Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förräderi mot fosterland och öfverhet, får
D. tillfälle att gripande skildra, huru grefve
Ugolino med sina söner svältes ihjäl i hungertornet
i Pisa. Längst ned i det isfyllda djupet nå de fram
till Lucifer, som i sina tre gap söndertuggar och
sargar Brutus, Cassius och Judas Iskariot, hvilka
alla tre gjort sig skyldiga till den svåraste formen
af förräderi. Mot den högsta öfverheten, som till
dem visat förtroende och varit deras välgörare,
förforo de svekfullt och vållade deras död. Brutus
och Cassius mördade den efter D:s uppfattning förste
romerske kejsaren, Cæsar, som öfverhopat dem med
välgärningar. Judas Iskariots syndaskuld var den
svårast tänkbara; också låg han där med hufvudet före
till midjan instoppad i Lucifers gap.
Från helvetesmörkret, isande kyla och vidrig stank
skyndar nu Vergilius bort, bärande D. på ryggen. Vig
som en katt, klättrar han längs Lucifers kropp, hvars
långa ragghår lämna honom fäste för händerna. Då
han hunnit nafvelpunkten, gör han en häftig volt,
framkallad däraf att de nu kommit öfver i den södra
hemisfären och sålunda förhållandet mellan upp och
ned blifvit alldeles omvändt.
Vergilius och D. komma nu hastigt vidare upp i
solljuset till det hafomflutna reningsberget,
Purgatorio. Vid foten af detta berg bildar
hafsstranden en förgård, där de måste göra ett
längre uppehåll, innan de få medgifvande att börja
sin vandring uppför bergets sju afsatser. Här finna de
samlad en väldig skara af sådana, som till dödsstunden
uppskjutit sin omvändelse och därför måste med lång
väntan sona sitt eget långa uppskof. De få här se
ett stort antal kända personer, och med några af dem
komma de i samtal. När slutligen en ängel för dem
öppnar porten till Purgatorio, anträda de den till
en början besvärliga bergstigningen, som dock blir
lättare, i den mån de nalkas höjden. De olika former
af straff, genom hvilka vinnes beredelse för inträde i
de saliges rike, upptaga nu ett ganska knappt utrymme,
hvarigenom plats vinnes för rätt långa astronomiska,
politiska och teologiska utredningar, till hvilka
D. tar sig anledning under samtal med personer, som de
möta på sin vandring. I de sex sista sångerna af denna
cantica lämnas en skildring af hvad de få skåda och
upplefva i det jordiska paradisets lustgård. Dessa
sånger höra till det ståtligaste, som D. någonsin
diktat. Särskildt praktfull och gripande är den
episod, i hvilken han skildrar sitt möte med Beatrice,
som nu i förklarad gestalt, en himmelens drottning,
omgifven af sköna kvinnogestalter, nalkas honom i en
char, dragen af en grip. Allt detta är symboliskt. I
transfigurerad gestalt är Beatrice personifikationen
af Guds uppenbarade vishet med alla höga dygder i sitt
följe. Hon bereder nu D. till inträdet i de saliges
hemvist, dit Vergilius, den jordiska vishetens tolk,
icke kan följa med, hvarför han träder tillbaka
och försvinner.
I den tredje cantican, Paradiso, blir Beatrice den,
som upplyser och leder honom under färden från den
ena himlasfären till den andra. Den går från klarhet
till klarhet, det blir allt ljusare omkring dem,
tills de slutligen hinna Empyrén, Guds höga boning,
där kring den aldrig grumlade sanningens strålande
källa finnas ordnade i vida kretsar alla, som lärt att
fullt fatta den heliga kärlekens eviga vishet. För
D. var ljuset det högsta sköna, och han varierar
skickligt dess skiftningar och olika
verkningar, men han känner och erfar fantasiens och
språkets vanmakt att fatta och återgifva himmelens
skönhet. Han är därför sparsam i skildringar af
denna art och bemödar sig att lägga fram och till
människornas uppbyggelse meddela allt det bästa af
hvad han lärt och tänkt under sina bemödanden att
genom studier nå fram till full insikt om Guds rådslag
och det evigt sanna. Beatrice är ofta hans tolk
i detta syfte, men i de olika himlasfärerna möta
honom många högt upplysta, heliga män, Justinianus,
Tomas från Aquino, Bonaventura, den helige Bernhard
och andra, som genom omedelbar intuition uppfatta,
hvad som väcker hans undran, och nu med klar utredning
besvara frågor, som han ej dristat framställa. I
högre grad än genom någon af de båda föregående
förtjänar D. genom denna cantica att betraktas som
den skolastiska bildningens högstämde skald. Man måste
förvånas öfver hans djärfhet att för poetisk skildring
välja ett ämne af så transcendental natur, och den
snillets kraft, som han under utförandet lägger i
dagen, tilltvingar sig vår beundran. Att han under
teologiska studier och djupsinnigt tankearbete ända
till det sista kunde finna näring för sin skaldeådra,
därom vittnar afslutningssången. Den inledes med
den helige Bernhards oändligt stämningsfulla bön till
jungfru Maria, hvarefter skildras, huruledes D., nu
i de klarsynte heliges omedelbara närhet, får i ett
ekstatiskt ögonblick sin egen synkraft tillräckligt
stärkt för att i den strålande rymden skönja
ljusbilden af den heliga treenighetens höga mysterium.
 |
| Dante och Beatrice i himlen. (Initial i en handskrift från början af 1400-talet.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
