blef 1487 i Nürnberg af kejsar Fredrik III högtidligen krönt till "poëta cæsarcus" samt anställdes 1497 såsom lärare i diktkonst och vältalighet vid universitetet i Wien. C. förenade humanisterna vid de olika universiteten i sällskap, bildade efter mönstret af Pomponius Lætus' akademi i Rom. På hans förslag inrättades 1501 i Wien "Collegium poëtarum", hvars föreståndare han själf blef. Vid sin död efterlämnade han en historia öfver Nürnberg samt flera filosofiska, retoriska, biografiska och poetiska verk. Han var bl. a. en lycklig efterbildare af Tibullus och Horatius. C:s latinska dikter (Odarum libri IV, Amorum libri IV) öfverträffa hans föregångares i Tyskland. Som forskare har C. den stora förtjänsten att ha upptäckt och 1501 först utgifvit nunnan Roswithas legender och dramer. Fyndets äkthet drogs i tvifvelsmål af Aschbach, men har bestyrkts af Köpke och Waitz. C. var ock den, som i ljuset framdrog "Tabula peutingeriana", en kopia efter ett romerskt itinerarium. Celtiberer. Se Keltiberer. Celtis L., bot., växtsläkte, tillhörande fam. Ulmaceæ, innefattande träd och buskar i tempererade och varma länder, särskildt på den norra hemisfären. C. australis L., från Syd-Europa, och C. occidentalis L., från Nord-Amerika, odlas ej sällan i parker. Veden af den förstnämnda har under namn af Trieste-ved stor användning till sniderier, blåsinstrument, piskskaft etc. Flera arter ha ätliga frukter. G. L-m. Celtis. Se Celtes, K. Cembalist, person, som spelar cembalo. Cembalo [tje'mbalå], it., mus. Se Hackbräde. Cembratall, bot. Se Tall. Cemenelium, stad. Se Nizza. Cement (af lat. cæmentum, murbruk), tekn., ett i närvaro af vatten hårdnande bindemedel. Bland de många olika slag af cement, som finnas (se nedan 2), intager det vid betongbyggnader i Sverige nästan uteslutande använda portlandcementet, eller cement i inskränkt bemärkelse det mest framstående rummet. 1. Portlandcement erhålles därigenom att man bränner en blandning i vissa proportioner af kalk och lera vid en så hög temperatur, att blandningen sintrar, d. v. s. börjar smälta. De sinterbrända styckena, den s. k. klinkern, söndermalas till ett fint mjöl, hvilket utgör handelsvaran cement. Upptäckten af det märkliga sakförhållandet, att man genom att bränna en bestämd blandning af kalk och lera till sintring kunde framställa ett hydrauliskt bindeämne, bör tillskrifvas engelsmannen Joseph Aspdin, murarmästare i Leeds, hvilken 21 okt. 1824 erhöll patent på ett förfarande, hvilket i patentbrefvet beskrifves så: "Dammet från med kalksten lagda vägar, eller, om tillgång på detta material icke finnes, bränd och släckt kalksten blandas med en bestämd mängd lera i vatten med handkraft eller med tillhjälp af maskiner. Den plastiska massan torkas, brytes i stycken och brännes i en kalkugn, tills all kolsyra bortgått; den brända produkten pulvriseras genom målning eller bokning och är färdig till användning". Uppfinnaren benämnde denna sin produkt portlandcement, emedan den till hållfasthet och färg påminte om den i England ofta använda byggnadsstenen från Portland. Med användande af den nya uppfinningen uppstodo snart flera cementfabriker utefter floden Thames, hvilka som råmaterial använde krita och lera, upptagen ur floden. På kontinenten anlades den första cementfabriken vid Boulogne-sur-mer i Frankrike vid slutet af 1840-talet och snart därefter en fabrik vid Züllchow invid Stettin. I Sverige grundlades den första cementfabriken vid Lomma i Skåne 1872, hvarefter följde Visby cementfabrik 1883, Ölands cementfabrik 1886, Limhamns cementfabrik 1888, Hällekis cementfabrik 1892 och Klagshamns cementfabrik 1900. Råmaterialier för cementberedningen äro kalk och lera. Hvad kalken beträffar, äro alla arter af kolsyrad kalk, hvilka besitta tillräcklig renhet, användbara. Förr önskade man en pulverformig eller mycket lättkrossad kalk; ehuru detta äfven nu från ekonomisk synpunkt är det lämpligaste, kan man med nutidens fullkomligare krossningsmaskiner äfven använda hård kalk för ändamålet. Magnesiahaltiga kalkstenssorter äro icke användbara för cementframställning. På åtskilliga ställen hafva kalkmärglar påträffats, hvilka utan någon lertillsats lämpa sig för cementbränning, såsom vid Perlmoos i Tyrolen, i Gartenau vid Salzburg m. fl. st. Märgeln vid Perlmoos har sålunda följande sammansättning: <table > <td l>kolsyrad kalk ...................... <td c> = <td r> 70,64 <td c> proc. <td l>järnoxid ........................... <td c>= <td r>3,98 <td c>» <td l> lerjord ............................ <td c>= <td r>5,94 <td c> » <td l> kiselsyra .......................... <td c> = <td r>15,02 <td c>» </table> Resten består af mindre mängder gips, alkalier och vatten. Den för cementberedningen behöfliga leran är af synnerligen varierande sammansättning, och man kan icke uppställa några bestämda regler för att ur analysen säkert afgöra dess lämplighet. En analys på en för cementberedning använd lera från Elbedalen må här anföras: <table> <td l> kiselsyra .......................... <td c> = <td r>60,06<td c>proc. <td l> lerjord ............................ <td c> = <td r>17,79 <td c> » <td l> järnoxid ........................... <td c> = <td r>7,08 <td c> » <td l> kalk ............................... <td c> = <td r>9,92 <td c> » </table> Resten består af mindre mängder gips och alkalier. Det förhållande, i hvilket kalk och lera skola blandas för erhållandet af ett godt cement, rättar sig efter råmaterialiernas sammansättning. Enligt omfattande försök, utförda af d:r Michaelis m. fl., bör blandningens sammansättning vara sådan, att förhållandet mellan dess kalkhalt och summan af dess halter af kiselsyra, järnoxid och lerjord ligger emellan 1,8 och 2,2. Detta förhållande benämnes cementets hydrauliska modul. Cementets framställning. Inom cementfabrikationen särskiljer man tvenne bestämdt skiljaktiga förfaringssätt, den torra metoden och den våta metoden. Enligt den torra metoden, hvilken är den äldsta, tillgår fabrikationen på följande sätt. Kalkstenen och leran torkas hvar för sig förmedelst genompressande af varm luft antingen i schaktugnar eller i horisontella, roterande ugnar. Består kalkstenen af större stycken, krossas den före torkningen i en stentuggare af en eller annan form. En kontinuerlig schaktugn för torkning framställes i fig. 1; medelst en fläkt (a) drifves en luftström dels direkt in i röret b, dels under en plan rost c, på hvilken eldning sker. I röret b blandas den från rosten kommande varmluften med den direkt från fläkten inströmmande blästern. Röret b fortsattes af