omgifvande verklighetens kraf, och, å den andra, det sunda, illpariga bondförståndet, den själfviska prosan, som med all sin inskränkthet har en öppen blick för det praktiska lifvet, men som därjämte kan förmås att tro på de vidunderligaste förespeglingar, om den blott ser i perspektiv någon vinst för sitt eget jag. Det är genom föreningen af dessa båda personligheter - hvilka, i omedveten känsla af hvad som brister dem hvar för sig, sälla sig tillsamman -, som taflan blir fullständig, som Don Quijote blifvit en djupt gripande målning af den mänskliga ofullkomligheten, hvilken dels jagar efter ideal i molnen, dels låter sig fängslas af hvardagslifvets plattaste beräkningar.

Sancho Panza.</img>

På den utomordentliga framgång C. rönte med sin
Don Quijote följer åter en tids afmattning i hans
litterära verksamhet, delvis beroende på förvecklingar
af privat natur, bl. a. den process, som
öppnades mot honom såsom misstänkt till vållande af
Gaspar de Ezpeletas död i juni 1605, en händelse,
som gifvit upphof till många fantastiska berättelser
af för C. komprometterande natur, men hvartill han
i själfva verket var fullkomligt oskyldig. Först
1613 utgafs hans nästa betydande arbete, Novelas
ejemplares (Lärorika berättelser), en samling af 12
noveller, i hvilka han, liksom i de i Don Quijote
inflickade episoderna, ådagalade en öfverlägsen
berättartalang och genom hvilka han utbildade den
spanska novellen till en verklig konstart. Bland
dessa noveller må nämnas Rinconete y Cortadillo,
Coloquio de los perros (Hundarnas samtal) och El
casamiento engañoso (Det bedrägliga giftermålet),
alla tre pikareska skildringar af en oöfverträfflig
saft och humor, El licenciado Vidriera, som ansetts
såsom en förstudie till Don Quijote, hvilket den så
mycket mindre kan vara som den faktiskt skrefs senare,
samt La gitanilla, där en poetisk teckning
lämnas ur zigenarvärlden, hvilken kanske blifvit
mest bekant genom texten till Webers "Preciosa". I
Agustin Garcia Arrietas upplaga af 1814 förekommer för
första gången La tia fingida (Den låtsade tanten),
hvars autenticitet icke är alldeles bevisad, men
antages af de fleste forskare. Följande år, 1614,
offentliggjorde C. sin Viaje del Parnaso (Resa till
Parnassen), en allegorisk-poetisk dikt i terziner och
ett slags "art poétique", i hvilken han uttalar sina
omdömen om den samtida spanska vitterheten, och 1615
åtta "comedias" äfvensom åtta "entremeses", hvilka
han, efter att förgäfves hafva sökt få dem uppförda,
för en ringa penning sålde till en förläggare. Sedan
flera år tillbaka hade han äfven arbetat på romanen
Trabajos de Persiles y Sigisrnunda (Persiles'
och Sigismundas lidanden), ett misslyckadt alster
i de af honom själf förlöjligade riddarromanernas
stil och utmärkt endast genom det på författarens
dödsbädd skrifna företalet, hvari hans friska humor
för sista gången fladdrar upp. Denna roman utgafs
af hans änka, året efter hans död, som förorsakades
af vattusot och inträffade i Madrid 23 april 1616
(äfven Shaksperes dödsdag och dödsår). C. blef i stor
enkelhet begrafven, och ingen minnesvård betecknar
stället, där hans ben hvila. - C:s samlade skrifter
äro utgifna af J. E. Hartzenbusch i 12 delar (1863-64)
samt (med undantag af det dramatiska) i "Biblioteca
de autores españoles", I. Bland de många upplagorna
af Don Quijote märkas de af J. A. Pellicer, 5 delar
(1797-98), Diego Clemencin. 6 delar (1833-39),
med kommentar, till hvilken ett index utgifvits af
C. F. Bradford (Madrid 1885), samt Fitz Maurice Kelly
och Ormsby, kritisk upplaga i 2 delar (London 1898
-99). En fotografisk reproduktion af originalupplagan
utgafs af F. Lopez Fabra i Barcelona 1872. För öfrigt
hänvisas till L. Ruis y Llosellas utmärkta arbete
"Bibliografia critica de las obras de Miguel de
Cervantes Saavedra" (2 delar 1895-99; en tredje del
skall utgifvas under ledning af Menéndez y Pelago). -
Jfr äfven J. T. Hagberg, "Literaturhistoriska
gengångare" (1885). På svenska har Don Quijote
blifvit öfversatt af J. M. Stjernstolpe (1818-19),
med ledning af den stjernstolpeska öfversättningen
af A. L. (Axel Hellsten, 1857) samt af E. Lidforss
(1888-92; ny uppl. 1905), hvars förträffliga
öfversättning är försedd med upplysande noter. Af
novellerna äro fem öfversatta på svenska: El
zeloso estremeño, "Den svartsjuke estremaduren",
La española inglesa, "Den engelska spanjorskan"
(1814), El curioso impertenente, "Hustrun på prof
eller den straffade förvetna" (1817), La gitanilla,
"Zigenarflickan" (1875). samt Rinconete y Cortadillo
(i "Spanska berättelser" 1876). T. H. (E. S-f.)

Cervena (Krivina), turkisk ort i Bulgarien, vid
Jantras utlopp i Donau. Där vunno ryssarna under
Kamenskij 7 sept. 1810 en lysande seger öfver turkarna
under Kusjanz Ali, Muktar pasja och Achmed pasja.

Cervený [tje'rveni], Václav Frantisek, bömisk
uppfinnare och tillverkare af bleckblåsinstrument,
f. 1819, d. 1896, öppnade 1842 i Königgrätz en fabrik
för tillverkning af metallinstrument och uppfann
en mängd bleckinstrument med mestadels vid mensur,
bl. a. bombardon l. kontrabas (1845) baroxyton (1853),
metallkontrafagott (1856), obligat-althorn (1859),
armésignalhorn och armébasun