Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hängifvet studium af Vergilius hade han lärt
att finna verkningsfulla poetiska bilder och
att afvinna sitt eget ringaktade modersmål den
smidighet och rytm, hvarigenom han med ens kunde
bringa upp det till ungdomsfagert kulturspråk. Från
skolastikens föregångsmän hade han ärft sitt begär
efter universellt vetande och sin sträfvan att med
skarp logik fullfölja metafysiska problem. Hans
för naturintryck mottagliga sinne ledde honom att
finna och använda den rika fond af poesi, som ligger
tillgänglig för hvar och en, blott man förstår att
läsa i naturens öppna bok. Hans andes liflighet fick
i stilen sitt uttryck genom en beundransvärd förmåga
att i kraftfullt tecknade taflor raskt föra läsaren
från den ena episoden till den andra. - Visserligen
har hans kärlekskänsla stundom ända till öfverdrift
hämtat färg från skolastiken; hans bildspråk har
icke sällan urartat till tröttande omskrifningar;
den mest boksynte kommentator kan stå vanmäktig inför
det dunkel, hvari han afsiktligt höljt sina tankar;
han har ej alltid behärskat sin lust att lysa med
encyklopediska kunskaper; hans fantasi kan falla in i
det groteska; passionerad ghibellin, som han blef, har
hans eldiga partisinne någon gång förledt honom att
svika sin själftagna uppgift att kallt skipa objektiv
rättvisa mot alla. - Men i D:s dikt finnes så mycket
af skön poesi i alla nyanser och af högsint stämning,
som framlockar och griper våra bästa känslor, att man
villigt har fördrag med hans tillfälliga brister;
kanske äfven i dem ligger en del af hans underbara
förmåga att väcka och fängsla vårt intresse.
D. tillegnar Can Grande della Scala cantican Paradiso
i ett längre bref, hvari han efter skolastikernas
föredöme framhåller de olika tolkningar, som böra
användas för ett diktverk af denna art, nämligen den
bokstafstrogna, den moraliska, den allegoriska och
den mystiska. Man ser däraf, att D. själf författat
sin dikt med syfte att lämna rum för olika synpunkter,
och hans kommentatorer ha äfven iakttagit detta. Likt
D:s öfriga bref är äfven detta skrifvet på latin, men
stilen är svulstig och afviker från den i D:s skrifter
vanliga, hvilket kan förklaras af den högtidliga
karaktär han velat skänka ett dedikationsbref;
några se dock däri en anledning att betvifla dess
äkthet. Emellertid har han äfven i Convivio redogjort
för dessa fyra olika tolkningsarter. I detta bref och
med stöd af den Horatianska poetiken förklarar han
äfven, hvarför han anser sin dikt vara en "commedia":
den är författad på landets allmänna talspråk, dess
slut är godt och harmoniskt.
La Commedia fick snart epitetet divina (gudomliga),
som sedan införlifvats med dess titel. Hvarje
cantica omfattar 33 sånger, canti, hvartill kommer
inledningssången. Det af D. valda versslaget är
terza rima, d. v. s. att stroferna bestå af tre
elfvastafviga verser, af hvilka den första och den
sista rimma med hvarandra, mellanversen däremot har
gemensamt rim med den följande terzinens första och
sista versrader. Härigenom vinnes en verkningsfull
och fast sammanflätning af de på hvarandra följande
terzinerna. "La Divina Commedia" väckte tidigt stort
uppseende, den blef använd vid undervisningen i
praktisk teologi och kopierades i oändlighet. Af de
mer än 500 handskrifter, som ännu finnas i behåll,
förskrifva sig de äldsta från omkr. femton år efter
D:s död, och ingen af dem kan sålunda göra anspråk
på autentisk tillförlitlighet. De flesta äro hastigt
utförda kopior, hvarför utsikten är ringa att någonsin
kunna åstadkomma en på alla punkter obestridd
textlydelse. I det stora hela får dock anses, att
tack vare dess fasta, yttre litterära form dikten i
ett relativt godt skick kommit oss till handa. Dess
äldsta tryckta upplagor äro från Foligno, Jesi och
Mantova 1472.
Kort efter D:s död började man kommentera hans
"Commedia", och så har det fortgått ganska oafbrutet
ända in i våra dagar. Dantelitteraturen är af
kolossalt omfång, och den riktas oupphörligt med
nya arbeten. Nutidens historiska och filologiska
metod med dess lugna, objektiva kritik har
öfvat ett mycket godt inflytande på sättet att
bedrifva Dante-studier. Italienare, tyskar och
engelsmän ha lämnat de bästa bidragen till denna
litteratur. Särskildt ha i England under de senaste
åren utkommit värdefulla arbeten, af hvilka man får
god och säker ledning i de olika faserna af detta
studium. D:r E. Moore har i "The Oxford Dante" (1904)
skänkt oss en synnerligen omsorgsfull edition af D:s
alla arbeten, äfven dem, hvilkas autenticitet icke är
obestridd, och hans i flera volymer utkomna "Studies
in Dante" bilda en serie af mästerligt skrifna och
mycket instruktiva essays. Paget Toynbees "Dictionary
of proper names and notable matters in Dante" (1898)
är ett encyklopediskt arbete af högt värde. De nyaste
och fullständigaste monografierna äro: F. X. Kraus,
"Dante" (Berlin 1897), och N. Zingarelli, "Dante"
(Milano 1903). - Bland de nyare svenska bidragen
till denna litteratur må nämnas J. Visings "Dante"
(1896) och Fr. Wulffs "I lifvets vår, Dantes Vita
Nuova i svensk dräkt" (1897). Af "La Commedia" finnas
tre fullständiga öfversättningar, verkställda af
Nils Lovén (3 dlr, 1856 -57), Edv. Lidforss ("Dante
Allighieri. Dantes gudomliga komedi", 2 bd, 1902-03)
och S. C. Bring ("Dantes gudomliga komedi", 1 vol.,
1905). Af dessa öfversättare är Lovén den ende,
som pålagt sig det för svenska språket tunga tvånget
att följa originalets versslag äfven med afseende på
rimföljden. De båda senare öfversättningarna äro äfven
de metriska, men med afkastadt rimtvång. Lidforss
beledsagar sin med en vidlyftig kommentar, som
vittnar om full förtrogenhet med allt det bästa af den
senaste Dantelitteraturen. Bring anger sitt arbete som
"försök till populär öfversättning", och han tillåter
sig någon enstaka gång att med referat ersätta delar
af texten. I klart och klangfullt språk följer denna
öfversättning troget grundtexten; i kortfattade noter
lämnas de för textens rätta förstånd mest oumbärliga
upplysningarna. Dorés illustrationer till "Divina
Commedia" utgåfvos med svensk text 1875-76. P. A. G.
D:s graf i madonnakapellet vid kyrkan San Francesco
i Ravenna låg länge utan någon prydnad. En påflig
legat ville t. o. m. låta sprida D:s aska för alla
vindar. 1429 begärde florentinarna första gången sin
berömde landsmans kvarlefvor tillbaka, men fingo då
och senare afslag. När de 1520 läto öppna sarkofagen,
funno de där endast torra lagerblad - Ravennaborna
hade nemligen dolt D:s kvarlefvor i en mur, där
de återfunnos först 1865, då D:s 600-års-jubileum
firades och mausoléns omgifningar ordnades. 1483 hade
emellertid Pietro Lombardi utfört ett grafmonument
(se fig. sp. 1360), som 1592 restaurerades och 1780
erhöll en tempellik öfverbyggnad. I Florens upprestes
1829 ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
