturer. Uppträder hos en cell det
motsvarande funktionstillståndet endast periodiskt
eller sporadiskt, se vi de motsvarande strukturerna
uppdyka för att vid detta tillstånds slut åter
försvinna. Ingen af de nämnda strukturerna kan göra
anspråk på att betraktas som vitala strukturer. De
materiella betingelserna för en cells lefvande
tillstånd äro oss ännu fördolda. Hvad cellforskningen
hittills kunnat uppdaga utgör endast det morfologiska
substratet för en del af cellens förrättningar.
Undersöker man emellertid cellkroppen något närmare,
kan man mer eller mindre tydligt särskilja tvenne
hufvudzoner i densamma, nämligen dels den ytligaste
delen, som utmärker sig genom rikedom på filarsubstans
och fattigdom på granula och droppar (fig. 1),
dels den centrala delen, som karakteriseras genom
närvaron af cellkärna, centralkroppar, trofospongier
och stora mängder af granula och droppar. Då
cellkärnans beståndsdelar bl. a. tyckas utgöra de
cellsubstanser, som förmedla syrsättningen eller
oxidationen af de af cellen upptagna näringsämnena och
sålunda utgöra cellens hufvudsakliga energikälla,
då trofospongierna säkerligen bilda speciella
organ för cellens ämnesomsättning och närvaron af
korn- och droppbildningar inom cellen är uttryck
för substantiella förändringar, så framgår af en
sammanställning af dessa sakförhållanden, att den
på korn- och droppbildningar rika (centrala) och
kärnförande delen af cellkroppen måste anses utgöra
den egentliga härden för cellens ämnesomsättning. Man
anser numera, att alla kemiska processer af större
betydelse förlöpa ej i de djuriska väfnadssafterna,
utan i cellerna, hvilka således måste betraktas såsom
organismens egentliga
kemiska verkstäder. Inom den enskilda cellen försiggå
de kemiska procedurerna närmast i cellens centrala
delar. De perifera delarna åter hafva mera formativa
egenskaper. Allteftersom nämligen dessa ytdelar af
cellen specialisera sig i en eller annan riktning,
uppstår ett flertal af de olika cellslagen med sina
gifna säregna karaktärer. Det är härvid närmast
vid ytdelarnas filarsubstans, som utvecklingen
af de speciella karaktärerna är bunden. Skall
t. ex. en muskelcell komma till stånd ur en ännu
indifferent cell, sker detta närmast därigenom,
att cellens ytliga filarsubstans omformar sig
till långt utdragna och parallellt med hvarandra
förlöpande trådar, s. k.
muskel-fibriller, hvilka
ega förmåga att förkorta sig, att kontrahera sig,
och därför också benämnas
kontraktila fibriller.
Fig. 4.</img>
Vid
utvecklingen af dessa fibriller (fig. 4) blir cellen
i sin helhet långt,
trådlikt utdragen, hvilken form ju också bäst lämpar
sig för muskelcellens dragande betydelse (infogad
t. ex. mellan tvenne skelettdelar). Det är dessa
kontraktila fibriller, som förläna muskelcellen dess
mest dominerande både fysiologiska och morfologiska
egenskaper. - Skall en nervcell utveckla sig ur
en indifferent cell, omformar sig filarsubstansen
inom cellens ytlager till äfvenledes långt utdragna
trådar, s. k. nervfibriller l. neurofibriller, som
hafva förmåga att leda en retning från ett ställe af
kroppen till ett annat (fig. 5).
Fig. 5.</img>
När nervfibrillerna
komma till utveckling, utskjuter cellkroppen ett
större eller mindre antal utskott, genom hvilka
nervfibrillerna löpa. Ett af dessa utskott når
slutligen en alldeles
utomordentligt lång utsträckning och ingår i
bildandet af kroppens nerver. (Man är oviss om,
huruvida dessa långa nervutskott tillhöra enbart
den förgrenade cellen eller om den utvecklar
sig äfven med tillhjälp af andra celler.) Sådana
långa utskott kunna t. ex. sträcka sig från huden
genom nerverna in i ryggmärgen, där de öfvergå
i motsvarande cellkroppar, eller från hjärnan
ned i ryggmärgens nedersta ända. Nervfibrillerna
komma på grund af sina egenskaper att tjäna såsom
djurkroppens telegraftrådar, som öfverföra intryck
från en station till en annan. - Skall stödjande
väfnad utveckla sig, är det återigen filarsubstansen
i den ännu indifferenta cellens ytlager, som omformar
sig till de limgifvande l. kollagena fibriller,
som utgöra en af de väsentligaste delarna af all
stödjande väfnad i kroppen, det må gälla bindväf,
broskväf eller benväf. Vid utvecklingen af dessa
fibriller stanna de ej kvar inom cellens område, utan
skjuta sig, hopade till gröfre eller finare buntar,
in emellan cellerna, öfvergående i en mellansubstans
l. intercellularsubstans mellan cellerna, som
skjuter dessa i sär från hvarandra. Härigenom
erhåller all stödjeväfnad eller, såsom den kallas,
bindesubstansväfnad (se d. o.) en alldeles
