- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1377-1378

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri - Dante da Majano - Dantes - Danti - Dantiscus - Danton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

cenotafium öfver D. i kyrkan S. Croce; bland andra
minnesmärken där öfver D. må nämnas en 1865
aftäckt marmorstaty af Pazzi. Om D:s utseende och
de bilder af D., som finnas, se J. Krauss, "Das
porträt Dantes" (1901). - Redan 1373 upprättades
i Florens en lärostol för tolkningen af "Divina
Commedia"; till dess förste innehafvare kallades
Boccaccio. Pisa, Bologna, Milano m. fl. italienska
städer följde Florens’ exempel. Till befordrande af
Dantestudiet ha bildats flera sällskap, af hvilka
de förnämsta äro "Die deutsche Dante-gesellschaft",
bildadt 1865, som utgifvit 4 bd af sin "Jahrbuch",
"Dante-society" i Cambridge, Massachusetts, bildadt
1880, som utgifver "Annual report" m. m. och skapat
det största utom-italienska Dante-biblioteket,
samt "Società dantesca italiana", bildadt 1888
i Florens med hufvuduppgiften att utge kritiska
upplagor af D:s verk. Dess publikation, "Bulletino
della società dant. ital.", är hufvudorganet för
de moderna forskningarna om D. Bibliografiska
hjälpmedel vid studiet af Dante-litteraturen äro
de Batines, "Bibliografia dantesca" (1845-48), med
tillägg af Biagi (1888), Petzholdt, "Bibliografia
dantea" (2:a uppl. 1880), och Perroni-Grande,
"Saggio di bibliografia dantesca" (1901-03), samt
Scartazzini. "Dantologia" (1883; 2:a uppl. 1894). I
Rom utges äfven en "Giornale dantesco".

Dante da Majano, italiensk skald från Majano i
Toscana, skall ha left i slutet af 1200-talet och
författat några lyriska dikter. D. berättas ha
förälskat sig i den sicilianska skaldinnan Nina,
utan att någonsin hafva sett henne. Vissa forskare ha
uttalat tvifvel på, att D. verkligen funnits till. Jfr
T. Casini i Gröbers "Grundriss der romanischen
philologie", II, 3.

Dantès [dätä’s], Alfred, hette egentl. Langue,
fransk bibliograf, f. 1830 i Passenans i depart. Jura,
d. 1891 därstädes, egde en bruksegendom i sin hembygd
och var länge mär därstädes, i hvilken egenskap
han nitiskt främjade folkundervisningen och lät
midt på landsbygden uppföra en vacker lokal för
allmänbildande föreläsningar. D. utarbetade nyttiga
arbeten i biografi, bibliografi och allmän kronologi,
bl. a. det synnerligen omsorgsfullt utarbetade
lexikonet Dictionnaire biographique et bibliographique
(1875-77).

Danti. 1. Vincenzo D., italiensk bildhuggare, f. 1530
i Perugia, d. 1576, var elev af Michelangelo. Bland
hans verk må nämnas påfven Julius III:s bronsslaty
(1555, i Perugia) och bronsgruppen Johannes döparens
halshuggning
, öfver södra portalen till baptisteriet
i Florens (1571). Sansovinos sköna marmorgrupp
"Kristi dop", öfver östra portalen till nämnda
baptistcrium, fullbordades af honom. I åtskilligt
påminna D:s arbeten om Sansovinos stil, men de lida
af den manierism, som kännetecknade Michelangelos
omedelbare efterföljare.

2. Fra Ignazio D., den föregåendes
broder, italiensk arkitekt och matematiker,
f. 1536 i Perugia, d. 1586 i Rom såsom biskop
af Alatri, uppförde 1567 klostret Bosco vid
Alessandria samt utgaf flera matematiska arbeten
och (1583) Vignolas "Regole della perspettiva
prattica", som han försåg med en kommentar.
O. G-g.

Dantiscus (po. Dantyszek), Johannes
(egentl. Flachsbinder), nylatinsk skald, f. 1485 i
Danzig, d. såsom furstbiskop af Ermeland 1548, blef af
kejsar Maximilian krönt till skald och adlad under
namnet von Höfen (de Curiis). Såsom Polens sändebud
hos kejsar Karl V bevistade han dennes fredsslut
med Venezia äfvensom riksdagen i Augsburg 1530. D:s
latinska dikter, som utmärkte sig för klar stil
och rent språk, behandla dels samtida politiska och
krigiska tilldragelser, dels religiösa ämnen. Såsom
den märkligaste betecknas Jonas propheta de interitu
civitatis Gedanensis
(1577). Staden Danzig, som
ansåg sig kränkt genom författarens kritik öfver
stadsbornas högfärd och "böjelse för religiösa
nyheter", lät inköpa och bränna hela upplagan, men en
polsk öfvers. däraf utkom 1649. D:s dikter utkommo i
Krakau 1512-18. 1764 utgaf J. Boehmius J. de Curiis
Dantisci poemata et hymni
(senaste uppl. 1857). Litt.:
Leon Czaplicki, "De vita et carminibus Ioannis de
Curiis" (1855), och F. Hipler, "Des ermländischen
bischofs J. D. und Kopernikus’ geistliche gedichte".
A-d J.

illustration placeholder

Danton [data’], Georges Jacques, fransk
revolutionsman, f. 28 okt. 1759 i Arcis-sur-Aube
(Champagne). Vid utbrottet af 1789 års franska
revolution var han advokat i Paris, men utan
klienter och utan anseende. Redan vid början
af nämnda revolution deltog han med lidelsefull
ifver i de politiska rörelserna. D. var så att
säga skapad till agitator: han hade en reslig och
stark kroppsbyggnad, ett passioneradt lynne, en
omättlig njutningslystnad, en stentorsstämma och en
manlig vältalighet; man har kallat honom "folkets
Mirabeau". - I förening med Camille Desmoulins,
Marat m. fl. stiftade han 1790 cordelier-klubbcn. Det
blodiga upploppet 10 aug. 1792, som gaf det franska
konungadömet nådestöten, leddes af honom. Stödjande
sig på Paris’ kommunalråd, lät han därefter utnämna
sig till justitieminister och blef för en tid
Frankrikes mäktigaste man. Det revolutionära partiet
hade vunnit lysande framgångar; men nu nalkades
en till utseendet fruktansvärd fiende, den tyska
invasionshären, som hotade tingens nya ordning. Denna
här intog Longwy, belägrade Verdun och närmade sig
alltmer revolutionens egentliga härd, det obefästa
Paris. Oron där var utomordentlig. D. ansåg, att
endast de våldsammaste medel kunde medföra räddning,
och den fientlige öfverbefälhafvarens, hertigen
af Braunschweig, okloka manifest mot fransmännen
och särskildt parisarna bidrog i hög grad att hos
allmänheten stadga denna åsikt. "Mitt råd är", sade
D., "att man för att hejda fienden injagar skräck
hos rojalisterna". Hvad han menade därmed blef klart,
då pöbeln 2, 3 och 4 sept. 1792 fick utan hinder från
regeringens sida mörda ett stort antal rojalister,
som voro inspärrade i Paris’ fängelser. 8 sept. 1792
invaldes D. i konventet, där han inom kort på grund
af sina naturliga ledareegenskaper och sitt stora
anseende hos massan kom att spela en dominerande
roll. Snart därefter afgick han ur ministären. Han
röstade för Ludvig XVI:s död

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0733.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free