Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Censur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
officiellt uppträdande svenska partigruppen härleder sig
från 1873 års riksdag. Om namnet måste anses i någon
mån oegentligt, då partiet omfattade icke allenast de
mest utpräglade högermän i andra kammaren, som vid
den tiden kunde uppletas, utan äfven personer rätt
långt åt vänster, torde detta i någon mån förklaras
af den omständigheten, att föreningsbandet mellan
medlemmarna var af hufvudsakligen negativ art:
motstånd mot landtmannapartiets härordnings- och
skattepolitik. Partiet rekryterades ock hufvudsakligen
från städerna, ehuru bland dess förtroenderåd vid
åtskilliga riksdagar märktes sedermera statsministern
E. G. Boström. Ehuru partiet höll tillsammans vid
viktigare utskottsval, torde det dock mera haft
karaktären af en social sammanslutning mellan det
stora flertalet af andra kammarens herremannaelement,
som ej anslutit sig till landtmannapartiet, och
kallades därför ofta spefullt för "intelligensen". De
posseska stora förslagen medförde 1883 en splittring
inom partiet, i det en del af detsamma ville af
försvarsvänlighet skänka dem sitt understöd, men
en annan och större del sökte komma dem till lifs,
dels af partitaktiska skäl och dels af intresse
för indelningsverkets bibehållande. Den senare
gruppen förenade sig nu med andra motståndare till
landtmannapartiet i och för bildande af nya centern,
som vid 1883 års riksdag spelade en ej obetydlig roll
och underminerade marken för den posseska ministären,
hvars förslag strandade. Minoriteten inom det gamla
partiet, hufvudsakligen Stockholmsrepresentanter,
afsöndrade sig åter som en särskild grupp. Vid
de närmast följande riksdagarna förde åter
centern en ganska tynande tillvaro, och än
värre blef det, sedan, i den mån tullfrågan blef
brännande, yttermera söndring inträdt bland dess
medlemmar. Under de sista riksdagarna på 1880-talet
var den ej ens sammankallad. Men vid 1890 års riksdag
reorganiserades partiet åter på rent politisk grund,
nu som en sammanslutning af de frihandlare, som ej
tillhörde gamla landtmannapartiet, d v. s. flertalet
frihandelsvänliga stadsrepresentanter och en och annan
enstaka från landsbygden. Sedan partiet genom utgången
af 1890 års val blifvit i tillfälle att tillsammans
med gamla landtmannapartiet behärska situationen
i andra kammaren, öfverenskom det med detta om
gemensamt uppträdande vid viktigare tillfällen, såsom
utskottsval, och utöfvade äfven vid 1891 års riksdag
ett ej ringa inflytande, med K. Herslow som främste
ledare. Denne kallades vid nästa riksdag till talman,
men partiet fortfor under denna riksdagsperiod att
vara en viktig politisk faktor. Bland dess dåtida
förtroendemän må nämnas A. A. Lilienberg, O. Melin,
M. Arhusiander, S. von Friesen och O. V. Vahlin,
hvarjämte S. A. Hedin hade ej ringa inflytande på
dess göranden och låtanden. 1893 års val medförde
den förändring i situationen, att flygelgrupperna
å såväl högra som vänstra sidan förstärktes på de
moderates bekostnad. Väl lyckades de mera liberale
stärka sina positioner såväl inom centern och gamla
landtmannapartiet som vid andra kammarens utskottsval,
men centerns högergrupp, som särskildt vid valen i Stockholm
och Göteborg erhållit en icke ringa förstärkning, kände
ock sina vingar växa, utbröt sig ur partiet under
namn af nya centern och bildade en ny partigrupp,
räknande ett 30-tal medlemmar, till hvilken frön
funnits redan förut i ett antal med ledningen
missnöjda personer, som efter en af sina mera
bemärkte medlemmar i dagligt tal kallades
"borgmästarpartiet". Denna utbrytning torde
helt visst icke varit utan inflytande på 1895 års
sammanslagning mellan landtmannapartierna, i det att
gamla (frihandelsvänliga) landtmannapartiet började
misströsta om att längre kunna i förening med centern
behärska utskottsvalen och därför såg sig om efter
nya allierade. Efter sammanslagningen förenade
sig 1895 centerns mera vänstersinnade element med
likasinnade från f. d. gamla landtmannapartiet om
bildande af det s. k. folkpartiet, andra åter gingo
som rena "vildar". Af de återstående spillrorna
bildades under fortgången af 1895 års riksdag
frihandelsvänliga centern med ett relativt liberalt
program. Efter 1896 års val, då en ej ringa del af
dess män hade fallit igenom, upplöstes "nya centern",
bland hvars förtroenderåd under de tre åren märkts
bl.a. K. T. Odhner, G. Lagerbring och borgmästaren
i Göteborg, G. Svanberg. "Frihandelsvänliga centern",
bland hvars främste män, utom de ofvannämnde Melin
och Arhusiander, räknades äfven E. A. Wijkander
och G. Elowson, fortlefde under 1897 års riksdag,
hvarefter den ej längre förde någon själfständig
tillvaro. Efter 1899 års val, då de liberala
elementen i andra kammaren kände sig nog starka för
att sammansluta sig till liberala samlingspartiet,
uppgick däri flertalet af i riksdagen kvarvarande
f. d. medlemmar af frihandelsvänliga centern.
V. M.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
