säregen prägel. - Cellkroppens centrala delar bilda således härden för cellens ämnesomsättning, under det att filarsubstansen inom cellkroppens perifera område genom sin olika specialisering kommer att i väsentlig grad bestämma cellens särställning, fysiologiska uppgift och allmänna morfologiska karaktärer. De lifsyttringar cellen företer kunna vara af olika natur. Så kan cellen visa rörelsefenomen, som bland annat bestå däri, att cellen på ett ställe af sitt omfång utskjuter ett kortare eller längre utskott, under det att samtidigt ett förut bildadt utskott så att säga sjunker tillbaka i cellkroppen. Genom att dessa utskott fästa sig vid något underlag eller tränga sig in i någon trång passage, kan cellen ställförflytta sig. En dylik fortskridande cellformförändring, som därjämte kan tjäna till att uppfånga utanför cellen liggande kroppar, är bekant från en del encelliga djur, t. ex. ameborna, och benämnes därför också ameboid rörelse. Det är särskildt de färglösa blodcellerna, som hos de högre djuren besitta dylika egenskaper, i följd hvaraf de såsom vandringsceller kunna tränga ut genom blod- och lymfkärlens väggar och därifrån ställförflytta sig inom kroppens skilda väfnader. Vid inflammatoriskt retade ställen af kroppen tillströmma massor af dylika celler och bilda därvid varets hufvudsakliga innehåll. - Den lefvande cellen företer vidare den egenskapen att på ett för de olika cellslagen speciellt och konstant sätt reagera för tillförd retning. Retar man t. ex. en muskelcell med elektricitet eller med mekaniska eller kemiska retmedel, svarar muskelcellen för dessa skilda slag af retningar alltid på ett och samma sätt, nämligen genom kontraktion, förkortning af sina kontraktila fibriller. Retar man en körtelcell med olika slag af retmedel, svarar denna cell städse på ett och samma sätt, nämligen genom en ymnig omsättning af sina cellkroppsgranula till droppar (jfr fig. 2 och 3), som afskiljas ur cellen och bilda körtelns sekret (t. ex. saliven från spottkörtlarna i munhålan). Man benämner denna cellens grundegenskap, som har sin betingelse i cellens speciella byggnad, cellens specifika energi. - Cellen har äfven förmåga att föröka sig. Detta kan ske på olika sätt. Hos de högre djurens celler sker det i regel genom delning af den enkla cellen till två nya celler. Den vanligaste formen för denna delning erbjuder högst underbara fenomen. I fig. 6 a-k äro de viktigaste faserna i något förenklad form återgifna. I fig. 6a är en cell återgifven i "hvilande" tillstånd; kärnan med ett kromatinnät och en kärnkropp; vid l en centrosom, liggande i närheten af kärnan. Fig. 6b visar de inledande förändringarna i cellens utseende vid cellens delning. Centrosomen har delat sig till två centralkroppar, som ännu ligga tätt bredvid hvarandra; och kärnans kromatinnätverk har börjat förtäta och omforma sig till, i detta fall, 4 tjocka slingriga stafformiga bildningar. Samtidigt har kärnkroppen försvunnit, i det att den sannolikt gått upp i bildningen af stafvarna. I fig. 6c har kärnans kromatin fullständigt omsatt sig till 4 böjda stafvar, s. k. kromosomer, och centralkropparna aflägsna sig från hvarandra. Samtidigt framträder med tilltagande tydlighet en strålformig, trajektoriell omordning af protoplasman i centrosomernas närmaste omgifning. I fig. 6d har kärnmembranen försvunnit och kärnan därmed upphört att existera som en blåsformig bildning i cellen. Kromosomerna, som därvid komma att ligga fritt i cellkroppen, hafva förtjockats och förkortats och tendera till att anordna sig i midtplanet mellan de båda periferiskt förskjutna centralkropparna. I fig. 6e hafva kromosomerna intagit midtplanet mellan de båda centralkropparna. Man benämner nu de områden af cellkroppen, som intagas af centrosomerna, cellens poler och det plan mellan dessa, dit kromosomerna förflyttats, cellkroppens ekvator.

Fig. 6.</img>

I nästa stadium,
fig. 6 f, som är af alldeles särskildt grundviktig
betydelse för vår förståelse af 
celldelningens egentliga innebörd, delar sig hvar och
en af de 4 kromosomerna utefter längden i tvenne
kvantitativt fullkomligt lika hälfter. I nästa fas,
fig. 6g, har cellkroppen dragit ut sig något på
längden, från pol till pol; och de ursprungliga
4 kromosomernas skilda hälfter vika af mot hvar
sin pol. Nästa skede, fig. 6h, visar huru de olika
kromosomhälfterna äro stadda på vandring mot de båda
polerna, den ena hälften mot den ena polen, den andra
hälften mot den andra polen; och samtidigt företer
cellkroppen en lätt insnörning i ekvatorialplanet. I
fig. 6i har insnörningen i nämnda plan skurit så
djupt, att tvenne alldeles lika cellkroppar uppstått
ur den ursprungliga enkla. Inom hvar och en af de båda
nya cellkropparna omgifva sig kromosomhälfterna med en
kärnmembran. I fig. 6k slutligen ligga tvenne celler
bredvid hvarandra, hvilka utgöra precis hälften af den
ursprungliga cell, genom hvars delning de hafva kommit
till stånd. Dessa cellers kärnkromatin återgår från
kromosomer till kromatinnät. - Sedan celldelningen
är