en rik köpman i Hull och 1332 stadens förste mayor, hvilken, jämte sin äldre broder, sir Richard D. (d. 1345), försträckte regeringen stora penningsummor och 1339 af Edvard III utnämndes till "baron af skattkammaren". Han var den förste köpman i England, hvilken blef stamfader för en lysande adelsätt. 1. Michael D., 1:e earl af Suffolk, son till sir William D. (se ofvan), f. omkr. 1330, d. i Paris 1389, deltog flera gånger i franska kriget och blef under Rikard II rådsmedlem och snart den unge konungens förtrognaste rådgifvare. 1383 blef han kansler och 1385 earl af Suffolk. Han var som rik uppkomling illa sedd af de förnäme baronerna, hvilka sammangaddade sig emot honom under ledning af konungens farbror, Tomas, hertig af Gloucester. Af "det underliga parlamentet" 1386 skrämdes Rikard att afskeda D., hvilken äfven åtalades och dömdes till fängelse, men efter parlamentets upplösning tog Rikard honom genast åter till nåder. I nov. 1387 nödgades han fly ur riket och dömdes frånvarande till döden 1388. 2. William D., 4:e earl och 1:e hertig af Suffolk, den föregåendes sonson, f. 1396, d. 1450, följde Henrik V i franska kriget, stred sedan under Bedford och var flera gånger guvernör öfver eröfrade franska landsdelar. 1428 var han högste befälhafvare öfver den engelska belägringshären utanför Orléans och blef, sedan denna stad 1429 undsatts af Jeanne d'Arc, kort därefter i sin tur belägrad af henne i Jargeau och nödgad att kapitulera. Friköpt ur fångenskapen, återvände han hem, blef 1431 medlem af rådet och var jämte kardinal Beaufort ledare för fredspartiet; tillsammans voro de Englands ombud på fredskongressen i Arras 1435. Då efter hertigens af Bourgogne affall och Bedfords död krigspartiet kom till makten med konung Henrik VI:s farbror, hertig Humphrey af Gloucester, blef D. dennes farligaste rival och åvägabragte 1444 mot dennes planer konungens giftermål med Margareta af Anjou. Han kom därigenom högt i konungens gunst, blef s. å. markis och 1448 hertig af Suffolk samt stod, sedan Gloucester och Beaufort 1447 hastigt aflidit, utan medtäflare om inflytandet öfver den svage konungen. En oförsonlig fiende hade han emellertid skaffat sig i hertig Rikard af York, hvilken han aflägsnat till Irland, och folket kastade på honom skulden för att Maine, Anjou och Normandie uppgifvits till fransmännen. Missnöjet bröt ut i 1449 års parlament; D. anklagades för att ha "sålt riket till Frankrike" och blef i mars 1450 landsförvisad. På utresan blef han öfverfallen på sjön och brutalt mördad, möjligen på anstiftan af hertigen af York. Trots sin hänsynslöshet var D. otvifvelaktigt en god och klok patriot. 3. John D., 2:e hertig af Suffolk, den föregåendes son, f. 1442, d. 1491, slöt sig under "Rosornas krig" till York-partiet och gifte sig (före okt. 1460) med hertig Rikards af York dotter Elisabet, syster till Edvard IV. Han användes af Edvard i flera viktiga värf, slöt sig efter dennes död till Rikard III och hyllade efter slaget vid Bosworth Henrik VII, hvilken städse, trots hans sons affall, omfattade honom med förtroende. 4. John D., earl af Lincoln, den föregåendes son, f. omkr. 1464, omhuldades mycket af Rikard III, som utsett honom till tronarfvinge med förbigående af earlen af Warwick, den mördade hertigens af Clarence son. D. stred vid Bosworth (1485) vid Rikards sida, men hyllade efter dennes död Henrik VII och utfäste sig att ej hysa några förrädare. Icke dess mindre blef han den egentligen drifvande kraften i Lambert Simnels uppror, flydde våren 1487 till dennes armé på Irland och deltog i invasionsförsöket mot England, hvarvid han stupade vid Stoke (i juni s. å.). 5. Sir Edmund D., earl af Suffolk, den föregåendes bror, f. omkr. 1472, d. 1513, återfick af Henrik VII faderns genom hans broder Johns förräderi förverkade titel, men nöjde sig med earlvärdighet mot rätt att återköpa en del af släktens konfiskerade egendomar. Den snålhet konungen vid denna uppgörelse lade i dagen jämte hans stränghet mot andra innehafvare af tronanspråk förmådde D. att 1499 fly ur landet. Han förmåddes att återkomma, men flydde 1501 till kejsar Maximilian, som låtsade understödja hans tronanspråk för att därigenom åt sig utpressa ekonomiska fördelar af Henrik VII. Efter flera års kringirrande utomlands kom D. i händerna på konung Filip af Kastilien, hvilken vid ett besök i England 1506 af Henrik VII trugades att utlämna fången mot konungens skriftliga försäkran, att han skulle skonas till lifvet. D. satt sedan fången i Tower, till dess Henrik VIII 1513, med anledning af hans broder Richards förbund med franske konungen, lät halshugga den olycklige pretendenten. 6. Richard D., yngre broder till den föregående, flydde 1501 samtidigt med denne från England, fick en tid understöd af konungen af Ungern och erkändes vid utbrottet af fransk-engelska kriget 1512 af Ludvig XII som rättmätig engelsk konung. Fransmännens planer att sända honom till England med en invasionshär hade ej hunnit till utförande, då freden slöts 1514. D. måste nu lämna Frankrike och slog sig ned i den tyska riksstaden Metz, där han med franska underhållspenningar förde ett yppigt lif, esomoftast dock utsatt för mordanslag från engelska utskickade. 1519—22 residerade han i Toul, kallades vid krigsutbrottet 1522 af Frans I till Paris och var än en gång påtänkt som ledare vid en tillämnad landstigning i England, men planen uppgafs. D., med hvilken hans ätt försvinner ur historien, stupade vid konung Frans I:s sida i slaget vid Pavia, 24 febr. 1525. V. S—g. <img l>

De la Rey, Jakobus Herklaas, boergeneral, f. 22 okt. 1847 i nuv. Oranjeflodskolonien och härstammar från en hugenottfamilj. Han var sedan 1893 medlem af Transvaals (Sydafrikanska republikens) "första folkråd" och representerade där distriktet Lichtenburg. I folkrådet tillhörde D. intet bestämdt parti och sympatiserade snarare med den moderate Joubert än med presidenten Krügers vågsamma ytterlighetspolitik. Vid boerkrigets utbrott i okt. 1899 utnämndes han till general, inföll i