cental), motsvar. 50,8 kg. = 119,5 sv. skålpund, i Holland centenaar, i Italien centinaio (se d. o.), i Spanien, Portugal och Frankrike quintal (se d. o.). I några länder har införts vikten metrisk centner (fr. quintal métrique) l. dubbelcentner = 100 kg. Cento [tje'ntå], lat. 1. En af lappar sammanflickad dräkt, som fordom bars af romerska slafvar m. fl. Under namnet centone begagnas ännu en dylik dräkt af harlekin i den italienska "commedia del arte". - 2. Namn på dikter, som blifvit sammansatta af ord och verser ur andra skaldestycken, så att ett nytt innehåll uppkommit. Detta slags mosaikpoesi härrör från den senare romerska kejsartiden. Särskildt sökte de kristne att på detta sätt göra de hedniske skaldernas verk religiöst njutbara. De skalder, hvilkas dikter mest användes för en dylik travestering, voro Homeros och Vergilius ("Homero-centones" och "Vergilio-centones"). Jfr Borgen, "De centonibus homericis et virgilianis'' (1828), och Delepierre, "Tableau de la littérature du centon" (1875). - 3. Lappverk i allmänhet. Cento [tje'ntå], distriktshuvudstad i italienska prov. Ferrara (Emilien), vid floden Reno och den till Po di Yolano förande Canale di C. (55,5 km. lång). Biskopssäte. Omkr. 5,000 inv. (1901; som kommun 19,118). Målaren Guercinos födelseort. Centofanti [tjentå-], Silvestro, italiensk lärd, f. 1794, blef 1841 professor i filosofiens historia vid universitetet i Pisa. De frisinnade och patriotiska åsikter han utvecklade i sina föreläsningar gjorde, att han 1848, då Toscana fick en konstitutionell författning, utsågs till senator. 1849 blef han en af medlemmarna i det triumvirat, som det moderat liberala eller kontrarevolutionära partiet upprättade i Pisa. Regeringen belönade hans nit för revolutionens undertryckande genom att utnämna honom till bibliotekarie öfver hertigdömet Toscanas offentliga bibliotek. Sina föreläsningar fick han emellertid icke fortsätta. 1859 blef han rektor för universitetet i Pisa. Död 1880. Bland hans arbeten märkas sorgspclet Edipo re (1829), Preludio al corso di lezioni intorno a Dante Alighieri (1838) och Proluzione alla storia dei sistemi di filosofia (1842). Centone [tjentåne], it., lapprock. Se Cento. Cento novelle antiche [tje'ntå nåve'lle antike], it. ("hundra gamla berättelser"), Il centonovelle l. Il novelino, namn på en i Bologna 1525 tryckt samling berättelser, ur hvilken motiv ofta hämtades af renässansens skalder. Boken omtrycktes 1825. Centorbi [tJen-], stad i Italien. Se Centuripe. Centovalli [tJentå-], en för sin naturskönhet bekant dal i schweiziska kantonen Ticino (Tessin). Den utgör en fortsättning af Vigezzo-dalen i Piemonte och utmynnar i Maggiadalen, n. v. om Locarno. Centradenia, bot. Se Melastomataceæ. Central (af lat. centrum, medelpunkt), hvad som vidkommer en medelpunkt; belägen i midten eller utgående därifrån, midt-. Jfr sammansättningarna med detta ord. Centrala arbetsgifvarförbundet stiftades i Stockholm 1903 och var hufvudsakligen afsedt att utgöra en sammanslutning af handtverkare (jfr Arbetsgifvarförening). Enligt de år 1905 antagna nya stadgarna är förbundets ändamål att i en gemensam organisation sammanföra arbetsgifvarna och deras leverantörer inom byggnadsbranschen och handtverkerier samt därmed förenade fack, i syfte att erhålla så vidt möjligt rättvisa och fördelaktiga arbetsaftal med arbetarorganisationer, att efter förutgången förmedling uppträda gemensamt vid eventuella arbetsinställelser, att skaffa respekt åt ingångna arbetsaftal, att främja reformer på närings- och arbetarlagstiftningens område, att söka bilda gemensam försäkringskassa för olycksfall i arbete samt att bilda kassor till stöd för medlemmar, som genom arbetsinställelser lidit förluster. I förbundet kunna ingå såväl enskilda som bolag och föreningar. Medlemmarna utgjorde hösten 1905 ett antal af 650 personer. Förbundets hufvudsäte är Stockholm. Central-Afrika, ett i senare tid uppkommet namn på den del af Afrikas inre, som upptages hufvudsakligen af floden Kongos bäcken. Detta område sträcker sig från 13° s. br. till 10° n. br. och från 13° till 33° ö. lgd samt upptager ett ytinnehåll af (enligt Bludau) 3,690,000 kvkm., d. v. s. lika mycket som hela Mellan-Europa, Italien, Spanien, Frankrike och Storbritannien. Gränserna kunna emellertid angifvas endast på ett ungefär. I n. v. begränsas landet af parallellt med kusten löpande bergskedjor, i v. af bergsträckorna Montes Quemados, Serra de Sal, Tala Mugongo-bergen och Mossamba-bergen, i s. af en låg slätt och Lokango-bergen, i ö. af det högland, som innesluter de stora sjöarna Albert njansa, Albert Edvard njansa, Victoria njansa och Tanganjika m. fl., samt i n. af en jämn sandstensplatå. C. är ett sammanhängande skogsland, rikt på kärrmarker, med stäpper här och där. Medelhöjden i det egentliga Kongobäckenet öfverstiger knappt 400 m. Regnmängden är ovanligt stor, 1,500-2,200 mm., medeltemperaturen omkr. 25°, hvadan klimatet är mycket svårt för européer. Sumpluften framkallar frossor, rödsot och febrar. Faunan synes vara ganska torftig, men landet är rikt på tropikvärldens produkter, och marken lämpar sig väl för odling af majs, ris, hvete o. d. Af metaller finnas järn (i form af myrmalm och klumpar), koppar, silfver, guld och stenkol. Djurriket lämnar strutsfjädrar (negrerna drifva på sina ställen strutsafvel), elfenben och vax (biodlingen är mycket utbredd). Befolkningen, hvars antal är omöjligt att ens tillnärmelsevis uppgifva, består af bantunegrer; blott längst i norr träffas sudannegrer, i n. ö. njam-njam och monbuttufolken samt i det inre Kongolandets stora skogar dvärgfolk. Den sysselsätter sig, alltefter de olika trakternas natur, med jakt eller tillfälligt jordbruk eller boskapsskötsel. Också råder ett ständigt krigstillstånd, ett allas krig mot alla. Detta har dock ej hindrat uppkomsten af stora riken, såsom det gamla Monomotapa och Moropue, af hvilket senare de nuvarande rikena Lunda och Kasongo, v. om Tanganjika-sjön, antagligen äro spillror, och då möjligheten af ett statslif, om ock i de ursprungligaste former, förutsätter en viss sinnets bildbarhet, tyckas de centralafrikanska folken, om än behäftade med den största råhet - människoätande och slafhandel äro allmänna plägseder - ej vara alldeles oemottagliga för civilisationen. Religionen är fetischism, åtminstone mot västra kusten. På sina ställen har muhammedanismen lyckats vinna inträde, och sedan långt tillbaka hafva missionärer sökt bana