1407
Celsing-Celsius
1408
synodalia veteris ecclesiæ sveogothicæ. l k. biblioteket
finnas af C. gjorda storartade samlingar till svensk
litteraturhistoria, biografi och bibliografi. Ehd.*
Celsing, svensk adlig ätt, härstammande från
kyrkoherden i Högby socken af Linköpings stift Andreas
Petri Normelander, f. 1599, d. 1657, hvilkens söner
kallade sig C. Den yngre af dessa, Peter C., var
fader till hofkansleren Gustaf C., som 1718 adlades
med bibehållande af namnet och hvars äldste son,
Gustaf C., blef friherre 1778, men själf slöt denna
gren af ätten.
1.
Gustaf C., ämbetsman, f. 1679,
blef 1707 auditör vid öfverste Hjelms dragoner
och följde den svenska armén genom Polen och
Ryssland till Bender. 1709 förflyttades
han där till kansliet och sändes s. å.
som kommissionssekreterare till Konstantinopel för
att lära sig turkiska och göra sig underrättad
om förhållandena därstädes. Kort efter
händelserna vid Pruthströmmen (1711), där
tsar Peter lyckligen undgick turkisk fångenskap,
uppsatte C. på turkiska en berättelse om storvesirens
förräderi, trängde sig i muselmansk dräkt in bland
janitsjarvakten och framräckte skrifvelsen
till sultanen, när denne en fredagsmorgon red till
moskén. Han greps på fläcken och antvardades åt
skarp-rättaren, men frigafs efter några dagar.
(Denna episod är behandlad af Heidenstam i
berättelsen "Gustaf Celsing" i "Karolinerna",
II, 1898). C., hvilken sedermera (1713) deltog
i kalabaliken i Bender, befordrades 1714 till
registrator i kansliet, blef 1718 justitiarie i
flottan, 1720 k. sekreterare, 1728 kansliråd och 1739
utrikes statssekreterare. 1718 blef han adlad.
1743 tog han afsked från statssekreterarämbetet
och erhöll då titel af hofkansler. Död s. å.
(H. B-n.)
2.
Ulrik C., den föregåendes son, diplomat,
orientalist, f. 1731, d. 1805, utnämndes 1756
till kommissionssekreterare i Konstantinopel,
dit han, efter att sedan 1758 hafva tjänstgjort i
presidentkontoret, återvände 1760. 1770 blef C.
envoyé i Konstantinopel, återkallades 1779 till
Sverige, utnämndes 1782 till envoyé vid kursachsiska
hofvet och var 1786-89 minister i Wien. Under sin
vistelse i Turkiets hufvudstad riktade han
betydligt den samling af arabiska, persiska
och turkiska handskrifter, hvilken grundlagts af
hans fader och hans broder (friherre
Gustaf C.,
f. 1723, d. 1789 som president i kommerskollegium),
och genom testamente öfverlämnade han denna samling
till Uppsala universitets bibliotek. Gustaf C.
var länge envoyé i Konstantinopel. Hans depescher
och riksdagsberättelser innehålla värdefulla
upplysningar om Turkiet.
Celsius, svensk släkt, härstammande från kyrkoherden
i Alfta och Ofvanåkers församlingar i Hälsingland
Nikolaus Magni Travillagæus, f. 1577, d. 1658. Dennes
son
Magnus, hvilken först kallade sig Helsingius,
sedan Metagrius, antog vid sin magisterpromotion
(1649) namnet C. (af lat.
celsus, hög), ett slags
latinisering af Högen, Ofvanåkers prästgård. Hans
sonsöner blefvo 1756 adlade med namnet
von
Celse. Denna ätt utdog 1838. Se E. Lewenhaupt, "Ur
en lärd Uplandssläkts historia" (i "Från upländsk
bygd", 1899).
1.
Magnus C., matematiker, fornforskare, f. 1621,
blef 1641 student och 1649 filos. magister i Uppsala,
1656 rektor vid katedralskolan i nämnda stad, 1663
akademiadjunkt i filosofi, 1665 e. o.
professor, 1666 assessor i antikvitetskollegium och
1668 professor i matematik vid Uppsala universitet
samt 1677 tillika kyrkoherde i Gamla Uppsala. Död
1679. - C. uppfann och förfärdigade själf flera
för hans matematiska och astronomiska studier
nödiga instrument. Stort namn i den lärda världen
förvärfvade han därigenom att han 1675 lyckades
dechiffrera de s. k. hälsingerunorna, hvilka han
beskref i afhandlingen
De runis helsingicis (hvars
tryckning påbörjades 1677, men afbröts genom hans död,
sedan blott några ark blifvit färdiga) samt i hans
af sonen Olof utgifna båda tal
De runis helsingicæ
oratio (1707) och
Oreades helsingicæ (1710; urspr,
tal vid rektorsombytet 1675). Därjämte ombesörjde
han almanackor för åren 1658-61 och
Computus
ecclesiasticus (1664-73, ånyo utg. 1689 af sonen
Nils C., hvilken dog 1724 som professor i matematik
i Uppsala). C. sysselsatte sig dessutom med poesi,
måleri, bildhuggeri och bildskärarkonst.
</img>
2. Olof C. d. ä., den föregåendes son,
polyhistor, f. 19 juli 1670, blef 1694 filos.
magister, 1699 adjunkt i filosofi vid Uppsala
universitet, 1703 professor i grekiska och
1715 professor i österländska språk. 1707 fick han
kyrkoherdebeställningen i Börje, hvilken han innehade
jämte sin professur. 1719 blef han teol. doktor, 1727
teol. professor och 1736 domprost i Uppsala. Död 24
juni 1756. C. var en bland de förste, som kallades
till ledamöter i det 1719 stiftade samfund, hvilket
sedermera fick namnet Vetenskapssocieteten i Uppsala,
liksom ock i Vetenskapsakademien (1739). Under
en af Karl XI bekostad utländsk resa (1696-98),
hvilken hade Arabien till ursprungligt mål, men
fick sin slutpunkt i Italien, skaffade sig C. stora
insikter i de österländska språken, hvilka voro hans
hufvudämnen. Under ett åt oafbruten arbetsamhet egnadt
långt lif förvärfvade han sig en omfattande kännedom
äfven i andra, vidt skilda vetenskapsgrenar. Med
Björner råkade han i en häftig strid genom sitt
påstående att de flesta runminnesmärkena äro
af ett senare datum än kristendomens införande i
Sverige. C. var jämväl stor vän af botaniken, samlade
herbarier och beskref Uppsalatraktens flora. Frukterna
af sina växt- och språkstudier sammanknöt han i en
vidlyftig afhandling om de i bibeln omnämnda örterna,
Hierobotanicon sive de plantis sacræ scripturæ
(1745-47). hvilken skaffade sin författare stort
rykte. Åt Linné räckte han en hjälpsam, man kunde
säga en räddande, hand och bidrog kraftigt till
hans fortkomst. Utom ofvannämnda arbete och 136
akademiska dissertationer författade han en mängd
andra uppsatser, mest i arkeologi, kommenterade
ett par äldre krönikor och gjorde samlingar till en
svensk ordbok.
3. Johan C., den föregåendes broder, blef student
1672 och dog omkr. 1711 som häradshöfding i Sotholms
häxad. Som student författade han
