tragedien Orpheus och Eurydice, som 1687 uppfördes af Lejonkulans sällskap i Stockholm, samt en Comedia de Disa, som gafs af studenter s. å. vid distingen i Uppsala. Jfr H. Schück, "Bidrag till kännedomen om 1600-talets dramatik" (1892, i Samlaren, jämte aftryck af "Disa"), och P. Nodermann, "J. Celsius. Tragedien om Orpheus och Eurydice med inledning och textkritiska anmärkningar" (1901). (K. W-g.)

</img>
4.  Anders C., den föregåendes brorson, astronom, 
f. 27 nov. 1701 i Uppsala, tog filosofiska 
graden 1728, kallades till docent i matematik 1729 
och utnämndes 1730 till astronomie professor. 
Två år därefter företog han en utländsk 
resa, som varade i fem år. Hufvudändamålet var 
att grundligt studera mera framstående 
observatorier i Europa. Utomlands väckte han 
först uppseende genom sina i Nürnberg (1733) 
utgifna CCCXVI observationes de lumine boreali ab 1716 usque ad 1732 in Suecia habitæ 
(iakttagelser öfver norrsken i Sverige). I Rom, 
där påfven åt honom upplät sitt stora galleri på 
Monte Cavallo, anställde han optiska experiment 
och utrönte bl. a., att månens sken i nedan är 8 
gånger svagare än fullmånens, att solen har ett 
320,000 gånger starkare sken än månen och att 
den på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger 
starkare ljus än vid synranden. I Paris deltog han 
i en tvist, som då lifligt sysselsatte de lärde, 
nämligen angående jordens figur. Somliga trodde med 
Newton, att jorden vore platt vid polerna, andra 
med Cassini tänkte sig den som en sfäroid. Enligt 
C:s råd anställde man samtidigt två gradmätningar, 
en i polartrakterna och en på en sydligare bredd, 
nämligen i Frankrike, under Picard. C. deltog själf 
i den ena, den lapska, för hvilken Maupertuis stod 
i spetsen. Genom dessa undersökningar utröntes, 
att Newtons åsikt öfverensstämde med observationerna, 
enär en breddgrad visade sig längre vid 
den lapska än vid den franska gradmätningen. 
Efter sin återkomst till Uppsala yrkade C. på 
uppbyggandet af ett observatorium därstädes. Medel 
anslogos, och Uppsala observatorium, det första i 
Sverige, blef färdigt 1742. C. fortsatte nu med 
ifver sina observationer, genom hvilka han spridde 
nytt ljus öfver läran om planeternas gång, 
kometerna, stjärnornas aberration, ljusets brytning i 
atmosfären m. m. Öfver magnetens missvisning, 
dennas dagliga förändring och den s. k. inklinationen, 
gjorde han omkr. 6,000 iakttagelser, och 
från 1729 meddelade han en serie meteorologiska 
observationer. Tyngdkraftens olikhet i Uppsala och 
i London bestämde han genom ett af Graham i 
London förfärdigadt pendelur. På grund af C:s 
framställning var det ock som k. m:ts skrifvelse af 
30 jan. 1739 angående kalenderns förbättring utkom. 
C. var äfven bland de förste, som fäste 
uppmärksamheten på den s. k. landhöjningen (se d. o.), 
som vid denna tid ansågs bero af en vattenminskning. 
Tillsammans med sin svåger Hjorter upptäckte han 
norrskenets inverkan på magnetnålen. Genom 
samtidiga observationer af C. i Uppsala samt Canton 
och Graham i London konstaterades, att de stora 
magnetiska störingarna inträffa samtidigt på långt 
från hvarandra aflägsna orter. Nu är hans namn 
mest förbundet med den af honom föreslagna 
100-gradiga termometern (se Termometer), som i 
våra dagar är den för vetenskapliga ändamål 
öfver allt använda, ehuru den skilde sig från 
den nu brukliga däruti, att graderna räknades 
nedåt från kokpunkten, hvilken C. kallade 0°, 
till vattnets fryspunkt, hvilken han benämnde 
100°. 1739 blef C. ledamot af Vetenskapsakademien. 
1725--44 var han sekreterare i 
Vetenskapssocieteten i Uppsala. Död 25 april 1744. -- 
De viktigaste af hans många skrifter äro Arithmetica 
eller räknekonst (1727), Nova methodus distantiam 
solis a terra determinandi (1730), Tankar om 
kometernes igenkomst (1735), Bref om jordens figur 
(1736) och Memorial om calendarii förbättrande 
hvad påskens rätta firande angår (1738). I 
Vetenskapsakademiens handlingar och Vetenskapssocietetens 
"Acta" finnes af honom en mängd uppsatser. 
Därjämte utgaf han almanackor för åren 1728--37, 
1740, 1741 och 1743--45. -- Vetenskapssocieteten 
i Uppsala firade 1901 C:s 200-årsminne, med tal af 
Hildebrandsson (tr. s. å. i Nord. tidskr.).    (A. N-r.) 

</img>
5.  Olof C. d. y., den föregåendes kusin, son 
till Olof C. d. ä., präst, häfdatecknare, f. 1716 i 
Uppsala, blef 1740 filos. magister, 1742 docent i 
lärdomshistoria, 1744 vice bibliotekarie och 1747 professor i historia 
vid nämnda stads universitet. Sedan han låtit prästviga sig, utnämndes 
han 1752 till teol. doktor samt kallades 1753 till kyrkoherde i Kungsholms 
och 1760 i Jakobs och Johannes' församling i Stockholm. 1774 blef han 
kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen därstädes (pastor primarius) samt 
befordrades 1777 till biskop i Lund. Död 
därstädes 15 febr. 1794. År 1756 fick han adliga 
rättigheter; hans barn antogo namnet von Celse. 
-- C. utöfvade en betydande verksamhet såsom 
skriftställare. Hans ungdomstragedi Ingeborg, 
författad redan under studentåren (1737), efter 
Corneilles mönster, röjer vittra anlag, som hans följande 
verksamhet ej lät komma till utveckling. En stor 
hjältedikt, Gustaf Vasa, sju sånger (1774), är svag, 
och detsamma gäller om några psalmer och 
öfversättningar på alexandriner från klassiska författare. 
Såsom talare hade C. stort anseende, vare sig det 
gällde vältalighet i den akademiska stilen eller 
politisk talarkonst. Flera af hans åminnelsetal äro 
tryckta, däraf åtskilliga i Vetenskapsakademiens 
handlingar. 1742 utgaf C. månadsskriften 
"Tidningar om the lärdas arbeten", som innehöll 
anmälningar af nya verk. 1745 utgaf han bibliothecæ 
upsaliensis historia, ett arbete, som i mycket var ett 
hastverk, men länge förblef det enda i sitt slag. C:s 
litterära och vetenskapliga verksamhet egnades dock