kristendomen en väg på landets ytterkanter. - C. är nu ganska väl genomforskadt. Livingstone samt efter honom Cameron och Stanley voro de viktigaste banbrytarna i detta forskningsarbete; sedan har en mängd andra resande genomströfvat landet. För de äldre resorna redogör G. v. Düben i "Forskningarna i Central-Afrika" (i "Ur vår tids forskning" 1878). Se för öfrigt Goffart, "Traité méthodique de géographie du Congo" (1897; 2:a uppl. 1899), och H. Johnston, "History of the colonisation of Africa" (1899). (J. r. N.) Central-Amerika (Centro-Amerika l. Mellan-Amerika) kallas i geografisk bemärkelse hela den landsträcka, från Tehuantepec- till Darien-näset, hvilken sammanbinder Amerikas båda stora landmassor. C. omfattar de sex republikerna Guatemala, Salvador, Honduras, Nicaragua, Costarica och Panama, kolonien Brittiska Honduras samt de mexikanska staterna Chiapas, Tabasco, Campeche och Yucatan. Hela området är omkr. 750,000 kvkm. C:s konturer ega i allmänhet föga omväxling. Västkusten längs Stilla oceanen eger väl flera inskärningar, såsom Montijo-, Dulce-, Nicoya- och Fonseca- eller Conchagua-bukterna, men goda hamnar saknas. Rikare på inskärningar är den östra kusten, som åtminstone eger en tydligt utpräglad halfö, Yucatan, och de stora Campeche-, Honduras- och Mosquito-bukterna ega flera goda hamnar. Central-Amerika utgör en samling af breda platådalar, som genomstrykas af enstaka bergskedjor. Dessa platådalar höja sig än terrassvis öfver hvarandra, än afbrytas de af lägre liggande slätter. Från Panama-näsets insänkning uppstiger Veraguas högslätt 600-1,000 m. Kordillererna sträcka sig från Chiriqui-golfen som en mäktig mur med två höga kedjor och nå i Cerro Santiago 2,827 m.; vulkaner möta norr om nämnda vik. Från den djupt inskärande Golfo Dulce heta bergen Cordillera de Talamanca. Costarica har flera högslätter (900-1,400 m.) och höga toppar, bland hvilka Chirripó grande når 3,900 m. Vid 11°-13° n. br. går en bred sänka i nordvästlig riktning tvärsöfver C. I den ligga sjöarna Nicaragua och Managua samt Fonsecaviken. Utefter denna sänkas norra kant ligger C:s andra stora vulkanrad, som slutar vid Fonsecaviken. Nordligare möter ett af floder eroderadt tafelland, utan betydligare höjder. Salvador är åter rikt på vulkaner, liksom det nordligare Guatemala, som eger C:s två högsta vulkaner, Tajumulco (4,210 m.) och Tacana (4,260 m.), hvilka också äro C:s högsta bergstoppar. Bergen fortsätta genom västra Guatemala och södra Mexico till sänkan öfver Tehuantepecnäset. Däremot upptagas norra Guatemala och halfön Yucatan af högslätter. I Stilla oceanen utmynna, till följd af bergens läge nära kusten, utom floden Lempa, endast smärre bäckar. På östra sidan utfalla: Usumacinta, Hondo, Motagua, Ulua, Wanks l. Segovia, Escondido l. Bluefields och San Juan. I geognostiskt hänseende är C. ännu föga undersökt. Inom Stillahafstrakterna af Guatemala, Honduras, Nicaragua och Costarica äro yngre vulkaniska bergarter, såsom trakyt, fonolit, andesit m. fl., allmänna, likaså inom södra Mexico; båda områdena äro ymnigt försedda med vulkaner. För öfrigt utgöres berggrunden, såvidt kändt är, af hufvudsakligen urformationens samt de mesozoiska och tertiära formationerna. Af metaller förekomma guld och silfver, företrädesvis i de östra delarna af Honduras och Nicaragua, samt bly, järn och koppar. Äfven stenkol finnes. - I afseende på klimat och vegetation särskiljer man i C. tre regioner: tierra caliente (det varma området), tierra templada (det tempererade området) och tierra fria (det kalla området). I den förstnämnda, hvartill höra kuststräckorna och de lägre slätterna i det inre, utvecklar den tropiska växtvärlden en stor rikedom och prakt; den fuktiga östra sidan företer dock en ojämförligt mera storartad växtlighet än den västra. Landet är där betäckt med täta urskogar, som lämna de dyrbaraste träslag: mahogny, bresiljeträ, sassaparill, ipekakuanha m. fl. Årstemperaturen är där omkr. 26° med små växlingar under de olika årstiderna. Regnmängden är större på den atlantiska sidan än utefter Stilla-hafskusten, en följd af den förhärskande nordöstpassaden. På Panamanäset får Colon vid östra kusten 3,100 mm., Naos vid västra kusten 1,136 mm. nederbörd; längre i norr har Costa Cuca på östkusten 3,920 mm. och staden San Salvador, väster om bergen, 1,676 ram. Till tierra templada, regionen mellan 1,000 och 1,600 m. höjd öfver hafvet, hör större delen af Guatemalas samt Honduras', norra Nicaraguas och Costaricas platåland. I dessa landsträckor härskar en ständig vår, och jämte de mera nordiska kulturväxterna utvecklas där äfven tropikernas alster: indigo, kakao, vanilj, kaffe, bomull, socker, tobak, många droger, kryddväxter m. fl. De europeiska sädesslagen odlas företrädesvis i tierra fria, 1,600-2,000 m. öfver hafvet. Klimatet är där stärkande och hälsosamt. Den svalaste temperaturen hafva högslätterna i norra Guatemala, där snö stundom faller. - Faunan är rik och omväxlande, men ej karakteristisk. Bland däggdjuren må nämnas jaguaren, kuguaren och åtskilliga andra kattarter, en sjakalen liknande hundart, ett slags vildsvin (pecari), flera arter små hjortar, en mängd apor af sydamerikanska former och det för Mexico egendomliga springråttsläktet, Dipodomys. Fåglarna äro lika talrikt representerade som utmärkta genom skönhet och färgprakt, hvilket i synnerhet är fallet med många arter af papegojor, dufvor, påfåglar, hokkohöns, tukaner, trogonarter, hackspettar, kolibrier m. fl. Bland reptilier förekomma giftiga ormar samt alligatorer och sköldpaddor. - Folkmängden uppgår till omkr. 4,700,000 personer. De västra delarna af landet äro i allmänhet tätare bebyggda än de mindre hälsosamma kustländerna i öster, hvilka delvis äro helt och hållet obebodda. Befolkningen består af hvita (omkr. 300,000), hvilka till största delen äro spanska kreoler, af hybrider (omkr. 2 mill.), hvilka där kallas ladinos och utgöras af mestiser, mulatter, samboer, terzeroner o. a., samt af rena indianer, hvilka (med undantag af 20,000 kariber på norra kusten af Honduras) äro afkomlingar af de folkstammar, som bebodde landet vid tiden för den spanska eröfringen. Indianerna bestodo då, såsom förhållandet är ännu i dag, af tvenne hvarandra helt olika folkgrupper. På högslätterna i det inre landet samt på Stilla hafvets kust påträffade man stammar, hvilkas religiösa och politiska institutioner hade nått en ganska hög utveckling. I urskogarna på östra kusten däremot kringströfvade folk, som lefde hufvudsakligen af jakt och fiske och hvilka sannolikt voro besläktade med Antillernas urinvånare. Afkomlingar af dessa äro de ännu oberoende s. k. "indios bravos" på östra kusten. -