stjärnor, och att tvärtom vintergatan i sin helhet består af en mängd stjärnsystem eller stjärngrupper, af hvilka den, som vårt solsystem tillhör, utgör en. I denna stjärngrupp blir det visserligen icke fråga om milliontals stjärnor, men kanske dock om åtskilliga hundra tusen. Dessas rörelser kunna möjligen vara sådana, att frågan om ett centrum eller åtminstone om en centralregion kan uppstå; äfvenså kan läget af systemets tyngdpunkt utgöra föremål för undersökningar. Men huruvida sådana snart skola krönas med framgång kan ännu ej afgöras. H- G.*

Fig. 1.    Signallinjerelä, a längdsektion,
b tvärsektion.

Fig. 2 Multipeljacklist.

Fig. 3.   Jacklist inkopplad till växelbordsmatta.</img>

Centralstation (af lat. centralis, som utgör 
medelpunkt, och statio, hållplats; förläggningsställe).
1. Centralbangård (se d. o.).

2.     Elektrisk    centralstation. 
Se Elektricitetsverk.

3.    Centralstation    för    telefonanläggningar,
de växelanordningar, som erfordras för att förmedla
telefontrafik inom ett med telefonnät försedt
samhälle,  sammanförda till en inom  detta samhälle
vanligen centralt belägen lokal.   Den utveckling,
som kommit större telefoncentraler till del under
1800-talets båda sista årtionden och början af
1900-talet, torde vara så godt som enastående inom
den moderna tekniken. Multipelprincipen tillämpades
redan i början af 1880-talet vid konstruktionen af
större stationers växelbord, och snart försågos 
centralstationerna samtidigt med de yttre
ledningsnäten med dubbelledningar i stället
för enkelledningar. Konstruktionen af växelbord
förbättrades så väsentligt, att deras maximikapacitet
ökades från några hundra till 20 à 25 tusen
abonnenter. De gamla på- och afringningsklaffarna
ersattes snart af själfupplyftande klaffar, och
knappast hade dessa senare kommit till användning,
förrän de undanträngdes af små elektriska
glödlampor. I själfva verket hade tekniken härmed,
åtminstone hvad det konstruktiva utförandet beträffar,
nått sin nuvarande ståndpunkt. En man, som genom sina
uppfinningar och 
konstruktioner speciellt i afseende på telefonstationernas
utveckling inlagt särdeles stora förtjänster, är den
svenske fabrikören L. M. Ericsson (se d. o.).

Omkring år 1900 började emellertid
centralbatterisystemen låta tala om sig i
Amerika. Batteriernas och 
signalkällornas centralisering var härvid den ledande
principen, och häpnadsväckande hastigt förvärfvade
denna princip anhängare därstädes. Äfven i Europa ha
de nya systemen alltmera vunnit tillslutning, ehuru de
här ock funnit ifriga motståndare. En af de personer,
som i Europa införde de nya systemen, är den svenske
telefondirektören H. T. Cedergren (se d. o.), som
tillämpade dem vid telefonanläggningarna i Moskva och
Warschau, hvilka städers telefoncentraler torde vara
bland de modernaste och mest storartade i världen.

De för en abonnents telefonlinje å en modern
centralstation nödvändiga signal- och
expeditionsanordningarna äro följande:

1.   Ett signallinjerelä,  hvilket står i förbindelse